• Anonym (5barn­smor?)
    Äldre 15 Feb 14:01
    642 visningar
    18 svar
    18
    642

    Abort eller fullfölja. Snälla hjälp mig tänka!!

    Hej!

    Jag skulle behöva lite stöd i hur jag ska tänka.

    Jag har två barn sedan tidigare, 6 och 9 år gamla, deras pappa och jag är separerade sedan drygt två år.

    För ett år sedan träffade jag en ny partner som är allt jag någonsin önskat bordet från en sak, han bor 40 mil bort, även han har barn (9 och 15) så att flytta ihop finns inte på kartan de närmaste 10-15 åren.

    Så långt allt väl, men nu har jag trots stor nogranhet med skydd blivit oplanerat gravid.

    Jag ska få träffa kurator för att få prata om huruvida jag vill avbryta graviditeten eller ej men jag vet ärligt talat varken ut eller in.

    Jag skulle så gärna ha ett tredje barn, jag skulle så gärna ha barn med denna man, satsar vi inte nu är det säkerligen för sent (jag är 38, han 9 år äldre)

    Men:

    Vi får totalt 5 barn tillsammans, det är inte möjligt att flytta närmare varandra, barnet kommer att få en ganska frånvarande förälder de närmaste 10 åren, minst, kan vi börja om med småbarn när syskonen är så gamla och självgående, är vi redan alldeles för gamla?

    Är det någon här som gjort något liknande?

    Fungerar det att alls tänka tanken barn i distansförhållande?

    Snälla hjälp mig reda ut mina tankar!

  • Svar på tråden Abort eller fullfölja. Snälla hjälp mig tänka!!
  • Äldre 15 Feb 14:21
    #1

    Vad är det värsta som kan hända om du väljer att fullfölja graviditeten? Det allra allra värsta?
    Relationen med pappan tar slut p.g.a att ni inte kan ses så ofta som ni vill. svårt att resa med/lämna ett litet barn för att träffas. Det blir han som få resa. Orkar han det? 
    Du blir i praktiken en ensamstående förälder i vardagen, kommer han att kunna ta föräldraledigt och vara med sitt barn vilket skulle innebära att han inte kan vara med sina äldre barn i den utsträckning som han vill och de behöver.
    Relationen håller inte av olika orsaker.
    Men, du vill gärna ha ett tredje barn, detta är troligen din sista chans till detta. Dina barn är rätt stora så det blir inte överväldigande mycket jobb, de kanske också vistas hos sin pappa ibland.
    Alla val i livet är inte lätta, men detta är något du måste göra. Ha inte så bråttom om du känner att du klarar det ha samtalet med kuratorn, med pappan och framför allt med dig själv innan du tar beslutet.

  • Anonym (37 år)
    Äldre 15 Feb 15:01
    #2

    Hej! Jag är inte direkt i samma situation som du, men jag velar också fram och tillbaka. Gift, har två barn på 11 och 6... livet började bli väldigt bekvämt. Idag fick vi reda på att jag är gravid och jag vet varken ut eller in. Min man vill behålla, men jag är så osäker på om jag orkar med detta. Ingen släkt i stan, ingen avlastning och en man som jobbar hiskeligt mycket oavsett familjesituation. Idag hade jag ren ångest på morgonen... Skulle gärna vilja byta tankar och ha någon att bolla alternativen med. Det här ÄR sista chansen om vi ska ha ett barn till.

  • Anonym (5barn­smor?) Trådstartaren
    Äldre 16 Feb 07:27
    #3
    OlgaElvira skrev 2019-02-15 14:21:08 följande:

    Vad är det värsta som kan hända om du väljer att fullfölja graviditeten? Det allra allra värsta?

    Relationen med pappan tar slut p.g.a att ni inte kan ses så ofta som ni vill. svårt att resa med/lämna ett litet barn för att träffas. Det blir han som få resa. Orkar han det? 

    Du blir i praktiken en ensamstående förälder i vardagen, kommer han att kunna ta föräldraledigt och vara med sitt barn vilket skulle innebära att han inte kan vara med sina äldre barn i den utsträckning som han vill och de behöver.

    Relationen håller inte av olika orsaker.

    Men, du vill gärna ha ett tredje barn, detta är troligen din sista chans till detta. Dina barn är rätt stora så det blir inte överväldigande mycket jobb, de kanske också vistas hos sin pappa ibland.

    Alla val i livet är inte lätta, men detta är något du måste göra. Ha inte så bråttom om du känner att du klarar det ha samtalet med kuratorn, med pappan och framför allt med dig själv innan du tar beslutet.


