• Anonym (Mina barn dina ungar)
    Äldre 22 Feb 11:47
    330 visningar
    6 svar
    6
    330

    Är min reaktion naturlig?

    Vi har varit ett par i 3 år nu. Han har sina två barn på halvtid å jag har mina två på heltid. Nu är jag dessutom gravid med vårt gemensamma barn. Han och hans ex har väldiga problem att komma överens,hon verkar inte släppt taget och hon använder barnen mot honom. Jag kan också tycka att hans barn är väldigt röriga och svåra att komma nära. Jag anstränger mig jättemycket och behandlar mina och hans lika i alla lägen även om jag kan tycka att de är mer krävande än mina egna barn. Det som sårar mig är att han gör skillnad på sina o mina barn. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt när han speciellt busar o härjar med hans sjuåring. Min femåring är bredvid men får ingen fysisk kontakt. Speciellt nu när jag blev arg på honom för jag tyckte att han var obefogat hårdare mot min femåring än sin sjuåring. Jag upplever nästan att han ignorerar mina barn helt. Känns i bland som att han är medvetet gulligare mot sina barn för att de inte ska känna någon konkurrans. Han verkar ha dåligt samvete gentemot sina barn. Barnen spelar ut föräldrarna å de uttrycker säkert att de inte tycker om mina barn när de är hos mamman. Vilket inte stämmer då de oftast funkar väldigt bra i hop. Är min känsla så stark för att mina barn inte har en närvarande pappa? Han säger att vi är en familj. Men hur ska vi kunna bli det när man gör sån skillnad? Jag upplever att det blir "mina barn o dina ungar" när man markerar så tydligt som han gör. Har jag fel? Är det en önskan om att han skulle ta mina barn som sina egna. Det är inte det jag vill att han ska bli deras pappa men jag hade önskat att han kunde va lite mer fysisk o ansträngde sig lite mer för mina barn. Hur ska man ta upp detta utan att det blir fel?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-02-22 11:54
    Jag känner att det blir svårare för mig att va gullig mot hans barn när han ignorerar mina. Han är väldigt upp o ner.När han är på bra humör är det helt annorlunda. Då är vi jättenära varandra å jag upplever att han då bekräftar mina barn bättre. När jag sägeri från blir han sur på mig o pratar inte med mig. Då blir han även kyligare mot mina barn. Men jag upplever rent allmänt att den veckan hans barn inte är hos oss så känns vi inte som en familj alls. Då är det mer jag med mina barn å han är min partner. Visst ställer han upp för mina barn om jag ber honom men det är ingen självklarhet. På det sättet funkar det bättre rent praktiskt hans barnvecka. Då är han engagerad o mina barn räknas med också.

  • Svar på tråden Är min reaktion naturlig?
  • Anonym (du)
    Äldre 22 Feb 12:00
    #1
    Anonym (Mina barn dina ungar) skrev 2019-02-22 11:47:04 följande:

    Vi har varit ett par i 3 år nu. Han har sina två barn på halvtid å jag har mina två på heltid. Nu är jag dessutom gravid med vårt gemensamma barn. Han och hans ex har väldiga problem att komma överens,hon verkar inte släppt taget och hon använder barnen mot honom. Jag kan också tycka att hans barn är väldigt röriga och svåra att komma nära. Jag anstränger mig jättemycket och behandlar mina och hans lika i alla lägen även om jag kan tycka att de är mer krävande än mina egna barn. Det som sårar mig är att han gör skillnad på sina o mina barn. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt när han speciellt busar o härjar med hans sjuåring. Min femåring är bredvid men får ingen fysisk kontakt. Speciellt nu när jag blev arg på honom för jag tyckte att han var obefogat hårdare mot min femåring än sin sjuåring. Jag upplever nästan att han ignorerar mina barn helt. Känns i bland som att han är medvetet gulligare mot sina barn för att de inte ska känna någon konkurrans. Han verkar ha dåligt samvete gentemot sina barn. Barnen spelar ut föräldrarna å de uttrycker säkert att de inte tycker om mina barn när de är hos mamman. Vilket inte stämmer då de oftast funkar väldigt bra i hop. Är min känsla så stark för att mina barn inte har en närvarande pappa? Han säger att vi är en familj. Men hur ska vi kunna bli det när man gör sån skillnad? Jag upplever att det blir "mina barn o dina ungar" när man markerar så tydligt som han gör. Har jag fel? Är det en önskan om att han skulle ta mina barn som sina egna. Det är inte det jag vill att han ska bli deras pappa men jag hade önskat att han kunde va lite mer fysisk o ansträngde sig lite mer för mina barn. Hur ska man ta upp detta utan att det blir fel?


