Ni som funderat på eller faktiskt har skiljt er - titta hit!

Jag kände ungefär likadant med mitt ex. Väntade och ?försökte? tills sonen var 2,5 år och gick då isär. Var helt rätt, hade varit helt lönlöst att fortsätta då vi verkligen inte passade ihop. Efter ett par singelår med dejtande träffade jag min nuvarande man. Vi har nu två gemensamma barn.

Jag var säker på ett känslomässigt plan i flera år innan jag valde att lämna. Stannade bara pga praktiska anledningar, hus, barn, ekonomi, aktiviteter. Hade kunnat leva så i flera år.

Men, så träffade jag mitt livs kärlek. Det var därför jag vågade ta det sista steget och faktiskt lämna. Nu när jag väl bestämt mig för det känns det helt rätt även om jag ibland fortfarande undrar vad fan jag håller på med (fortfarande bara när det gäller praktiska saker dock, har aldrig tvivlat känslomässigt).

Men jag är så pass säker att jag skulle välja att fortfölja detta även om mitt livs kärlek bestämde sig för att dumpa mig imorgon. För det tänkte jag igenom noga, visst, det är han som får mig att våga ta steget men jag måste kunna stå för mitt beslut även om det inte blir vi. Och det gör jag som sagt. Så fort jag kom fram till det var det bara att köra på med separationen.

Känns helt rätt att slippa leva i ett olyckligt förhållande. Var så avundsjuk förut på vänner som tagit det stora klivet. Att de vågade. Det kändes så olikt fega mig. Är stolt att jag vågade detta tillslut. Kommer vara jobbigt ett tag framöver men hädanefter ska jag banne mig vara lycklig i en relation. Kommer lämna tidigare nästa gång det blir så här. Vill aldrig mer slösa år på att vara olycklig.

Dock förstår jag att det är en väldigt stor skillnad för dem som har känslor kvar för sina partners. På den punkten har dett varit lätt för mig.

Jag väntade också i flera år, försökte hitta andra lösningar som han inte var beredd att prova (bland annat bodde vi långt från både jobb, förskola och affär vilket gjorde livet extra svårt för mig som skötte allt även de veckor han var ledig hemma. Jag föreslog en flytt, ekonomin fanns, men han ville inte.

Ärligt talat så tror jag inte barnen har insett att vi har separerat, han är inte mer eller mindre närvarande ändå.

Så här såg det ut i förra veckan. Han skulle ta med sonen till simhallen efter jobbet. Simhallen stänger kl. 20. Jag känner att jag gjorde helt rätt, jag har 20 h mer tid att vara mamma varje vecka tack vare flytten, något som jag känner är mer värt än hans halvhjärtade försök att leka pappa.

Sorry, blev fel bild.

Åh ni anar inte hur mycket jag uppskattar era svar! Jag hade väntat mig något i stil med "pucko, gräset är inte grönare på andra sidan, du har en naiv bild av kärleken" osv osv osv. För det är jag också rädd för: tänk om jag har för höga krav på relationen? Kommer man alltid komma till den punkten jag är i nu, där man inte längre är kär utan allt är bara praktiskt och åren rullar på?

Det låter dock inte så på er och det verkar som att ni alla är glada över att ni till slut lämnade. Det stärker mig helt klart! Och det där om att våga lämna ja, hur vågar man? Jag kommer knäcka min man fullständigt, samtidigt som JAG kommer vara boven i dramat. Jag vet att man kommer prata illa om mig, att jag överger min man, att jag bara tänker på mig själv. Har just startat företag under min mammaledighet så det kommer definitivt bli tal om att jag dessutom åsidosätter mitt barn (även fast det mycket också är för hans skull jag startat eget för det innebär att jag är hemma mer). Vi är så olika som personer - tex så är jag väldigt driven och idog, han har inga drömmar alls och är lat och bekväm.

Helst av allt skulle jag vilja att vi skiljs som vänner (som många andra par man hör talas om där de åker på semester ihop med barnen fortfarande osv) men chansen till det är minimal. Hur har det blivit för er andra?

Jag valde mina ord väl, pratade och väntade in. Kom då i samförstånd att vi inte kunde få det att funka tillsammans. Sedan praktiska frågor där vi höll oss sakliga, fokus på sonen, hur få det bra för honom... blev faktiskt rätt bra även om pappan varit lite bitter emellanåt..

