Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Instämmer. Dessutom:

TS har två egna barn varav ett nu är på ett boende. Energin som denna 21-åriga kvinna tar borde läggas i TS eget liv istället. TS, tänk att istället för att lägga tid på att gråta och deppa för mannens självvalda situation så lägg tiden på din egen familj istället. Åk inte dit om du inte är välkommen! Prata inte mer med mannen om han inte är beredd att göra något av det. Hälsa honom att han är välkommen hem till dig när ni ska ses för du orkar inte mer drama.

Jag har ingen erfarenhet av npf men det låter ju oerhört svårt att inte veta vad som är diagnos och vad som (eventuellt) är en bortskämd unge. Egentligen spelar det kanske ingen roll. Hur länge ska du stå ut och till vilket pris?

Jag har läst igenom dina inlägg och de tankar som slår mig är flera. En är att du ska sluta oroa dig för om hon kommer att hata dig. Det spelar ingen roll vad du gör, du kommer aldrig kunna göra rätt. När hon ger sig på dig ska du säga ifrån. Det finns inget värre än att gå omkring och hålla tyst för att man tror att man annars kommer att bli hatad styvmamma och så går tiden och den där ungen fattar inte ens hur mycket man har stått ut med genom åren. Det är bättre att säga ifrån. Annars kommer ditt eget agg mot ungen växa och bli ohanterligt. 

Inte konstigt att du exploderar. Det har jag också gjort. Inget blir bättre av det, man framstår som en idiot men samtidigt är det ju ganska uppenbart att man går omkring som en tryckkokare. 

Du kan gott tala om för henne när hon säger något som gör dig ledsen. Men en annan tanke som slår mig är varför du inte lämnar relationen. Jag ser för mig att du talar om för henne att du inte kan se dig själv fortsätta i en relation med en man som du knappt får träffa eftersom hans dotter inte vill det. Hur ser hennes egen relation till sin pojkvän ut? Hur ofta träffar hon honom? Varför ska du leva i ett förhållande som mer liknar långdistans? Du är en vuxen människa, du vill kunna umgås med din man utan att känna att du gör det på någon annans bekostnad. Du vill inte "tävla" med hans barn om hans tid. En kvinna ska inte behöva känna att den tid hon får med sin man är erhållen ur en tävling mot hans barn. En partner och ett barn tävlar inte ens om samma kärlek och ska inte behöva befinna sig i en tävling mot varandra. Ofta är det barnen som tror att det är så och det är föräldrarnas ansvar att förklara för sina barn att det inte fungerar så. 
Men i ert fall så är det mer komplicerat eftersom barnet har en ångestproblematik som ingen vet vad som är vad.

Den starkaste tanke jag får av att läsa dina inlägg är att jag tycker att du ska lämna. Försök ett tag till, bli bättre på att tala om när hon gör något som gör dig ledsen, att du vill ha en vuxen relation till den här fantastiska mannen, men att du inte orkar med dessa påhopp och att hon inte ens verkar vilja prata om sina ångestproblem och att ni därför inte kan komma någonvart. Ha de där samtalen med henne men var också beredd att lämna relationen. Jag ser inga fel i att låta henne få veta att hennes ovilja till att ta tag i sin problematik kommer att göra att två vuxna människor inte kan ta tillvara den kärlek de hade turen att hitta. Okej, om hon verkligen har alla de här problemen och om ni måste hitta ett sätt att förhålla er men då har hon åtminstone gjort sitt bästa för att gå på djupet med sina problem... men när hon inte ens vill försöka. Då måste du ge upp. Även fast det inte ens är henne som du ska ha en relation med. 

Jag tycker du ska stanna kvar ett tag till och försöka få det här budskapet att gå fram men i längden så tycker jag att du ska släppa den här relationen. Kanske ta en paus om det känns bättre. Se vad som händer. Du borde inte ha en relation med någon som har de här problemen. 
En annan sak som slår mig är att din man som verkar göra så mycket för andra gjorde likadant för dig. Det är fint att du är tacksam men det verkar ligga i hans personlighet. Det finns många fina människor om du ser dig omkring. Du behöver kanske en längre paus för att smälta den där relationen du lämnade också. 

