Lägger jag mig i för mycket?
Jag har kikat lite på andra trådar och även frågat runt i många andra ställen utanför forum om bonusfamiljer och hur de har det hos sig.
Jag skulle nog säga att utifrån alla samlade data så är det vanligt förekommande att föräldrarna har sammarbetssvårigheter rörande barn med veckovis boende hos varje förälder. De vuxna delar inte syn på uppfostran och därför slits barnen mellan två sätt att förhålla sig till olika situationer. Den ena förälderns levnadssätt bubblar över på den andra förälderns vecka och så vidare, och där uppstår en enorm frustration hos föräldrarna och deras respektive (bonusföräldrarna).
Vårat läge är inte helt olikt, om inte en aning värre, och även om jag älskar mina bonusbarn så är det otroligt frustrerande på hur de beter sig emellanåt. Åldersmässiga problem åsidosatta.
Jag har en ganska så konflikträdd sambo som levt ett mycket jobbigt liv i över 9 år med barnens andra förälder där psykisk mobbning varit vardagsmat. Min sambo har väldigt svårt att ta tag i de jobbiga situationerna för att inte konfrontera sitt ex och pratar med psykolog om detta, men det är en långsam process. Barnen mår inte jättebra och vi har en dialog med socialen. Det är otroligt mycket som ligger på föräldrarnas förmåga att kunna sammarbeta och initiativtagande för att driva sin vilja igenom.
Min sambo uppskattar verkligen att jag är med och pushar och uppmuntrar till rättvisa för barnens skull. Jag är med och tar alla konflikter på ett eller annat sätt där jag personligen anser att barnens rätt går före psykopatförälderns önskan. Barnen har visat en enorm uppskattning för att jag ofta för deras talan även om de samtidigt är enormt rädd att det ska framgå att barnen tycker illa om vissa saker som den andra föräldern gör.
Jag har inget stöd rent lagmässigt och måste ofta backa för att låta min sambo sköta pratet. Det är där problemet uppstår.
Det går inte så bra, utan min sambo viker sig ofta för den andra förälderns önskan av rädsla och vi är tillbaka på noll igen. Socialen ser problemet men även de är ju bundna till reglerna att det är endast vårdnadshavarna som får föra dialog kring barnen i känsliga ärenden. Psykopaten är en hal och sliskig typ som kan snacka sig ur det mesta så inget händer från myndigheterna.
Jag vet hur desperat min sambo är i behov utav hjälp med dessa viktiga frågor rörande barnen men jag känner mig ändå hjälplös.
Är det fel av mig att pusha på och försöka stötta min sambo och barnen på detta sätt? Jag vet att det påverkar min sambo väldigt psykiskt men ändå uppmuntras jag till att driva på för barnens skull. Eller ska jag bara acceptera att min sambo och barnen lever i en extrem orättvisa och under psykopatens våld? Jag kan tillägga att psykopaten inte är fysiskt våldsbenägen men det är ofta jag önskar att jag spelat in det som har sagts till oss. Det är en sjuk människa.