Otrohet kommer alltid fram? På vilket sätt?

Det sägs att otrohet alltid kommer fram.

Men hur? Måste man själv påverka det?

Jag blev själv drabbad för något år sedan. Försvann fort och gjorde inget väsen av det. När mitt ex sedan inledde relationen med den hon bedrog med mig så gick jag och tänkte att folk skulle förstå. Men på något sätt har jag nu förstått att det aldrig kommit fram. Varken otrohet eller att den nya var den som gjorde att vi gick isär. Kommer det längre fram?

Livet rullar på för alla förutom mig. Jag har levt med sjuk ångest under denna tiden. Tycker inte om mig själv. Svårt med tillit. Ligger mycket i sängen. Ingen motivation. Men så rivs det upp när man får veta att det har väl aldrig varit något konstigt med uppbrottet.

Jag ville inte lägga energi på det. Visste att jag skulle må ännu sämre om jag gjorde en scen av allt. Många sa då karma kommer... Men ärligt talat. Nej. Alla är lyckliga och allt nytt fungerar.

Hur har det varit för er andra?

Jag känner ett sjukt bekräftelsebehov i form av att jag vill att det går åt skogen för dem, att allt kommer fram i ljuset, att någon hade frågat MIG, att man fick en ursäkt, att folk tänkte ?jaha! nu förstår vi.?

Och ja som för många av er andra här inne.. det var självfallet en kollega som lurade i bakgrunden.

Det låter som om du begått ett antal tankefel.

1. Du har tänkt att det finns en "bestraffningsregel". Det gör det ju tyvärr inte. Visst kan otrohet inte löna sig, men det kan likväl också leda till en långvarig lycklig relation. Det finns inget per automatik som säger att trohet, eller gott uppförande eller att man alltid torkar fötterna på dörrmattan leder till framgång och vice versa.

När någon sade: "Karma kommer", var det antagligen mer för att trösta dig och få dig att må bättre, än att det skulle vara någon generell sanning.

2. Du ville inte ställa till en scen och bearbeta och konfrontera, utan du förlitade dig på att du skulle få någon form av belöning längre fram. Det var också ett feltänk. Du borde ha varit mer tydlig mot dig själv vad otroheten innebar och vad dina behov var. 

Mitt råd är att du försöker bearbeta det nu. Om du behöver bli förbannad och skrika eller gråta förtvivlad, så gör det. Tycker du det är viktigt att andra får veta, så berätta för dem. Lämna "präktig pojke" tanken åt sidan, och tillåt dig att vara arg, förtvivlad och ledsen. Bestäm dig sedan för att inte låta händelsen definiera dig som människa. Du är värd så mycket mer än sådan där skit. Bestäm dig för att du ska börja leta efter det där andra du är värd!

Sedan tycker jag inte att hat i den här situationen är nödvändigtvis dåligt. Det är inget fel att hata så länge det inte går ut över någon annan och man har kontroll på det. Men fastna inte där, utan låt hatet bli ett konstruktivt hat som blir hävstången som får dig att hitta det nya livet!

Det låter som att han vill ha eller tror att han behöver någon slags allmän upprättelse. Kanske att det blir rättvist om sanningen kommer fram för omgivningen, kanske att han från omgivningen får ett erkännande/bekräftelse på att man har gjort fel mot honom...nåt sånt

När då? På vilket sätt hjälper det folk att gå vidare? Det är givetvis tvärtom; Så länge man stannar kvar i sitt mående kommer man inte vidare. 

Helt rätt...Men om vänner och bekanta har fått fel uppfattning om varför...eller inte har en aning om anledningen till att det tog slut... eller dragit helt felaktiga slutsatser om varför, där ts blivit boven. Kan till och med vara så att exet skyllt på ts. Då är det ganska skönt om dom får reda på sanningen från ts sida.
Sen kan dom göra vad dom vill med den.

Jag vet för lite om alla psykiska mekanismerna för att kunna redogöra om varför men tydligen är det något eftersträvansvärt för människor, får upp ganska många historier om det om jag googlar "upprättelse". Man kämpar hårt för upprättelse. Det verkar som att när de äntligen får upprättelse, så blir det en slags lättnad och de kan gå vidare i livet.

All respekt TS, men... "Folk", "alla", "många sa"... vad menar du med det, vilka pratar du om?

Nej, all otrohet kommer inte fram. Det är naivt att tro att så är fallet, alltid. Det är lätta att slänga sig med klyschor om att all otrohet kommer fram i dagsljuset förr eller senare, om än så på dödsbädden.

Det sägs ofta av folk som blivit drabbade av otrohet, eller som avskyr otrohet, eller ser ned på folk som är otrogna. Eller folk som heligt och dyrt lovar att de skulle aaaaldrig kunna vara otrogna själva.

För att tydligöra. Jag gillar inte heller otrohet, jag tycker att otrohet är fel.

Men livet har lärt mig att det är naivt att tro att all otrohet kommer fram i dagsljuset, att somliga aldrig skulle kunna vara otrogna.

Karma. Visst, man kan välja att tro på karma, eller så gör man inte det. Visst kan man säga att ju mer felaktiga saker man gör desto större chans att det kommer och biter en i baken längre fram i livet. Men det är ju en "livsåskådning" snarare än en sanning och realitet.

Om ett förhållande går i kras pga otrohet så är väl det sedvanliga att den närmsta vänkretsen får reda på det, och kanske får reda på omständigheterna. För den vanligaste frågan brukar ju vara "varför tog det slut?". Där och då har man ju som den bedragna parten möjlighet att berätta. Risken finns ju dock alltid att en otrogna parten har en annan version kring vad som hände och varför...

