Besviken på mig själv för att jag inte gillar hans hund
Jag har träffat en fin man nu i va 5 månader och allt går jättebra. Jag är en stor djurvän och har haft allt från hamster till hund katt höns osv och jag tyckte det var skit kul att han hade en hund när vi träffades. Toppen. Nu har det gått en tid och jag försöker och försöker men just denna hund är så svår att gilla så där hjärtligt som jag brukar göra med djur. Det är en gammal border collie på 15 år och hon är ovanligt svår att läsa av. Hon kommer och vill ha uppmärksamhet men när man ska klappa henne så vill hon inte men slutar man då så fortsätter hon igen och ska klättra buffa och rivas mot ansiktet. Så jag har i princip slutat klappa henne nu men ändå fortsätter hon med beteendet. Hon är så svår att läsa av. Har frågat min kille vad hon vill men han säger att hon bara vill krångla. Hon tigger konstant och sitter nära och stirrar och flåsar med dålig andedräkt. Hon luktar överlag väldigt illa och ibland vaknar jag av att hon ligger och slickar sig i skrevet precis nära huvudkuddarna. Det är hår överallt. Jag börjar få mer och mer panik på stanken. Och min kille är så mjäkig med henne. Han behandlar hunden som en kung. Eftersom hunden var först så funderar jag på att bryta eftersom jag inte vill stå ivägen för killen och hunden. Det känns tyvärr som mina negativa känslor bara växer. Mest pga lukten. Jag har så svårt för det. Hade hon varit en kul och mysig hund hade jag nog stått ut men hon är inte ens det. Någon i samma sits? ???? Jag känner min känsla för hunden smittar över på min kille. Känns som känslorna svalnar pga det stinker runt omkring oss pga hunden. Jag trodde inte border collie kunde lukta så illa. Hon får vara i min soffa osv för jag försöker verkligen. Jag är ju egentligen hundmänniska. Jag fattar inte att det blivit såhär. Trodde aldrig det. Känner ingen fånig konkurrens eller så. Hon är bara jävligt jobbig helt enkelt.
