Sömnproblem 6 månaders

Bara att stå ut säger jag.. Småbarnsåren är tuffa med mindre sömn. Ge henne närhet när hon behöver.

Nästan alla har upplevt liknande ;) låter väldigt normalt för en 6-månaders. Håll ut, det blir bättre. När det blir bättre varierar nog en del. Vi flyttade in vår på eget rum vid 7 månader, då blev det bättre och vi insåg hur mkt han vaknat på nätterna pga vi va där. Kan va vört att testa. Läggningarna blev dock inte lättare förrän runt 14-15 månader.

Skulle dock inte lägga in just denna bebisen i eget rum nu då hon ganska tydligt visar att hon tankar trygghet just nu.. Det är en fas som brukar vara vid denna åldern där dom blir väldigt mammiga eller pappiga beroende på vem det är som är hemma med barnet. Första året är verkligen upp o ner i hit o dit, så försök att bara hänga med barnet och trixa inte för mycket. Det blir lättare med tiden

Hon kanske är irriterad för att mamma skriver med utropstecken istället för punkt efter varje mening och känner sig stressad.
Eller så är hon hungrig när hon vaknar. Så små barn brukar inte sova bra på nätterna, så det är bara bita ihop i 1-2 år till innan du får sova ordentligt...

Men varför tror du det har någon som helstekt betydelse? Om en bebis vill ha mamma eller pappa när de vaknar säger de ifrån och då kommer man såklart med en gång oavsett om de är i annat rum eller samma rum. Med babycall hör man dem tom bättre på eget rum bara att de slipper höra oss och bli väckta. Så alltså - med eget rum menas att när/om de vaknar så är man självklart lika mycket närvarande som om de sov på vårt rum. Men att de förhoppningsvis vaknar mer sällan pga de inte blir väckta av föräldrarna. Eller menar du att barnen blir mer trygga om man väcker dom ibland?

Visst är det så att man går in om dom vaknar men kan också va så att bebisen kan somna om själv om denne ser föräldrarna brevid sig. Kan ju bara prata utifrån egen erfarenhet och jag la in min stora när hon va 7 månader i eget rum men det resulterade bara i fler uppvak och svårare läggningar. Men så behöver det ju naturligtvis inte bli för alla.

Häll på att kämpa med mitt första barn för att hon skulle sova i egen säng. Gav upp runt 5 månader och lät henne sova mellan oss i sängen. Sne plötsligt en dag efter några månader började hon sova dåligt, provade då att lägga henne i egen säng och då gick det jättebra. Hon är fortfarande, nu två år senare i perioder i behov av att sova med oss. Sen i perioder sover hon hela nätterna i sin egen säng. Vårt andra barn sover med oss i sängen och har gjort det sedan hon föddes för fem månader sedan. Får se när hon är redo för egen säng. Alla gör ju som man vill, men jag har tänkt att om barnet blir tryggt och får den närhet det vill ja, så kan det sen bli trygg i egen säng.

Aha för oss har det alltid varit omvänt och barnet har oftast somnat om utan att börja gråta eller ?ropa? på oss om de vaknat till när de varit själva i rummet (drt gäller både vårt rum och eget rum, premissen är bara att de är själva och detta vet vi ju tack vare babycallen) medan om vi legat i rummet har han inte somnat om utan velat upp i vår säng (och i den åldern ts barn är betydde det snutting och att sova på mamma så mamma inte fick sova alls). Väldigt många i min mammagrupp och flera väninnor hade samma situation vid den åldern och både de och BVC tipsade om eget rum vilket verkligen funkade.