Men det innebär ju inte att det publiceras till allmänhetens beskådan.

Det tragiska i din berättelse är ju att du har fastnat i allt detta. Det är tufft när ett förhållande går i kras, och det är än tuffare när det handlar om otrohet, och det är givetvis tufft att se att livet tuffar på för ens ex och dess nya partner.

Men här gäller det ju att ta sig ur detta stadie av sorg, besvikelse, ilska och frustration och inte fastna där (som det låter som att du har gjort).

Tror inte att det är så klokt att du fastnar i detta att "det kommer nog komma fram", dina känslor av att du vill "berätta för världen"., "hat" och "ilska".

Det vanliga är väl att man ältar och ältar och involverar sina vänner, men sen måste det komma en dag då man väljer att gå vidare.

Det är dags att släppa taget om ditt ex och fokusera på dig själv och ditt egna mående. Inte hur livet tuffar på för alla andra (och du står själv kvar på perrongen...).

vänligen

Ja alltså jag vet ju inte ens om det är exakt så TS tänker, jag spekulerar ju bara,  och av vilka skäl och omständigheter, känslor kring detta osv. Jag säger bara att människor verkar bli lättade av att få upprättelse och att det är ett behov, sen vilka som har den giltiga oförätten för att ha skäl till allmän upprättelse, och rätt slags upprättelse har jag ingen åsikt om. Att TS har några hämndmotiv har inte framkommit vad jag kan se...

Jag känner ett sjukt bekräftelsebehov i form av att jag vill att det går åt skogen för dem

ja ok, ja det kan man ju faktiskt tolka som hämndbegär ihop med det andra 
vad betyder ffa?

Tackar så hemskt mycket för ALLA svar. Även de svar som jag givetvis inte vill läsa men innerst inne förstår. Jag behöver det också. För att göra en låååååång historia kort. Vi hade precis blivit sambos och pratade om att bilda familj. Plötsligt hände något och då menar jag verkligen plötsligt. Några månader som sambos då vi båda varit lyckliga och uttryckt detta. Jag märker saker och ställer frågor. Får ta emot mycket skit men separera... åh nej hon trivdes med mig hette det. I denna stund hade hon förberett alla vänner på att det var skitdåligt mellan oss. Inget jag visste. Och detta har jag reflekterat mycket över. Det var liksom inget som hade hänt eller gick utför. Vi hade ju nyss diskuterat barn. På frågan från henne! Det gick inte längre att känna igen människan. Till slut kom jag på henne. Då sa hon inte ett ljud. Körde på versionen till vänner om just att det var så dåligt. En (endast en) gemensam bekant frågade mig vad som egentligen hade hänt och först då berättade jag allt. Kunde inte vara möjligt sa hon. Det hade ju varit så dåligt mellan oss. Varpå jag sa; ?Har det?! Det visste jag inte. Vi var ju nykära och glada över nästa steg.? Detta förstod hon också och berättade att det kom som en överraskning för dom också. Att helt plötsligt var precis allt dåligt. Alla fel som gick att hitta hos mig kom fram. Och det var i klass som att jag inte hade hunnit påbörja maten när jag var hemma först av oss och hon kommit hem medan jag direkt gick ut för att rasta hunden. Så kanske ni förstår vilken typ av nivå på alla fel hon hittade.

När vår gemensamma vän träffade mitt ex hade hon mer eller mindre skrikit att jag ljög om saker. Att inget var sant. Att kollegan hade partner. Allt jag sa var; ?Låt det gå en tid. Snart sitter ni på parmiddagar.? Det tog fem veckor exakt. Sen hörde vår vän av sig och sa att hon trodde på mig för nu hade det kommit fram att de börjat träffas. Jag sa inte så mycket mer.

Sen har hon försökt med saker vid försäljning, bouppdelning etc som jag inte ens orkar skriva om. Men som jag skrev i första inlägget så valde jag att bara försvinna. Vår vän är den enda jag pratat med, som undrat. När det kom fram att de faktiskt träffades och att jag hade talat sanning så har jag inte hört ett ljud.

Nu bor de ihop dessutom. Hon har nära personer som blivit utsatt för otrohet och det var det värsta enligt henne under den tiden vi var ett par. Gällde visst inte henne...

Och med bekräftelsen menar jag att vår gemensamma vän är i princip den enda som vet vad som hänt. Kanske någon till i det gänget. Annars tror jag de lyckats få till det att jag var skit, det tog slut för det hade ju varit dåligt sååååå länge, lite senare började hon träffa denna människan och alla blir glada för henne. Och så snabbt sambos. Bekräftelsen i detta menar jag ?gräset är inte..? men tydligen i detta fallet. Låt säga det skulle skita sig och så sitter hon där. Det skulle på ett sätt för mig vara en bekräftelse i att hon gjorde fel (jag menar behandlingen och allt som hör till). Att hon kanske insåg något. Missunnsamhet vet jag inte om jag vill kalla det. Ska jag unna den som bedrog mig? Och den som smög i bakgrunden och visste om vårt förhållande och vårt samboskap? Det är väl ingen bra människa.

Och jag vill inte ha tillbaka henne. Men som någon skrev, upprättelse. Att det kom fram på något vis. Jag gjorde inget då och kommer inte göra något nu eller i framtiden. Jag tänkte att om jag är tyst så kan jag gå med rak rygg. Men jag känner tyvärr inte så. Och det tror jag att jag hade känt om folk hade vetat.

Ställ gärna frågor, jag svarar.

Och återigen är jag tacksam för alla svar. Även kritik från er som tycker att jag inte tillåter mig gå vidare osv. Och i text så missuppfattas mycket så jag gör mitt bästa.