funderar fram och tillbaka

Svårt. Hur ser situationen ut i övrigt med jobb/anställningsform, boende, etc, är den stabil?

Jag skulle vilja säga att det ju är väldigt vanligt att man som par har det svajigt under barnets första år. Det handlar ju dels om förväntningar man haft innan/har på varandra i den uppkomna situationen, och den press som läggs på en utifrån det faktum att tillvaron blivit helt förändrad i och med barnets ankomst. Plus sömnbrist på det.

Som jag minns det med mitt första barn bestämde jag och maken på förhand (efter tips från några kompisar som redan hade barn, haha) att vi måste hålla ihop minst två år efter att hon fötts. Låter lite corny nu men poängen var väl att man förstod att det kan bli svajigt av många olika skäl.

Finns det nåt ni kan förändra i nuvarande upplägg för att vara mer överens om hur er familj ska funka? Tar din kille ut nån föräldraledighet? Enligt min erfarenhet är det väldigt svårt att få förståelse för den som är föräldraledig om man inte själv har varit det... Dvs det är ju oftast mamman som är hemma mest och längst, och om mannen inte är hemma så tror han nog ofta att det inte är så ansträngande att vara hemma med barn som det faktiskt är.

När det gäller graviditeten så är min högst personliga åsikt att oavsett vad som händer i livet så är det ju fantastiskt och en styrka för ditt barn att ha ett syskon. 

jag har fast anställning, lägenhet, fritidshus och helt ok ekonomi, bra på att spara . min sambo har hoppat mellan olika jobb sista månaderna och är en riktig slösa. vi har också hört det där med 2 år, men då skulle det ju bli 2 år till..

ja i vilket fall så tror jag också som du att det är bra med ett syskon oavsett vad som sker ????

Skönt att höra att du har en så stabil situation med allt det praktiska/materiella. Det är mkt värt för sinnesron oavsett vad som sker i framtiden.

Ja, jag skulle tänka så, och känner så angående mina barn. jag o min man skilde oss visserligen sen när barnen var 6 och 4 år, men jag ser det verkligen som en styrka att de har varsitt helsyskon som de delar erfarenheter/gener etc med. Nu har jag fler barn också, men det är ett rätt långt hopp i år mellan andra och tredje barnet, så av den anledningen är det också bra för mina äldsta att ha varandra nära i ålder.

Alltså gör det inte. För ditt barns skull.

Att öht skaffa barn tätt sliter för mycket och med dina förutsättningar låter det inte som att det är bra för barnen.

Jag såg senast idag en mamma som skrek oproportionerligt mycket på sin mellanson (kanske 2 år). Verkade ha en pseudotvilling till storasyster och ett lillasyskon på nåt halvår. Mellersta gjorde inget speciellt, bara larvade sig lite oskyldigt och storasystern skrek och skällde på honom och mamman tog hårt i honom och skrek så att han började gråta.

Barnen har ju inte valt att bli skaffade tre stycken med täta mellanrum, eller hur? Det är inte schysst mot dom att inte ha tålamod med dom i deras utveckling och orka ge kärlek och uppmärksamhet för att man skaffat flera stycken samtidigt. Jag kommer vänta 3-4 år till ett andra och går det inte då så har vi ett underbart barn helt enkelt.

Edit*

Min pappa är pseudotvilling (den yngre) och han blev narkoman och har kronisk ångest och depression...

har du själv barn?

ja vi får fundera här hemma.

Jag förstår att du vill höra andras liknande historier och råd. Det vill alltid jag också.

Men tänk på hur det känns när du läser dessa råd. Två personer har ju svarat helt olika - pga de är olika personer. Du får göra vad du känner är rätt, bara du känner din sambo, ditt barn och dig själv! <3

Ja, det olika ör olika personer