    Sant! Det allra allra värsta... jag är nog inte så rädd för att relationen skulle ta stryk, vi är väldigt bra på att kommunicera med varandra, jag är nog mera rädd för att andra relationer skulle bli lidande, att våra stora barn inte får tillräckligt med uppmärksamhet tex. Även om vi båda gjort det förut så tar ju en bäbis en massa tid. Jag är helt hundra på att båda våra mammor skulle bli tokiga och det skrämmer faktiskt lite, trots att jag är vuxen med råge!

    Bådas barn bor halvtid hos den andra föräldern, och vi har valt att lägga våra barnfri helger tvärt om varandra så vi träffas alltid med mina eller hans barn, vi har inga barnfria helger ihop som det har varit hittills så skillnaden blir inte så stor att ha med bebis också. Barnen har en fin relation till varandra och till oss vuxna men det är klart att ett syskon som är så litet skulle fresta på en del.

    Nej, beslutet är inte lätt, men kanske inte så akut som jag först trodde, jag verkar ju ha några veckor på mig att fundera, pappan är hos oss över helgen och stannar kvar extra för att kunna följa med till kuratorn i veckan. Det känns fint!

    Tack för ditt stöd!
  • Anonym (5barn­smor?) Trådstartaren
    Äldre 16 Feb 07:38
    #4
    Anonym (37 år) skrev 2019-02-15 15:01:13 följande:

    Hej! Jag är inte direkt i samma situation som du, men jag velar också fram och tillbaka. Gift, har två barn på 11 och 6... livet började bli väldigt bekvämt. Idag fick vi reda på att jag är gravid och jag vet varken ut eller in. Min man vill behålla, men jag är så osäker på om jag orkar med detta. Ingen släkt i stan, ingen avlastning och en man som jobbar hiskeligt mycket oavsett familjesituation. Idag hade jag ren ångest på morgonen... Skulle gärna vilja byta tankar och ha någon att bolla alternativen med. Det här ÄR sista chansen om vi ska ha ett barn till.


    Hej!

    Ja den tanken har också slagit mig. Livet är väldigt bekvämt med lite större barn! Ingen som skriker hysteriskt i fyra timmar på tåget, inga blöjor att tvätta, alla äter samma mat... men allt det där har ju gått förut, klart att det går igen!

    Hur såg det ut för er när de äldre barnen var små? Jobbade han lika mycket då? Hade ni någon annan avlastning?

    Det är fantastiskt och skrämmande på samma gång, att ens tänka tanken på att gå igenom en graviditet till och nya småbarnsår, vill du bolla tankar med mig tar jag tacksamt emot!
  • Anonym (37 år)
    Äldre 16 Feb 09:50
    #5

    Ja... jag tror vi tänker och känner ganska lika just nu. Vilken vecka är du i? Själv är jag i vecka 6, så det är ju väldigt tidigt i graviditeten. Sedan finns ju risken för missfall också...

    Vi har aldrig haft någon avlastning eftersom vår släkt bor rätt långt från oss. Det känns så ensamt ibland, vilket gör mig sorgsen inombords. Min man är karriärist och det är inget som kommer att ändras bara för att vi får ett tredje barn. Låter krasst, jag vet, men det är bara dumt att lura sig själv genom att tro ngt annat.

    Har du hjälp där du bor? Antar att barnet skulle bo med dig på heltid, eller hur resonerar ni? Knepig situation, men om ni vill det här så bör det ju vara möjligt ändå.

    En halvknäpp tanke som ploppar upp titt som tätt är om läxläsningen - min dotter går i fyran och behöver ganska mycket hjälp varje dag med den biten (och lugn och ro!) - hur ska man få till den biten med en skrikande bebis som tar all uppmärksamhet? Som sagt, lite knäpp tanke men något jag tänker på...

  • Anonym (n)
    Äldre 16 Feb 10:02
    #6
    Anonym (37 år) skrev 2019-02-16 09:50:34 följande:

    Ja... jag tror vi tänker och känner ganska lika just nu. Vilken vecka är du i? Själv är jag i vecka 6, så det är ju väldigt tidigt i graviditeten. Sedan finns ju risken för missfall också...

    Vi har aldrig haft någon avlastning eftersom vår släkt bor rätt långt från oss. Det känns så ensamt ibland, vilket gör mig sorgsen inombords. Min man är karriärist och det är inget som kommer att ändras bara för att vi får ett tredje barn. Låter krasst, jag vet, men det är bara dumt att lura sig själv genom att tro ngt annat.