Qwe, det var mycket tänkvärt!

Om du visste hur mycket jag önskar att jag kunde säga ifrån utan att bli ledsen istället! Det är ett stort problem för mig och har alltid varit... inte helt lätt att ändra på så snabbt????, man kan väl säga att det är min funktionsnedsättning... att inte våga säga ifrån.

Å här träffade du mitt i prick '"Annars kommer ditt eget agg mot ungen växa och bli ohanterligt."

Det är ju just det som hänt! Från början hade jag inget emot henne, jag kunde vara där på kvällarna, men inte sova över. Sen har hennes problem bara eskalerat, jag har försökt vara den som borde veta bättre än att säga till henne att hon ska skärpa till sig (vilket inte funkar för den del som är funktionsnedsättning), men att inte säga nåt öht direkt till henne utan bara via hennes pappa, kanske är orsaken till att jag tyvärr börjat hata henne och vet inte hur jag ska kunna reparera det. Kanske jag inte kommit till hat-läget om jag sagt direkt till henne hur jag känner det?

Menar du att jag ska "hota" henne med att jag lämnar hennes pappa om det inte blir någon förändring snarast? Ger inte det henne ännu mer skuldkänslor och ångest? Eller det kanske beror på HUR jag uttrycker mig?

Hon hade en pojkvän tills förra sommaren, det förhållandet varade knappt ett år. Troligen pga att hon ringde sjuttielva gånger om dagen och skulle ha koll på allt hela tiden... antar att pojkvännen kände sig fångad och totalkontrollerad... under den tiden fick jag träffa min särbo betydligt mer, å både hennes pappa å mamma med sambo såg pojkvännen som ren avlastning. Under den tiden lyckades jag faktiskt sova i samma hus ett par gånger, men bara då hon hade pojkvännen hos sig, annars var det tvärkört redan då. Inte en gång har jag kunnat sova i huset samtidigt, såvida hon inte haft någon annan i sitt rum under snart 3 år!

"Någon annans bekostnad", rätt igen! Precis så känns det! Ska jag få träffa honom så är det på hennes bekostnad. Kommer jag dit när hon är där så blir hon i bästa fall bara besviken å drar, annars kör hon hela ångestrepertoaren. Givetvis känner jag mig som den som orsakar hennes ångest bara av att visa mig. Sista året har hon bott nästan heltid hos mamman och haft inbokat att hon ska vara hos honom varannan söndag, för att då skulle hon garanterat få ha honom för sig själv eftersom jag då alltid har fullt upp hemma. Nu när hon bott så mycket hos mamman och han är tjänstledig för att jobba dagtid, så vill han ju överkompensera detta genom att hon ska vara hos honom på heltid. Vilket jag då drar slutsatsen att då kommer han inte kunna komma till mig annat än om HON väljer att inte vara hos honom. Jag kommer inte kunna åka dit, om HON inte valt att vara nån annanstans.

Jag är så förbannat trött på att det måste vara antingen JAG eller HON!!!! Varför ska vi inte kunna vara där samtidigt, båda två?

Även det här med tävling stämmer! Eller kanske inte tävling, men konkurrens... Det känns som att jag behöver konkurrera med hans älskade flickvän som alltid går i första hand. Även om jag måste säga att han bättrat sig betydligt på den fronten sen första året tillsammans! Då var det ju bara HON hela tiden, å jag fick ta det som ev blev kvar. Ett tag var det så illa att jag började förra statistik över hur många av de möjliga nätterna då han inte jobbade som jag fick och som hon fick... minns inte exakta siffror längre, men hon hade varit hos honom nånstans mellan 55-59 nätter, jag hade fått nånstans mellan 3-5.... När hon fick pojkvän så blev statistiken mer lika, men det var alltid på hennes villkor. När hon ville vara hos pappa så var det alltid det som gick först, "han kunde ju inte neka sin dotter att komma" hette det, å jag fick ta det som blev över. Nu har hon bott ca 1 år nästan heltid hos sin mamma å varit hos honom varannan söndag när han haft ledig helg. Jag har inte haft nåt som helst att göra med den planeringen, ändå känner jag mig "skyldig" för att jag "tagit" tid för henne å nu ska jag minsann vara nöjd med det jag fått å låta henne vara hos pappa. Nu måste jag åter igen säga att han blivit mycket bättre på att säga ifrån, men det är ändå långt kvar innan situationen blir lite rimlig.

