Väntar fel kön, krossat förhållande

Stackars alla er minus mamman, vilken hemsk människa! Tycker du ska skilja dig faktiskt och begära ensam vårdnad om den lilla plutten hon väntar. Hon borde ju spärras in...

Jag hoppades också på en dotter men jag älskar min son överjordiskt och har aldrig fattat sen vi fick veta kön varför jag ville ha en dotter. Han är vårt allt!

Man kan ju hoppas på att kärleken till barnet kommer efter förlossningen. Och hon kan INTE adoptera bort något av dina biologiska barn utan din kännedom eller vilja. Så det kan hon bara glömma. 

Din fru har något fel i huvudet faktiskt. Hon borde utredas. Något är så onormalt så det är bara inte sant.

tack för din kommentar @Little­Sunshi­ne84 . Nej tror inte hon är dum i huvudet. Det här är något mkt allvarligare än så. 

Jo visst sätter jag hårt mot hårt här. Det är inte så att jag är mesig med det. Det enda jag inte känner att jag klarat av att göra är att tvinga henne till samtalsstöd. Men för familjens och barnens bästa ser jag snart inga andra alternativ. 

Andas djupt, väldigt djupt. Din fru har krisat, rejält, så mycket att hon inte inser det själv.

Du försöker nu göra det rätta, kontakt med psykolog (du kan ju själv gå på samtal och be om redskap hur du ska hantera situationen)
En sak är säkert, hon kan inte adoptera bort barnet mot din vilja, eftersom ni är gifta så har ni gemensam vårdnad direkt, kan vara tryggt att veta.

Om hon väljer att lämna barnet och familjen så kommer du fixa det, det är säkert, även om det blir tufft. Din fru riskerar däremot  att även förlora boendet för er äldsta eftersom hon är väldigt obalanserad, om hon bara får den insikten (detta ska absolut inte framföras under hot, utan en förklaring att hon, genom sitt agerande, inte bara riskerar att förlora en man och en son utan även sin dotter, eftersom hon inte hanterar detta vad man kan säga normalt). Men söker hon hjälp för denna kris, så är det bättre förutsättningar, oavsett vilket val ni tar, för henne att gå vidare.

De som jag pratat med typ psykolog mm säger samma sak att kärleken till barnet i 90 % av fallen kommer komma vid födseln. Men hur skadad kommer man inte vara tills dess. Känner inte att ja kan gå och vänta på det tills dess och hoppas på det bästa utan det här vill jag ta tag i genast. 

Ja man tror knappt det är sant..

Hade oxå en önskan om en dotter ett tag under min första graviditet. Fick en underbar son.

Inför mitt andra barn kände jag att det inte spelar roll alls, jag älskar ju min son så mycket :)

Fick en dotter och det är ingen skillad alls.. Mitt liv blir inte bättre på nåt sätt för att jag har "en av varje", at the end of the day har det verkligen noll betydelse (för alla normalfuntade människor)

Visa henne denna tråd. Sen psyket om hon inte skärper sig. På riktigt alltså..

Visste hon själv om hur viktigt det var med en flicka innan hon blev gravid och hade hon samma maniska önskan med nummer ett?

Som förälder till 4 barn varav 2 av varje sort kan jag säga att min upplevelse inte är att det är någon större skillnad att vara förälder till barnen mer än deras individuella skillnader. Killarna hade som mindre, om man generaliserar, lite mer högljudda kompisar men i övrigt är det inget jag kan koppla till kön varken när det kommer till intressen eller personligheter.

Nåväl, ingen logik i världen kommer bita på din fru nu så jag berättar ist hur det var för mig så kan du se om det finns något som känns igen.

Med barn nummer ett önskade jag mig en pojke. Det var inte så att jag var rädd för en tjej men hade någon frågat och jag fått välja hade jag valt en pojke. Jag har alltid varit en pojkflicka, haft mest manliga vänner och intressen och jag kände helt klart att jag skulle ha lättare att identifiera mig med typiskt manliga intressen än tvärtom. Jag hade dock en magkänsla att det skulle vara en tjej och ut kom hon och var världens finaste.

Så blev jag gravid med nummer två. Och nu hände något jag inte ens förstår själv. Det blev helt plötsligt superviktigt att det var en till tjej. Jag tror att det hela bottnade i att jag redan hade den perfekta ungen och inte för mitt liv begrep hur något skulle kunna mäta sig med henne så det var liksom bara att hoppas på en kopia och då gick det ju inte med en pojke. Så föddes då min första son och det kändes som en bortbyting. Sen hjälpte det väl inte till att han var förskräckligt mager, blev inlagd på neo och en massa annat strul men det var verkligen ingen rolig känsla. Det kändes som att jag borde fått ett annat barn och att någon snott min riktiga bebis.

Det gick över ganska fort, han blev såklart världens finaste han också, i efterhand kan jag ångra att jag inte kollade könet och hann förbereda mig men jag trodde inte det kunde slå så slint :)

Med de andra två kollade jag könet för att slippa överaskningar på BB, barn nummer tre blev en pojke och det kändes helt ok. Jag hade ingen tydlig preferens och barn nummer fyra en flicka. Där hoppades jag för dotterns skull på en tjej då hon hemskt gärna ville ha en syster ist för en tredje bror så på så sätt var det kul men för min del kändes det inte så noga.

Jag är helt övertygad om att din fru behöver prata med någon och reda ut vad det är som gör att hon känner sån panik över en son, för jag tvivlar på att hon ens förstår det själv.