Jag funderade i flera år innan ett stort svek från mannens sida till slut fick mig att lämna honom. Våra barn var då 3, 6 och 7 år gamla. Den som det har varit tuffast för av barnen är den yngsta som sörjer att hen inte minns att vi levde ihop. Under några år bodde barnen heltid hos mig och träffade sin pappa varannan helg. Nu bor de varannan vecka och går på mellanstadiet och högstadiet. Allt fungerar bra och deras pappa och jag har ett bra samarbete och har inga problem att kommunicera med varandra.

Jag fick en de negativa reaktioner från mina släktingar vid separationen, vilket var tufft. Men även mycket stöd. Jag berättade tyvärr aldrig de faktiska omständigheterna för omgivningen vilket gjorde att folk inte förstod. Utåt sett hade vi ju det bra och folk fick aldrig veta hur vi fakitkst hade det. Så ett råd är att vara ärlig mot de som står dig nära.

Jag har aldrig på riktigt ångrat att jag lämnade, även om jag fortfarande kan känna en sorg över det för barnens skull. Jag är nu omgift och har fått ett nytt barn, något som verkligen knyter ihop familjen och som de stora barnen tycker är väldigt roligt.

Anade din man något innan du tog upp saken eller hade det varit dåligt en tid så att han var lite beredd?

Varför berättade du aldrig om bakgrunden till ert uppbrott? Låter så jobbigt att få sin egen släkt emot sig!

På ett sätt önskar jag verkligen att min man kunde göra något så att jag hade en "riktig" anledning till att skilja mig. Har tänkt flera gånger att han kanske kommer bli så frustrerad av att jag inte kan ha sex att han går ocj är otrogen. Det skulle göra att mina egna skuldkänslor försvinner något tror jag, och folk skulle kanske inte se mig som The bad guy. Men det är väl konflikträdslan i mig som talar. Vill inte bli illa omtyckt.

Skönt att höra att du inte ångrar dig i alla fall! Hur är livet med din nya man? Jag är rädd att det klassiska citatet "gräsetr inte grönare på andra sidan" är sant - men hur blev det för dig? Kan man hitta en man som man älskar, respekterar, ser upp till, känner tillit till mm, eller kommer alla relationer till slut mynna ut i vad jag nu befinner mig i, nämligen att jag är trött på mannen, tycker han gör allt fel, tycker han är klen och hopplös och korkad och där det alltid är jag som måste vara den starka personen av oss?

Det är väldigt sällan bara den ena partens fel att en relation inte fungerar. Båda inblandade har ett ansvar att se till att det fungerar och även ta upp när det inte fungerar. Tyvärr är det alldeles för ofta så att en inte står ut längre och en som spelar helt förvånad när det kommer upp till samtal.

Har precis själv skrivit på skilsmässopappren efter 25 års förhållande och det var mitt initiativ till att gå skilda vägar.
Jag har helt enkelt fått nog av att vara ensam i en tvåsamhet och väljer då att leva ensam även på pappret.
Det kommer så klart att bli ensamt- fysiskt, men jag slipper stressen över att aldrig veta om jag måste fixa allt själv eller om jag kan få avlastning med någonting och den ensamheten har varit psykiskt påfrestande. 
Att aldrig kunna lita på om jag får någon hjälp med det jag bett om hjälp med. Och aldrig ens kunna lita på att få hjälp när man lovat att hjälpa till. Blä!

Vi har levt 2 separata liv under samma tak där jag fått vara projektledare i allt som har haft att göra med familjen, hemmet, renoveringar, semester, vårt sociala umgänge med andra osv. Hans arbete har alltid kommit före mig och barnen i alla sammanhang oavsett hur mycket han har sårat oss.

Många i omgivningen anser mig som stark och driftig - de har sagt det till mig, men jag är så trött på att vara det så jag kräks! 
Jag har inte velat vara driftig och stark - jag har varit tvungen att bli det.

I framtiden kommer det bara vara min tvätt, mina smulor på golvet, min gräsmatta att klippa och min bil att städa. Då behöver jag inte förvänta mig att någon annan någon gång skulle överraska och göra något.
Det ska bli så skönt!!!