    Har du hjälp där du bor? Antar att barnet skulle bo med dig på heltid, eller hur resonerar ni? Knepig situation, men om ni vill det här så bör det ju vara möjligt ändå.

    En halvknäpp tanke som ploppar upp titt som tätt är om läxläsningen - min dotter går i fyran och behöver ganska mycket hjälp varje dag med den biten (och lugn och ro!) - hur ska man få till den biten med en skrikande bebis som tar all uppmärksamhet? Som sagt, lite knäpp tanke men något jag tänker på...


    Varför vill din man behålla om han är karriärist och jobbar så mycket? Sätt krav på att han tar en del av föräldraledigheten med detta barn kanske? Kvar på att jobba mindre första åren? Som du skriver, att det för honom är superlätt att säga ja om han ändå inte påverkas av det ens i närheten av så mycket som du skulle göra...jag hade blivit ganska ledsen av att ha en sådan uppdelning mellan ar två...
  • Anonym (37 år)
    Äldre 16 Feb 10:22
    #7

    [quote=79446885][quote-nick]Anonym (n) skrev 2019-02-16 10:02:54 följande:[/quote-nick]Varför vill din man behålla om han är karriärist och jobbar så mycket? Sätt krav på att han tar en del av föräldraledigheten med detta barn kanske? Kvar på att jobba mindre första åren? Som du skriver, att det för honom är superlätt att säga ja om han ändå inte påverkas av det ens i närheten av så mycket som du skulle göra...jag hade blivit ganska ledsen av att ha en sådan uppdelning mellan ar två...[/

    Quote]

    Bra inspel men det är inte så svart-vitt som det kan tyckas. Han är en bra pappa och han HAR varit hemma med de båda större barnen. Däremot har han alltid tyckt att skola (vi träffades för 20 år sedan) och jobb är viktiga och det har jag alltid varit medveten om. Likväl som jag alltid har tyckt träning är viktigt - vi prioriterar olika. Familjen först, men därefter har vi olika saker på andra plats.

  • Anonym (5barn­smor?) Trådstartaren
    Äldre 16 Feb 21:01
    #8
    Anonym (37 år) skrev 2019-02-16 09:50:34 följande:

    Ja... jag tror vi tänker och känner ganska lika just nu. Vilken vecka är du i? Själv är jag i vecka 6, så det är ju väldigt tidigt i graviditeten. Sedan finns ju risken för missfall också...

    Vi har aldrig haft någon avlastning eftersom vår släkt bor rätt långt från oss. Det känns så ensamt ibland, vilket gör mig sorgsen inombords. Min man är karriärist och det är inget som kommer att ändras bara för att vi får ett tredje barn. Låter krasst, jag vet, men det är bara dumt att lura sig själv genom att tro ngt annat.

    Har du hjälp där du bor? Antar att barnet skulle bo med dig på heltid, eller hur resonerar ni? Knepig situation, men om ni vill det här så bör det ju vara möjligt ändå.

    En halvknäpp tanke som ploppar upp titt som tätt är om läxläsningen - min dotter går i fyran och behöver ganska mycket hjälp varje dag med den biten (och lugn och ro!) - hur ska man få till den biten med en skrikande bebis som tar all uppmärksamhet? Som sagt, lite knäpp tanke men något jag tänker på...


    Det låter så, jag har inte riktigt koll utifrån oregelbunden mens, men någonstans mellan vecka 5 och 6 troligtvis utifrån när vi haft möjlighet att ses jag och mannen.

    Det är verkligen ingen svartvit fråga för mig heller. Alla inblandade vill ju förstås att det ska bli så bra som möjligt men arbete, familjer och annat livsklister håller en ju fast.

    Jag har bra stöd av en mamma på skapligt nära håll, men jag vet faktiskt inte hur hon skulle ställa sig till en utökning av familjen, särskilt inte på ett lite okonventionellt sätt.

    Första året skulle jag kunna vara hos särbon varannan vecka med bebis och han här helgen den andra veckan så det känns ju rätt lugnt, men så småningom behöver jag ju förstås jobba igen.

