Otrohet kommer alltid fram? På vilket sätt?

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.

Och självklart vill jag att det går åt skogen för dom. Inte på grund av något jag gör eller att folk får veta utan något som händer i deras förhållande. Men det är väl inte så konstigt. Ser hellre att hon träffar någon sen som inte har en historia som leder till mig. Jag kanske är ensam som tänker så. Ibland önskar jag att det är dom resten av livet (vilket säkerligen kommer ske), de kan gott ha varandra eftersom det är låga personer båda två. Men hämnd.. jag har ju varit tyst. Och kommer vara tyst. Träffar jag någon som undrar så säger jag sanningen men det lär ju heller inte ske. Så det är enorm frustration på många olika vis. Hoppas ni förstår. Kanske har någon varit med om detta och tagit lärdom, någon kanske har fått allt detta? Inputs är bra.

Jag är helt med dig på de första raderna. Däremot vill jag inte att hon ångrar sig gällande oss. Jag hade önskat lite insikt. I vad hon gjorde med en människa gällande otrohet, alla lögner och svek, att hon inte kunde vara ärlig när jag ställde frågor. På vilket sätt viker jag ut mig och beter mig småaktigt? Jag försöker inte koka ihop något. Jag ställer en fråga i ett stort forum som så många andra här inne. Hur har det varit för andra? Måste man själv påverka för att folk ska veta? (Inget jag gjort eller tänker göra men det var en fråga om det enbart är då som det verkligen kommer fram).

Sympati vet jag inte om jag bett om. Mer förklarat hur jag mått vilket inte är så konstigt. Skönt att skriva av sig liksom och lite för att eventuella trådläsare ska förstå.

Det är reflektioner, frågor och input i det hela som gäller. Jag har ju varit tydlig i att jag inte gjort någon scen. Sen att jag önskar att det skiter sig med tanke på hur illa de betett sig emot mig och sen sitter lyckliga inför folk som tyckte om så som vi var, är det småaktigt? När sanningen aldrig kom fram?

Jag vet inte. Uppskattar dina svar då mina tankar spretar åt alla håll och jag varken vet in eller ut längre.