Hon går ju hos en privat psykolog nu, men det är endast den som hon pratar med om sina problem. Hon vägrar att prata om det med nån annan. Å vi har inte en aning om ifall hon ens pratar om det som omgivningen har problem med. Både hennes mamma och vi har skrivit mail till psykologen å velat prata om hur vi upplever situationen på vardera stället för att hon ska kunna få så bra bakgrund som möjligt och både ge dottern och oss bättre råd hur vi ska kunna hantera problemet. Men vi får inte ens ett svar med att tyvärr kan jag inte diskutera problemet om inte dottern själv vill, nä, bara helt tyst. Däremot verkar hon ha frågat dottern om mailen, som absolut inte vill att vare sig mamman eller pappan ska lägga sig i. Hon tycks inte förstå att det är mer komplext än att det bara är hon som behöver komma till tals för att psykologen ska se en helhet i problematiken. Det räcker inte att nån av oss "fixas till", allihop måste tillsammans hitta en fungerande lösning.

Ett exempel på vad som händer... igår behövde jag åka till honom å fixa ett par saker. Jag kollade med honom om han tyckte det var ok. Givetvis var det det, men han tyckte att vi skulle bestämma en tid när jag skulle åka hem igen så KANSKE det skulle gå att förhandla med henne att inte åka. Visst, det var väl bättre än inget, men jag kände att det fortfarande då blev på hennes villkor. Redan när han talade om att jag skulle komma ut en stund fick hon ju fullständig panik. Hon var ute å gick å bara grät innan jag ens hunnit åka hemifrån. När jag var i bilen så hade hon kommit in men var fortfarande i stark ångest. Det här har ju gjort även mig sjuk, så att även jag satt å grät av oro å ångest över vad som komma skulle på vägen dit och ju närmare jag kom desto värre blev det. Väl framme kunde jag knappt röra mig, än mindre ta mig ut ur bilen pga olustkänslor över vad som väntade därinne. Hennes pappa kom ut å lyckades få med mig in. Redan i dörren börjar det. Hon tänker åka därifrån. Men hur ska det nånsin bli bättre för henne när hon hela tiden flyr det jobbiga? Jag mådde skit när jag åkte dit, mådde skit när jag var där, mådde skit när jag åkte hem. Men hade det blivit bättre i längden för mig att vänt när olusten började komma? Det hade varit lättare just då, men i längden? Nåja, hur som helst gick jag å satte mig i vardagsrummet å började skakig med det jag skulle göra. Hon tjafsar med sin pappa å tänker åka till mormor. Hon tar sig ut till bilen å han efter. Efter mycket förhandlingar så lyckas han få henne att vänta i bilen tills han hjälpt mig igång med det jag kom för att göra. Jag gör det jag ska, medan han är ute å åker lite med henne, då hon tydligen inte klarar av att vara i huset samtidigt som mig. När de kommer tillbaka är jag nästan klar, så vi kunde nästan hålla det han lovat i tid, dvs 20.30. Jag blir tokig av att vara så tidsstyrd av henne att 1 min över tiden skulle kunna innebära fullständig panik å att hon drar. Nåja, några minuter efter 20.30 plockar jag ihop å går ut. Får ett svagt Hej då från köket. Så snart jag var därifrån så var problemet med ångest som bortblåst. Men sen är hon själv ledsen över att hon beter sig som en treåring. Jag får inte ihop det! Ena stunden är hon ledsen för sitt beteende, men i nästa vill hon absolut inte diskutera saken och vad vi var och en kan göra för att få det att fungera.

Kanske det inte är så farligt att föra fram mina åsikter direkt till henne ändå? Hur mycket värre kan det bli? Möjligen att hon blockar mig så jag inte kan föra fram nåt... för att prata med henne tror jag inte går, försökte senast för drygt en vecka sen, men så fort jag närmade mig ämnet blev det tvärlåsning, det där tänkte hon minsann inte diskutera med mig inte. Möjligen att det går att nå henne med korta meddelanden på Messenger...

