Svårt att få barn, hur berättar vi?

Jag och min sambo har försökt i ungefär 2 år nu och ganska omgående berättade jag för min syster och bästa vän att snart blir det tillökning för nu har bebisfabriken startat! Ja, så blev det ju inte då... Och i och med att tiden gick så insåg ju de också att det inte går så bra. Jag ångrar faktiskt inte alls att jag berättade för dem; tvärtom så har jag haft ett stort behov av att prata om min situation med andra än min sambo. Så upplever jag fått ett stort stöd av dem hela vägen.

I lördags började jag ta sprutorna för IVF. Nu, i förrgår, berättade jag för min mamma, vilket också kändes bra. Hon sa visserligen lite plattityder om att jag ska slappna av och har jag testat....? Men jag avbröt snabbt med att ja, jag har testat ALLT, så tack så mycket, stötta mig bara. Vilket hon gjorde.

Igår berättade jag för mina kollegor och chefen. Jobbar som lärare på en grundskola och har en pendlingsväg på en timme mellan jobb och klinik, så mina läkarbesök kommer märkas mycket väl. Jag kom fram till att det kändes bättre att bara berätta och på så sätt ta kontroll över situationen, än om att jag ska oroa mig för frågor och vad ska jag säga? Och ska jag ljuga? Ska jag berätta för någon? Osv osv....

Så för mig känns det överlag ganska bra att ha berättat och vara öppen. Men det är helt upp till en själv. Jag tänkte från början att bara berätta efter det gått vägen, men... Nä, det blev inte så. Får se om jag ångrar mig senare.