    Jag tror att vi är lika knäppa i hur vi tänker! Jag funderade just över dotterns möjligheter till lugn och ro, hon går förvisso bara i tvåan, men läxorna blir inte direkt färre och hon är redan ganska ljudkänslig. Barnen jag har har varit väldigt lugna som bebisar, men det finns ju inga garantier för att det blir så igen!
  • Anonym (37 år)
    Äldre 17 Feb 07:05
    #9

    Det här med vad ens föräldrar och svärföräldrar tycker är ett kapitel för sig. Vi har fantastiska mor- och farföräldrar till våra barn, det är inte det. De börjar bli äldre och min pappa lider av kronisk sjukdom - deg är snarare JAG som borde åka till dem och hjälpa till, inte tvärtom. De kommer behöva min hjälp alltmer, det är ett som är säkert.

    Det finns inga som helst chanser för er att flytta ihop, antar jag? Pga att barnen är rotade och bor varannan vecka hos er? Det där är ju så himla knepigt... I praktiken skulle barnet träffa sin pappa varje helg? Om det är någon tröst så har min man rest mycket i jobbet och många veckor har det blivit så att han på sin höjd träffar barnen på helgen (om han inte har behövt använda även helgen för att ta sig dit han ska). Det finns ju föräldrar som reser massor i jobbet - det kanske går att likställa med din situation. En tanke: Kan han ta föräldraledigt exempelvis ons-fre varannan vecka när han är inte har de egna barnen och du har börjat jobba? På det sättet skulle du ju inte bli så ensam.

  • Anonym (För tidigt­!!)
    Äldre 17 Feb 09:24
    #10

    Det är på tok för tidigt med ett barn!

    Om jag fattade rätt så gick du och din man isär för två år sedan. Efter ett år har du en ny på distans. För mig låter det tokigt att ha ett barn inom denna korta tidsramen. Dina barn har gått genom två förändringar. En skilsmässa och en ny pojkvän till deras mamma. Det vore en sak om du och den nya varit ett par i fyra till fem år.

    Ja jag låter hård men man läser ofta om nya relationer som går sönder då de bara varit ett par kort tid och får en bebis. Jag förstår att olyckor händer men jag har svårt när nya par visar sin kärlek genom en bebis. Man lär inte känna någon på ett år.

    Sen kommer frågan, vem flyttar vart och hur blir det då med umgänge för den andra föräldern? Finns det transporter? Hur lång tid tar det och är det byten efter vägen? Vilka ska byta skola och vilka ska ta störst hänsyn? Om ni väljer att fullfölja graviditeten vad för pappa blir den nya? En pappa som kommer en helg i månaden? Kommer han att betala saker för barnet och dela på kostnader som tillkommer. Det är mycket praktiskt att tänka på som sker runt om.

  • Äldre 17 Feb 14:15
    #11

    Kära fembarnsmamma ?? (Och anonym 37)!

    När jag läste inläggen så kände jag spontant att det kanske är sista tåget. Sista möjligheten att få en liten att titta på och mysa med. Jag förstår det där med logistik och arbetande män, men jag har vänner som fått barn och haft mycket äldre syskon till bebisen. Syskonen Älskar den nya bebisen och vill mer än gärna hjälpa till. Och kanske har ni kompisar som också kan ställa upp ibland? Jag ser det som en möjlighet för de äldre syskonen att hjälpa till lite mer i hemmet (och kanske få lite mer i veckopeng). Visst är det hektiskt då och då, jag har själv två barn på 3 och 1, och jag har inte mina föräldrar i närheten och det funkar ändå (mannen jobbar också ganska mycket). Ta ett val som ni kan leva med, kom ihåg att det kärleksbarn ni väntar nu inte bara kan bytas ut mot ett annat -det kanske är nu eller aldrig ??

  • Anonym (5barn­smor?) Trådstartaren
    Äldre 17 Feb 22:43
    #12
    Anonym (37 år) skrev 2019-02-17 07:05:16 följande:

    Det här med vad ens föräldrar och svärföräldrar tycker är ett kapitel för sig. Vi har fantastiska mor- och farföräldrar till våra barn, det är inte det. De börjar bli äldre och min pappa lider av kronisk sjukdom - deg är snarare JAG som borde åka till dem och hjälpa till, inte tvärtom. De kommer behöva min hjälp alltmer, det är ett som är säkert.

    Det finns inga som helst chanser för er att flytta ihop, antar jag? Pga att barnen är rotade och bor varannan vecka hos er? Det där är ju så himla knepigt... I praktiken skulle barnet träffa sin pappa varje helg? Om det är någon tröst så har min man rest mycket i jobbet och många veckor har det blivit så att han på sin höjd träffar barnen på helgen (om han inte har behövt använda även helgen för att ta sig dit han ska). Det finns ju föräldrar som reser massor i jobbet - det kanske går att likställa med din situation. En tanke: Kan han ta föräldraledigt exempelvis ons-fre varannan vecka när han är inte har de egna barnen och du har börjat jobba? På det sättet skulle du ju inte bli så ensam.