Eftersom hon nu inte vill ha med oss till psykologen, så ska jag ringa familjerådgivningen på måndag och höra med dem om de sysslar med familjeterapi. Då kan åtminstone jag å hennes pappa gå dit å försöka börja reda i hur vi ska hantera situationen innan dotterns problem kraschar vår relation. Det vore ju så synd när vi båda äntligen känner att vi hittat rätt person att dela tesen av livet med. Varför ska ett vuxet (på pappret) barn få förstöra båda föräldrarnas "nya" (hennes mammans relation är väl kanske inte så ny) relationer.

Fick rådet av psykoterapeuten att hon dels behöver ha ett eget stödboende för sin egen skull, dels behöver hon ytterligare en utredning för nånting mer än add är det nog.

Det är ju en helt fruktansvärd situation. Bara det här senaste, att ni låter ångesten rida er allihop en fredagkväll du kommer inom. Det är kanske bara mammans man som säger åt henne att lägga av? Jag hade ärligt inte kunnat behärska mig i den fars, eller snarare tragedi, som är er verklighet. Vad händer om någon får ett utbrott tillbaka på henne? Har det varit aktuellt att åka in till akutpsyk under det här vansinnet? - Snällt åka med i bilen eller polishämtning.

Men herregud TS, det är inte bara dottern som inte funkar. INGEN av er funkar ju! Vad var det för saker som du måste fixa hos pappan? Varför i all världen vill du åka dit under dessa premisser? Och vad sysslar pappan med som ens föreslår att du ska åka en viss tid för annars blir dottern full av ångest? Allt låter helt stört och ni alla låter som ni går ner er i ältande och gråtande.

I inlägg efter inlägg beskriver du hur otroligt svag du är, att du blir så ledsen för allt möjligt, bryter ihop och gråter, känner dig hatad osv osv. Det är inte vuxna reaktioner! Du har ett eget hem och två egna barn varav ett är på ett boende. Fokusera på det och som jag skrivit tidigare: bjud hem mannen till DIG och kan han aldrig komma så tja, acceptera att det är slut mellan er.

Du låter klängig, hysterisk och helt utlämnad åt andra. Inte som en vuxen person. Du verkar bara vilja ha stöd för att det är synd om dig och det kanske det är men du kan inte som vuxen tvåbarnsmor lägga hela din psykiska hälsa i händerna på en man du känt i 2 år. Ta dig samman!

För det första så har jag tre barn, för det andra så har vi varit ihop i snart 3 år, men känt varandra sen... tror det var 2012, vilket jag får till 7 år. Vi trivs i varandras sällskap å har faktiskt tänkt bli gamla ihop.

Jag behövde få några papper utskrivna som jag behövde ha på lördag morgon å bläcket var tvärslut i min skrivare. Hur svårt ska det vara att få komma å skriva ut några papper å sen åka igen? Det behövde hon ju inte riva upp himmel och jord för!

Jag har erkänt att jag är hjärntrött, utmattad och konflikträdd! Vilket är en värdelös kombo????!!! Troligen därför jag reagerar annorlunda än en pigg å alert typ som inte är konflikträdd.

Undrar vad som skulle hända om hon inte fick veta innan att jag kommer????? Då skulle hon inte hinna bygga upp en hel ångestrepertoar redan innan... Kanske skulle ta rejält hus i helsike direkt just då när jag dyker upp oanmäld? Skulle hon dö av det? Nä! Skulle jag vara rejält nervös? Troligtvis ja. Men frågan är om det kommer hjälpa eller stjälpa henne? Dock visar vi ju då att vi tänker inte hålla på å anpassa oss efter henne hela tiden?

Kanske komna oanmäld, hon flippar ur fullständigt å vi ringer akutpsyk mitt under pågående utbrott?

Hon måste få hjälp ffa för sin egen skull, vilket både vi och hennes mamma å sambo kommer få nytta av

Har iaf ringt familjerådgivningens telefonsvarare nu för att höra om de håller på även med sådana här frågor. Hoppas de hör av sig under måndagen.

