Mobbning - är det vanligt att vara både offer och mobbare?

Om man mår dåligt kan det uttrycka sig i olika saker. Jag tycker inte att du mobbade din förälder, snarare var det ett skrik på hjälp att se mig, hör mig, ta hand om mig. Själv mådde jag också dåligt en tid pga andras behandling av mig, och jag tog också ut det på min familj på olika sätt.

Däremot tror jag inte att alla mobbare mår dåligt. Verkligen inte. En del bara är sådana tyvärr, och grupptryck gör att de får många med sig. Ingen ville vara du, i din sits, och därför hakade de på. Det kanske fanns en och annan som mådde dåligt men deras mobbing berodde inte på det. "Riktiga" mobbare är bara elaka skitungar som inte fattar vad de gör, eller så fattar de men bryr sig inte. Inte just då. Men många ångrar sig nog när de är vuxna, förhoppningsvis.

Jag tror det kan vara så i många fall.

Jobbar inom barnomsorgen och där kan man se att de barn som blir utsatta av kompisar, syskon andra barn ändrar sätt.

De sätter upp ett försvar och pågår det länge utgår de från att andra ska vara elaka och är elaka först.

Har även sett på nära håll att ett av våra förskolebarn som var ett av de snällaste barn jag arbetat med på förskolan förvandlades efter fklass. På rasterna i glass fick detta barn utstå väldigt mycket och blev ett lätt offer för lite tuffare barn.

I ettan hade barnet fått nog och slogs både till höger och vänster.

Det är viktigt att vuxna stoppar i tid.

Det händer definitivt, även om det inte är den vanligaste situationen. Men ibland träffar jag elever som dels ger igen för sånt som varit och som dels hellre kränker andra innan de själva blir utsatta. Helt begripligt!

Nej.

Mobbare, och nu tänker jag mest på ledarna. Det finns ju alltid en svans som gör som ledaren säger. Mobbaren är en person som anser sig stå över andra. En mobbare slutar inte mobba utan väljer hela tiden ut offer.

Ja, för mig var det så. Jag var inget snällt barn. Förvisso duktig i skolan men väldigt våldsam. Det räddade mig från att bli mobbad i låg- och mellanstadiet, för jag pucklade på alla som sa minsta retsamma grej till mig. Men i högstadiet var det helt enkelt inte okej att göra så som tjej längre. Men jag gjorde det ändå och blev utfrusen.
Jag litade inte på vuxna för fem öre så att be om hjälp var helt uteslutet. Jag trodde dessutom att min situation hemma var normal. Mycket "tack vare" en skolsköterska som inte agerade när jag kom dit med stukade fingrar och berättade att det var mamma som gjort det.
Nu vet jag bättre och har ansträngt mig för att be om ursäkt till dem som jag betedde mig illa mot. Vet att det förmodligen inte hjälper 20 år senare, men det är det enda jag kan göra.

Du blev alltså utfrusen för att du pucklade på andra barn? Det vill jag knappast kalla mobbing.

Beklagar din situation..

Jag tror att de flesta mobbarna inte har blivit mobbade. Det är något som ska förklara fenomenet och som ska funka som en ursäkt för mobbaren. Det är så det funkar i Sverige där vi hela tiden ska finmåla förövare av olika slag. De flesta som mobbar gör det för att de har en bristande empati. Psykopater brukar mobba och frysa ut andra, det är det som kallas "vuxenmobbning". 
När det kommer till barn som mobbar så är majoriteten av de också barn som har en lägre empatisk förmåga än andra jämförbara barn i samma ålder.

Sedan finns det vissa undantagsfall:
Barn som mobbar för att de mobbats
Barn som mobbar för att de har det svårt hemma
Barn som mobbar för att själva inte bli mobbade

Men de flesta mobbarna är oempatiska svin, det är sanninge.  

Jättevanligt att den som mobbar själv blivit utsatt för mobbning - det kan vara storebrorsan hemma som kör över lillebrorsan hela tiden eller föräldrarna som är orättvisa och kör över.
Men ibland har den som mobbar mest en inneboende frustration över att hen inte kan uttrycka sig så bra, inte förstår så bra, har svårt att lära sig, har svårt att förstå hur andra människor fungerar. Frustrationen leder till aggression som måste komma ut på något sätt.
Och sen finns det den sista kategorin som är människor som lider av mindervärdeskomplex och på riktigt anser att skadeglädjen är den enda sanna glädjen - dessa människor är värst av alla för det är så svårt att sympatisera med den drivkraften de har. Jag har svårt att se dem som offer.

Nej det är inte vanligt.

Mobbare kan definitivt själv ha varit eller blir mobbade. Dom rakar ner på andra för att känna sig starkare själva.

Detta med mobbing är svårt. Mobbarna måste lära sig att mobbing ger konsekvenser. Ofta har det varit min bild som mobbad att jag inte upplevt att mobbarna fått några egentliga konsekvenser utan ofta har det känts som tvärt om att man som mobbad ofta har fått både mobbingen och konsekvensen.

Den svåraste frågan är: Vad är lagom straff/konsekvens för att få mobbaren att förstå?

Har själv varit mobbad i 8,5 år igenom 3 skolor. Har fått egg kastade på mina föräldrars hus. En dalahäst med familjens namn på blev stulen för ett par år sedan. Hittades av en klassdeltagares förälder hemma hos denna och ja jag har med flit skrivit klassdeltagare då detta är i min egna mening ett mycket bättre ord att använda för att beskriva dom övriga i klassen med en med klasskompisar då jag själv inte hade några riktiga kompisar fören i gymnasiet.

Glömde nämna en sak som kan vara bra att tänka på.

Har första barnet varit mobbad i en skola kan det tyvärr bli så att nästa blir det för att dom ser även det mindre syskonet som en måltavla. Min bror bytte vi skola på så han inte följe efter mig hjälpte hans situation en hel del.

Det är ganska mycket en myt faktiskt. Mobbare är ofta personer med lite större aggressivitet än andra och/eller som har svårare än andra att känna empati. De känner att de har rätt att ta större plats än andra (för att uttrycka sig diplomatisk). Detta gäller alltså de flesta. Givetvis finns det undantag - och jag pratar om ledarna och inte de som ingår i svansen.

Är nog inte så vanligt.

Jo, det är det.

Mobbaren måste inte ha blivit mobbad av ett annat barn. Det kan vara en jobbig situation hemma eller röra sig om en oförmåga att förstå eller kunna uttrycka sig. Ren personlighetsstörning är inte det vanligaste att människor har.

Säkert mår många mobbare dåligt, men det måste nog till lite "elakhet" också. Alla som mår dåligt blir ju inte mobbare. Precis som med misshandel - många som misshandlar sina barn har själva blivit misshandlade, men man kan välja aktivt att inte föra arvet vidare och inte misshandla själv.

Jag har blivit mobbad men det skulle inte falla mig in att mobba andra.

En del har det jobbigt hemma men mitt intryck är att det allra vanligaste är att anse sig ha rätten att ge sig på någon annan pga dennes sätt, utseende, hemförhållanden eller vad som helst. (Det utesluter förstås inte att själv ha varit försummad eller utsatt, t.ex hemma). Men något "fel" på empatin alltså, utan att det behöver vara så gravt som en störning. Föräldrarna till mobbaren brukar inte ha överdrivet stor förståelse för den mobbade heller.