    Du verkar ju också tycka att det är hans ungar och dina ungar iom allt du räknar upp som skiljer dina ungar mot hans. Om alla barn var era barn så skulle du ju inte tänka att hans ungar är si och mina är så, utan då skulle du tänka: Lisa är si, Anna är så, då gör vi så här för att bemöta dem på bästa sätt. 

    Det är inte så lätt att bli en styvfamilj där alla känner sig hemma och bekväma med varandra.Jag har själv två styvfamiljer, på pappas och mammas sida och känner mig hemma i den ena men som en främling i den andra. Troligen på grund av personkemi och andra orsaker men det har inte gått att ändra trots att jag levt i båda dessa familjer under stor del av min uppväxt.

    De vuxna i styvfamiljen har dock lite andra krav på att få det att fungera och att bete sig bra mot alla inblandade eftersom det är de vuxna som bestämmer hur familjen ser ut och barnen får finna sig i läget, dvs bo ihop med människor de inte valt och tillhöra en familj som kanske eller kanske aldrig kommer att kännas som en familj.. 

    Vad gäller hur din man gör så kan du väl viss påpeka det du ser i hans agerande som tydligt särbehandlar barnen? Varför inte? han kanske inte ens tänkt på det och kan ändra sig om du gör honom medveten om det. Säkert påverkar det att han bara har halva tiden med sina barn - det måste vara en enorm förlust för alla föräldrar även om man är nöjd med skilsmässan. Ingen ville väl egentligen skiljas från barnen men i praktiken förlorar man ju halva deras uppväxt. Du har dina barn på heltid, och de lever dessutom med din man på heltid, och bara det är en stor ojämlikhet mellan barnen i er styvfamilj.
  • Anonym (Mina barn dina ungar) Trådstartaren
    Äldre 22 Feb 12:39
    #2

    Jo,men jag tror det blir så för att han gör så olika. Känner liksom att jag tar avstånd från hans med då. Fast jag tar mycket mer ansvar om hans barn ändå. Jag inkluderar och frågaralla om jag ska någonstans. Hans barn har olika beteenden som jag aldrig upplevt med mina egna. Men jag visar aldrig något negativt som han kan göra mot min minsta. Jag kan tycka att borde ha lite förståelse när barnet är mindre. Dessutom är han adopterad från indien han har bruna ögon svart hår å mellanbrun hud. Barnen är blonda blåögda o vita i hyn. Det kändes så konstigt i början. Jag försöker verkligen att bortse från deras utseende men det är faktiskt en jättekonstig känsla när det inte finns något från pappan i barnen.

  • Anonym (du)
    Äldre 22 Feb 13:03
    #3
    Anonym (Mina barn dina ungar) skrev 2019-02-22 12:39:42 följande:

    Jo,men jag tror det blir så för att han gör så olika. Känner liksom att jag tar avstånd från hans med då. Fast jag tar mycket mer ansvar om hans barn ändå. Jag inkluderar och frågaralla om jag ska någonstans. Hans barn har olika beteenden som jag aldrig upplevt med mina egna. Men jag visar aldrig något negativt som han kan göra mot min minsta. Jag kan tycka att borde ha lite förståelse när barnet är mindre. Dessutom är han adopterad från indien han har bruna ögon svart hår å mellanbrun hud. Barnen är blonda blåögda o vita i hyn. Det kändes så konstigt i början. Jag försöker verkligen att bortse från deras utseende men det är faktiskt en jättekonstig känsla när det inte finns något från pappan i barnen.


