Svårt att få barn, hur berättar vi?

Har ni undersökt om någon av er har någon sjukdom?

Exempelvis om mannen har lågt testosteron och eller variocele exempelvis?

Vi berättade för många omkring oss när vi började försöka 2015. Vi fick snabb hjälp och började med ivf efter ungefär ett år. För oss var det naturligt ett berätta för många, då de redan visste att vi försökte. När tiden gick och den ena behandlingen efter den andra avlöste varandra ångrade vi att vi släppt in så många. Det blev liksom lite för intimt när många återkomnande frågade hur det gick. Det var lite som att de stod i vårt sovrum. Så ett tips är att berätta för några utvalda nära och från början be dem att inte fråga utan säga att ni berättar om det finns något nytt att säga.

Om och när du behöver berätta för kollegor beror lite på vad du har för arbete. Jag berättade för chefen när vi gjorde ivf-behandling 2. Mina två närmaste kollegor berättade jag för direkt, då vi är ett litet och tight team som är helt beroende av varandra i arbetet.

I början berättade jag för de jag stod närmast, min mamma och syster till exempel. Då bara sa jag rakt ut som det var, att vi försökte få barn men inte lyckades. Jag talade faktiskt om för min chef redan inför första behandlingen vilket gjorde det hela enklare, sen vet man ju ofta under behandlingen ungefär när man kommer att vara borta så att man kan förvarna.

Nu för tiden är vi väldigt öppna om vår situation, kanske enklare nu när vi har två IVF-barn men jag undanhåller inte alls hur de kommit till i sammanhang när barn diskuteras. Det har faktiskt dessutom resulterat i att flera arbetskamrater och bekanta sedan tagit mig undan och anförtrott till mig att också de har svårt att få barn och ställer frågor om hur det går till med utredning och behandling. Så jag tänker att om jag och andra är öppna med det vi gått igenom så kan vi kanske hjälpa dem som nu är i samma situation, och göra så att de känner sig mindre ensamma. Det hade hjälpt mig när vi kämpade!

Du har ju redan fått många erfarenheter från andra här men jag delar med mig ändå :)

När vi började försöka var jag redan en bit över 30 så frågan hade ju redan kommit från omgivningen om "man inte ville skaffa barn snart" Då sa jag bara som det var att vi börjat försöka. När det gått en tid utan resultat var det faktiskt lite småjobbigt ibland mest för att folks välmenande standard kommentar var "Slappna bara av och tänk inte på det så går det ska du se"

Har läst en tråd av en person om just detta med att omgivningen gillar att ge en slappna av kortet... Kan ju lite bli att man tar det till sig som ett skuldbeläggande för att man själv motarbetar sin egen kropp. Även om jag vet att alla sade detta i all välmening.

Så när vi gjorde utredningen och fick en ordentlig diagnos att jag hade Polycystiskt ovarialsyndrom, PCO och därför ingen ägglossning vad de åtminstone för mig en skön sak att kunna säga när frågan kom upp. För det fick folk att inte kommentera så mycket mer, men jag tillade även att vi skulle få hjälp med IVF som vi då var satta i kön för.

Som någon i tråden redan sagt, man får faktiskt veta att så många fler än en själv har eller har haft problem med att få barn om man är öppen med det tillbaks. Personligen har jag alltid jobbat mycket med det där som kallas visa sårbarhet. Lättare att bara lägga korten på bordet man får förvånansvärt mycket bra ut av det. Men det är såklart upp till en själv.

När sedan behandlingen började så tog jag det med min chef och min samordnare då jag har ett oregelbundet schema och ville kunna be om ledigt med kort varsel, inte sjukskriva mig för något då det bara leder till utredning om det sker för ofta och då hade det ändå kommit upp. De var väldigt förstående och stöttande så för mig kändes det bra. Sedan fick mina närmsta kollegor veta det då de ju med såg min frånvaro mer tydligt.

Nu är allt detta även baserat på en än så länge lyckad behandling. Jag väntar enäggstvillingar efter mitt första IVF så kanske hade jag rått dig till något annat om det blivit mer tungt. Jag går såklart med oron ständigt att något ska ske, hur kommer det kännas att så många vet när jag går med risken att förlora inte bara en utan två på samma gång. Men samtidigt är det nuet som gäller för mig. Jag kan glädjas åt dem varje dag, alla på jobbet är så gulliga och mina små är nästan som jobbets maskotar nu, livets under.

Jag önskar dig all lycka i framtiden.