Är gifta kollegan intresserad?

Tack för svar Felix. Hur mer kan jag märka ett eventuellt intresse på hans kroppsspråk?

Kan nog svara ja på alla dessa frågor. Upplever också att han tittar på mig när jag inte ser. Vi råkar sitta mitt emot varandra på kontoret. Tycker hela grejen är så jobbig bara. Kan inte tänka på annat. Vill ha ett svar...

Jag vet inte så mycket om kollegans relation till sin fru men upplever att de är gifta för barnens skull, typ. Skulle gissa att de varit tsm i 15 år. Hon verkar ha flera aktiviteter utanför hemmet så han lämnas ofta ensam med barnen. De enstaka gånger han nämnt sin fru är det oftast med en bitter ton. Jag å min sida har haft en god relation till min man men har tappat förtroendet för honom pga ganska allvarliga ekonomiska problem och känner inte att jag älskar honom längre. När jag tänker på min man känner jag ingen attraktion. Sen kan jag inte undvika att jämföra honom med kollegan som just nu känns helt perfekt (men som någon skrev behöver inte gräset vara grönare på andra sidan).

Så nej jag är nog inte intresserad av en flört på jobbet eller en engångsgrej. Mina fantasier går längre än så. Och det är kanske värre än om det hade varit en engångsgrej, jag vet inte. Skulle nog bli ledsen om kollegan bara såg mig som ett ligg och inget mer. Han känns inte som den typen dock men man vet ju aldrig. Känns bara som att vi är en perfekt matchning.

Det är viktigt att veta om känslorna är besvarade. Om de är det tar jag det därifrån men ovissheten dödar mig. 

Uppdatering. Imorse grät min man av förtvivlan att förlora mig. Han hade drömt något hemskt (att jag varit otrogen) och hittat en sms konversation med en (homosexuell) kollega. Inget speciellt egentligen men han blev nojig över det. Han grät som ett barn. Jag sa vad som stört mig under de här åren och ändringar han aldrig gjort och hur jag känner för den ekonomiska situationen han försatt oss i. Han frågade om jag hatade honom så mycket att jag inte ens ville prata med honom och mitt svar kom naturligt: ja, så mycket. Han hotade med att dra på vilket jag svarade: gör det. Han började böna och be, och det fick mig att känna ännu mindre lust att prata med honom. Bad honom sluta och gick därifrån. Han har under dagen informerat mig om ändringar han gjort för att förbättra sitt liv och situationen. Vet inte hur jag ska säga att det är försent. Har bara sagt att jag vill se det han lovat uppfyllas.

Kul att tråden engagerar...

Min uppfattning av kollegan är att han liksom jag är olyckligt gift. Detta grundar jag på att han aldrig nämner sin fru utan pratar om att han ska hem till barnen, att det blir en ensam kväll med barnen osv. Efter lite efterforskningar har jag förstått att hon har ett ganska upptaget liv och inte är hemma ofta. Han liksom jag kommer oftast först och går sist från kontoret. Jag tror att någon som verkligen trivs i sitt förhållande inte jobbar över i onödan. Hans fru har vid några tillfällen ringt honom på jobbet men han har då låtit väldigt kall och ointresserad av samtalet. När någon nämnde att på alla hjärtans dag måste han minsann dra till med något svarade han nästan argt att: ?det måste jag inte alls?, la armarna i kors och såg irriterad ut. Jag har märkt att han inte ställer frågor till de andra som sitter i närheten på samma sätt som han gör till mig. Han har nog kommit på sig själv att han pratar ?för mycket? för han säger ofta ?förlåt jag ska inte störa dig mer, jag ska låta dig jobba?... Han känns inte som en flirtis. Jag får ofta kommentarer om mitt arbete, att jag är duktig och har ordning o reda omkring mig. Det är inga flirtiga kommentarer egentligen. Men jag ser att han blir extra glad när han skojar eller pratar med mig, tittar ner i bordet, har händerna i fickorna, rodnar lite lätt (ibland) och ler sådär så man smälter.

Å andra sidan har jag min man som jag rakt ut talat om att jag inte vill leva med längre. Han är förtvivlad såklart och jag tycker ju synd om honom. Men jag har sagt att jag inte har några känslor kvar pga allt han gjort o att han kan försöka förändras bäst han vill men jag tror nog det är försent. Han har tagit sig i kragen och jag ser att han kämpar men jag vill inte längre. Det känns verkligen som att det är försent. Och jag kan inte vara gift med honom för barnets skull...

Vill dock påpeka att jag inte skiljer mig från min man pga kollegan. Känslorna började försvinna redan innan jag fick det här jobbet. Tanken om en lycklig framtid med kollegan finns ju men jag skulle aldrig inleda något om han inte var i en liknande situation som jag: alltså olyckligt gift. Och risken finns ju att allt detta är inbillning och vilseledande känslor, det är jag medveten om.

 Men hans kram var genuin, äkta. Den skrek: ?stanna med mig för alltid?.

Vad ska jag ta mig till???