Nu är det tredje gången jag föreslår samma sak:

Träffas hemma hos dig istället.

Jag vet ju själv hur det är att inte säga ifrån och vilket agg det finns i mig idag. Detta mot ett barn utan diagnoser men som fått gå omkring på denna planet och tro att den var fullkomlig sedan födseln. Aldrig några förmaningar ifrån någon och därmed inte från mig heller för då hade jag ju bara blivit den gnatande styvmodern, och det ville jag inte. Men så här i efterhand så vet jag inte ens varför jag var så rädd att han skulle tycka illa om mig, det är ju inte precis som att vi älskar varandra idag ändå.

Med att säga ifrån menar jag inte att du ska sätta ned foten och markera, det jag menar är att bara öppna munnen och berätta. "Det du sa om mig nu gjorde mig ledsen". Du behöver inte vara ute efter den perfekta formuleringen som ska få henne att ändra sig. Det enda du ska göra är att tala om att du blir ledsen, eller att hon gör något mot dig. Allt annat låter du hennes pappa hantera. Men just det som hon säger som rör dig, "det gör mig ledsen att du blir så upprörd av min blotta existens", och så går du därifrån.

Nej, jag menar inte att du ska hota henne med att hennes beteende kommer att få dig att lämna hennes pappa. Man ska aldrig komma med tomma hot. Men du kan berätta att du "vill kunna ha en vuxen relation med Xx men du kan inte se hur det ska gå till när du aldrig kan träffa honom". Och sen tar du och pappan en paus och träffas inte på ett tag. 

Familjeterapi är väl bra. Om ni kan få henne att delta så blir ju det ett samtal er emellan när hennes mediciner verkar.

Men frågan är hur mycket du ska delta i det här dramat. Du har ju tillräckligt att ta hand om med dina egna barn, en 7-åring som behöver mer av din uppmärksamhet än att du ska slita ditt år över hans barn. Visst är det trevligt att du träffat en man du vill spendera ålderns höst med men ibland blir det inte som man drömt om ändå, hur länge orkar du lägga din energi på det här innan din kärlek dör.
Jag tycker att det låter som att du kom ut ifrån en relation för några år sedan där du inte har mycket till övers för den mannen idag. Du fick hjälp att komma ut ur den relationen. Är du inte knäckt av den relationen? Ska du verkligen befinna dig i situationer som de här med hans dotter idag? Behöver inte du mer tid att läka dig själv ifrån den förra relationen? 

Du skulle kunna sluta träffa henne från och med nu. Jag tycker inte du ska utsätta dig mer för denna verbala misshandel. Hon trycker ned dig. Du vill ju inte konkurrera med henne. Om nu hon tror att du är en konkurrent så låt henne sitta där på sin kammare och fortsätta tro det och att hon är en vinnare. Skriv ett brev till henne och tala om att du gärna hade spenderat ålderns höst med Xx men att du ger upp nu, du lever hellre ensam, att du inte vet hur Xx ser på det om han kommer att försöka hitta någon annan men nu orkar inte du mer. Önska henne lycka till med allt.

Spara dig själv och din energi till dina barn, de är de enda och viktigaste människorna i ditt liv.

Hon är betydligt mer störd än vad hennes diagnoser låter påskina. Men hon har en pojkvän åtminstone. Det är jättebra.

Sådana madamer (jag har träffat ett fåtal) behöver antingen sin pappas eller sin pojkväns konstanta odelade uppmärksamhet. Det är det enda som funkar, för hela livet blir knas (missbruk, destruktiva pojkvänner, självskadebeteende, psykinläggningar) utan en väldigt trygg, alldeles för snäll och överdrivet tålmodig man som tar hand om dem. Uppmuntra pappan att låta pojkvännen ta över den rollen om pojkvännen är kapabel till det.

Du kan inte förvänta dig så mycket av henne, hon är helt beroende av att någon tar hand om henne konstant.

Schysst! Pojkvännen ska stanna i en destruktiv relation och ta hand om en ouppfostrad och psykiskt instabil tjej. Undra ifall du hade resonerat likadant ifall det gällde en psykiskt sjuk kille, borde den stackars flickvännen stannat och vårda sin partner då?