Kan vi prata känslor medan vi genomgår IVF? Någon?

Vi har inte ännu börjat med IVF och redan nu känns allt upp och ner. Jag försöker på något sätt fokusera mig lite mer på de praktiska aspekterna runt behandlingen. Men samtidigt känns det så att ämnet är present nästan varje dag och vi har fina samtal hemma. Min sambo är duktig på att prata om känslorna och när vi igen har pratat i en timme om praktiska saker så "byter" han ibland fokus och ger utrymme för att "nu ska vi prata om hur vi mår och känner". 

Jag hade så gärna också velat få stöd från mina vänner men en är gravid och pratar om hur jobbigt det är och den andra har precis en nyfödd hemma (kommentar igår: Är du säkert att du vill ha det så här?... när hon inte fick sova en hel natt). Man vet ju att de inte menar så men jag förklarade att det inte direkt är så skönt att höra. 

Den största faran ser jag hela tiden i tanken att man föreställer sig " Det värst möjliga som kan inträffa"... och har man fastnat i denna tanke så blir det så otroligt jobbigt. Jag vet att behandlingarna och besvikelsener är jobbiga men att inte veta, att inte kunna kontrollera någonting och att föreställa sig att det till slut inte funkar. Helt enkelt en del av identiteten som "försvinner". Men senaste dagarna börjar det kännas lite lättare med de värsta tankarna. I alla fall är det lättare att hantera de. Inte förneka de, låta de vara där en stund och sedan fokusera på saker som händer just nu. Jag började tänka att det kanske är bara en lång, lång resa vi ska genomgå, vi som kommer älska vårt barn så otroligt mycket, vi som nog aldrig kommer ta någonting för givet längre, vi ska samla kraft och styrka nu.