Arg och utestängande

Det där är inte några hormoner, hon beter sig som ett as.... För fan, riv i!

Kommer din fru från ett annat land?

Sätt ner foten och be henne gå och prata med en psykolog eller dyl. Visst att man kan bli rabiat av hormonerna, men hon verkar ha hamnat i en annan slags bubbla. Om du känner dig allt för påverkad så kanske du kan bo hos någon släkting eller vän någon vecka.

Va inte rädd för att söka hjälp, du kan börja med eran barnmorska.

Lycka till

Oj, vad har nationalitet med detta att göra?

Jag håller med dig, det låter som om hon har fått en "knäpp" utan vettiga orsaker. Om det inte ligger något bakom som du har missat. Men det låter som att du redan har funderat noga vad det kan vara.

Det enda som jag känner till/har upplevt som kan orsaka såna beteendeförändringar skulle vara psykisk sjukdom. När mitt ex fick depression blev han lite så. Ännu mera humörsvängningar kan det vara vid bipolaritet förstås. Finns det någon depression eller bipolaritet i hennes familj? Det låter inte som psykos, men det är svårt att säga, dvs. det går inte att utesluta heller, så länge man inte vet vad hon tänker. Det kan ju vara så att hon har några konstiga tankar som hon inte pratar om. Det är bara EN teori förstås. Kanske är det något helt annat. Men det är det jag kommer på just nu.

Inga psykiska störningar som jag hört talas om och jag har heller aldrig upplevt detta beteende. Det är uppenbart att hon reagerat på något jag gjort eller sagt men vägrar I sten att förklara vad det I så fall är så att jag kan adressera det hela och försöka ställa tillrätta. Hon är mycket noga med att inte låta mig göra henne någon tjänst, som för mig känns att hon inte vill vara mig "skyldig" något. Hon har tidigare alltid varit relativt mån om att veta vad jag gör, var jag befinner mig, hur jag mår osv, samt haft tendenser till svartsjuka? men nu argumenterar hon väldigt kraftfullt för att hon inte vill veta alls var jag är och vad jag gör. Kan dock absolut inte se att det kan finnas någon svartsjuketanke bakom det hela. Det är inte välkommet att jag då och då bara gör mig påmind genom att jag säger att jag saknar att ha det trevligt tillsammans med henne, det tycks reta upp henne alldeles extra mycket och inkräktar på "lämna mig ifred". Jag har provat att hålla mig helt borta, nästan utom synhåll, I upp till två dagar på raken, men det tycks inte vara I närheten av tillräckligt. Har också slagits av tanken att det finns helt andra orsaker bakom men hon har alltid varit bade mycket öppen och tydlig med sig själv och sin egen situation även om det varit saker av besvärligare karaktär. Allt jag vill och önskar är att hon ska må bra och att vi kan må bra tillsammans, men det finns som ingen väg in för den önskan utan vänds alltid bara till att hon inte vill kommunicera alls. Vet snart varken ut eller in hur jag ska hantera detta.

Hur länge har hon hållit på så här nu? Och hur länge har ni känt varandra?  Kanske vore det läge att kräva ett samtal med henne, där hon får förklara sig. Kanske kan du ge henne en dag "förvarning", kanske vill hon prata med nån kompis eller ha en sån med sig. Men det är rimligt att begära att hon pratar med dig om saken.

Vi har känt varandra i över två år och aldrig någonsin varit i närheten av detta. Det har pågått i snart tre veckor. Jag har försökt föreslå att bestämma tid att prata i förväg men då har hon tyvärr bara svarat med total tystnad. Hela denna förvandling tycks ha kommit väldigt plötsligt och utan någon riktig förvarning, kan det ändå vara så att det är det hormonella påslaget som tar sig såhär konstiga uttryck?

Två år är förstås inte såå lång tid. Men att hålla på så här i tre veckor är ju helt vansinnigt. Du kan försöka fråga någon som står henne nära eller höra om de kan prata med henne.  Du kan förstås också hota med konsekvenser om hon inte tar ansvar för relationen när ni ändå ska ha barn. Kanske även flytta ut tillfälligt. Överhuvudtaget - kanske hjälper det mer att bli arg, än att vara förstående. Jag vet inte, men man tänker ju: Om det ena inte fungerar, så fungerar kanske det andra.

En annan tanke som jag får, även om jag hoppas att det inte är så: Kan det vara hennes riktiga "Jag" som kom fram nu, dvs. att hon hittills bara har "spelat snäll"? Där kan hormoner förstås bidra till att man inte kan upprätthålla en falsk bild av sig själv.

Hm, du kan förstås ha rätt, men det känns ändå som att "spela" tom väldigt förälskad måste vara en ganska svår prestation(?). Ja, jag upplever det som att vi varit i princip nyförälskade ända tills denna tvärvändning kom.

En sak som verkligen förbryllar är att hon nog är den av oss som haft mest sunda perspektiv på saker, sett de goda möjligheterna i olika situationer osv. Det har i och för sig då aldrig varit oss två mot varandra i de fallen. Om det bara gick att förstå syftet med beteendet, det är som ett gigantiskt provokationstest och vad gott kan någonsin komma ur sådant för någon? Att ställa krav och hota i min tur känns inte som ett gångbart alternativ då det är något jag en gång lovat henne att aldrig förfalla till och jag vill helst kunna leva med mig själv i den bemärkelsen. Just nu vägrar hon demonstrativt att äta något jag lagat eller köpt hem, sitter med en kudde på köksbordet för att visa att hon vill sova om jag ser på tv i vardagsrummet eftersom soffan är vart hon propsar på att sova i. Har föreslagit att om hon nu vill ha olika rum så kan jag ta soffan men då svarar hon att hon hellre sover på golvet. Suck...