    Ja det är verkligen inte lätt, jag tror ju innerst inne att alla släktingar skulle bli glada över ett barn till i släkten, men de (särskilt min mor) är väldigt bra på att se logiskt på saker! Och logiken säger ju att det vore enklare på många sätt att inte få ett barn till.

    Ja, barnen är rotade och vi bor båda nära våra ex. Det känns fel att slita upp någon av dem.

    Det där med föräldraledigt lite ?extra? var annan vecka var ju en bra idé. Det skulle ju innebära ett större umgänge och jag skulle få träffa honom mer på köpet!

    Och det är klart, en man som jobbar borta mycket är ju inte mer närvarande han. Mitt ex var nästan aldrig hemma så jag hade ju fullt ansvar även då trots att vi egentligen bodde ihop.
  • Anonym (37 år)
    Äldre 18 Feb 05:51
    #13

    LillyH: Tack för ditt inlägg. Det är sådana inlägg som ditt som ger mig hopp om att man kan föra en vettig dialog även på familjeliv. Det lutar mot att vi behåller barnet - det här är sista tåget som går och sedan blir det absolut inga fler bebisar. Ska fundera några dagar till dock, eftersom det är så många tankar och funderingar som behöver sorteras och tänkas igenom.

  • Anonym (37 år)
    Äldre 23 Feb 12:29
    #14

    TS, hur har det gått för dig/er? Allt ok? Skriv gärna några rader om du har möjlighet. Hoppas du mår okej under omständigheterna.

  • Anonym (5barn­smor?) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 22:25
    #15
    Anonym (37 år) skrev 2019-02-23 12:29:26 följande:

    TS, hur har det gått för dig/er? Allt ok? Skriv gärna några rader om du har möjlighet. Hoppas du mår okej under omständigheterna.


    Vi var på ett ultraljud förra veckan för att tidsbestämma graviditeten. Jag går in i vecka 8 imorgon. Jag mår som jag förtjänar, förlamande trött, kräks så gott som konstant och har lika mycket ångest över beslutet nu som då...
    Egentligen velar jag för att jag vet att jag inte borde behålla barnet men jag kan inte ens tänka tanken på att ta bort det utan att börja storgråta! 

    hur har det gått för dig?
  • Äldre 28 Feb 22:52
    #16

    TS, varför har ni inte gemensamma barnfria helger? Om ni hade det skulle ni nu få mycket mer tid tillsammans och med bebisen? Då skulle ju mannen kunna komma och bo med er halva tiden?


    She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.
  • Anonym (5barn­smor?) Trådstartaren
    Äldre 2 Mar 20:17
    #17

    Vi har valt att ha helgerna olika dels för att kunna umgås varje helg, det kan vi inte om barnen ska behöva resa, nu träffas vi med alla barn några gånger per termin. Dels så vill vi verkligen umgås med varandras barn så skulle vi ha samma barnfria helger skulle vi knappt träffa den andres barn och det är jätteviktigt för oss att få göra det.

    Vi har däremot samma barnfria veckodagar från måndag kväll till fredag EM så under föräldraledighet skulle vi kunna ses hela veckor ändå med att den ena eller andra åker och bebis hänger med de veckor jag åker, dock blir ju det var annan vecka...

  • Anonym (37 år)
    Äldre 3 Mar 20:57
    #18

    Åh, vad jobbigt! Hur kändes det att vara med om ultraljudet?

    Jag tänker att de klassiska graviditetssymptomen kan upplevas som värre/tyngre om graviditeten inte känns helt hundra... lider med dig - det låter som att ni ändå inte har bestämt er riktigt än? Vad säger din partner? Vad tycker han?

    Jag känner mig fortfarande kluven, men det lutar väl åt att vi behåller. Var galet ledsen tidigare ikväll, grät och kände att allt var så fel... vi har varit en vecka i fjällen och kom hem idag - allt var så himla perfekt och barnen är äntligen så pass stora att de kan åka skidor i helt egna backar. Vet att det låter fånigt men att börja om från NOLL igen känns jättetungt just nu. Självklart menar jag inte bara skidåkningen utan allt annat också. Så känns det för mig just idag, men jag vet att känslan kan vara en annan imorgon. Graviditetshormoner?

Svar på tråden Abort eller fullfölja. Snälla hjälp mig tänka!!