Kan vi prata känslor medan vi genomgår IVF? Någon?

Hej!

Jag (31 år) och min man går genom IVF eller snarare ICSI eftersom vi fått reda på att det behövs mikroinjektioner för befruktning. Vi har gått igenom 1 IVF-försök och ska snart börja med vårt 2a.

Jag skulle vilja skapa den här tråden för att bara ventilera känslor och inte massa medicinska fakta. Självklart får man berätta när man börja långa eller korta protokollet eller när man börjar analysera symtom men jag ser helst att vi inte börjar grotta ner oss i det.

Kan vi inte prata om hur man ska hantera vänner som inte vill förstå hur det känns att gå igenom detta? Eller hur sorgen biter sig tag och man knappt känner sig glad för någonting i livet? Eller hur man ska hantera när alla andra blir gravida? Eller hur man ska svara när folk frågar "är inte ni sugna på barn"?

Jag känner mig så ensam. Är så arg och irriterad hela tiden och jag tror min man får ta så mycket skit av mig för att jag är så ledsen hela tiden.

Vad skönt att det finns flera som behöver prata av sig.

Jag och min man har börjat gå i terapi tillsammans för att få hjälp med hur vi ska stötta varandra på bästa sätt. Det känns faktiskt ganska skönt. När vi pratar hemma så dör ju samtalet ut och vi kan älta samma saker i flera timmar men att bara prata hos någon i en timme som styr in samtalet på vettiga detaljer känns jätteskönt.

Nu har vi vänteperiod igen i en månad innan vi kan göra vårt första frysförsök med en blastocyst. Tycker att det enda vi gör är att vänta men någon sa till mig att man ska försöka njuta i varandet dvs njuta av den lyckokänsla man just nu känner vilket är att vi har fyra blastocyster i frysen. Kanske kan jag hålla fast i den känslan i några veckor nu.

Kan vi prata känslor medan vi genomgår IVF? Någon?

INNEHÅLL