    Jag fattar inte riktigt vad hudfärger och det har med saken att göra.

    Men du har ju svaret själv: ni har båda svårt att relatera till varandras barn och det ställer till problem när ni ska agera som en familjeenhet.

    Om han beter sig illa mot ditt barn så måste du prata med honom om det, om han inte själv är medveten - för jag utgår från att du inte tror att han vill ditt barn illa? Och sen måste du se till att du agerar mot hans bara och alla barnen på ett sätt som du kan stå för.

    Att barnens beteenden skiljer sig är ju helt självklart, alla barn är ju egna individer med egna personligheter. Du och din man är ju olika, varför skulle barnen vara exakt lika bara för att de är barn? Helsyskon är inte heller exakt som varandra trots samma föräldrar och samma uppväxtförhållanden.

    Alla människor har också sidor som är mer och mindre positiva, man får ta det ena med det andra i det läget. Så är det med alla och i alla relationer.  
  • Anonym (Anna)
    Äldre 22 Feb 14:26
    #4

    Tycker du överdriver. Du har ju för inte så länge sedan tyckt att han var en bra blivande pappa till ert gemensamma barn, och helt OK bonuspappa till dina barn. Annars hade du ju aldrig flyttat ihop med honom och skaffat ett nytt barn.

  • Anonym (du)
    Äldre 22 Feb 14:42
    #5
    Anonym (Mina barn dina ungar) skrev 2019-02-22 11:47:04 följande:

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-02-22 11:54
    Jag känner att det blir svårare för mig att va gullig mot hans barn när han ignorerar mina. Han är väldigt upp o ner.När han är på bra humör är det helt annorlunda. Då är vi jättenära varandra å jag upplever att han då bekräftar mina barn bättre. När jag sägeri från blir han sur på mig o pratar inte med mig. Då blir han även kyligare mot mina barn. Men jag upplever rent allmänt att den veckan hans barn inte är hos oss så känns vi inte som en familj alls. Då är det mer jag med mina barn å han är min partner. Visst ställer han upp för mina barn om jag ber honom men det är ingen självklarhet. På det sättet funkar det bättre rent praktiskt hans barnvecka. Då är han engagerad o mina barn räknas med också.


    Så du har alltså en man som beter sig illa mot dig och dina barn. Men du skyller problemet på hans barn för att det är bekvämare för dig att skylla på dem än inse att din man inte håller måttet?

    Nej, det låter inte som att ni är en familj, och ni kanske aldrig kommer att bli det heller. Han kanske inte ens ser behovet såsom du ser det. Och om han surar ihop när du försöker diskutera er relation och familjesituation så kommer ni ju aldrig att komma framåt i det här. 
  • Äldre 22 Feb 22:46
    #6
    Anonym (Mina barn dina ungar) skrev 2019-02-22 12:39:42 följande:

    Jo,men jag tror det blir så för att han gör så olika. Känner liksom att jag tar avstånd från hans med då. Fast jag tar mycket mer ansvar om hans barn ändå. Jag inkluderar och frågaralla om jag ska någonstans. Hans barn har olika beteenden som jag aldrig upplevt med mina egna. Men jag visar aldrig något negativt som han kan göra mot min minsta. Jag kan tycka att borde ha lite förståelse när barnet är mindre. Dessutom är han adopterad från indien han har bruna ögon svart hår å mellanbrun hud. Barnen är blonda blåögda o vita i hyn. Det kändes så konstigt i början. Jag försöker verkligen att bortse från deras utseende men det är faktiskt en jättekonstig känsla när det inte finns något från pappan i barnen.


    Hur kan du jämföra dina barns beteenden med hans? Det är klart att de är olika.. Sedan kanske han upplever att dina barn är svåra att komma nära också, framförallt då de saknar kontakt med sin pappa.

    Att du sedan tar upp hudfärg och annat orelevant säger en hel del om dina knasiga resonemang.
Svar på tråden Är min reaktion naturlig?