Han vill inte ha fler barn :'( Går sönder.

Varför skulle inte folk få tycka att en barnalämngtan som är såpass stark att den krossar en i övrigt lycklig familj, är negativt? Hade du bytt ut "ett barn till" mot "en hund till" eller "en bil till" hade TS i det närmaste blivit lynchad.

Om en hund till eller en bil till känns fullständigt livsviktigt för någon så är det så. Vi har olika drivkrafter och känslor. För någon som ser hundar som meningen med livet är det tortyr att inte kunna skaffa "en hund till". För någon är det livsviktigt att inte få barn. För en annan är det att få meka hela dagarna.

Att bli "lynchad" på FL eller inte säger för övrigt väldigt lite om vad som är "rätt".

Men att kalla folk för "jävla idioter" för att de inte håller med ett inlägg eller en åsikt är allstå en helt acceptabel nivå att hålla diskussionen på?

Haha men alltså va? Har jag sagt det?

Jag svarade på det DU skrev trots att det du skrev inte var direkt riktat mot mig. Språkbruket hos någon annan skiter jag i.

Men du förstår alltså inte att mitt inlägg är ett svar till en person som anser att alla som inte håller med (=ger tummen ner) till TS och skribenter som håller med henne är "jävla idioter" och "så jävla dumma i huvudet"? Att mitt inlägg inte är tänkt som en diskussion eller ett sidospår om "en hund till" eller "en bil till", utan att det handlar om validiteten av varje individs rätt till en åsikt?

Att du inte är intresserad av språkbruk eller vad det förmedlar i en skriftlig kontext är kristallklart.

Det finns mycket man kan längta efter, men man kan tyvärr inte få allt här i livet. Ibland måste man göra tuffa val och om ts inte kan leva utan ett till barn får hon nog lov att lämna mannen.

Tragiskt hur folk kan ge sig på någon som är förkrossad och har sorg. Mannen har möjlighet att få barn mer eller mindre hela sitt liv. En kvinna har begränsad tid. Det är fruktansvärt att känna att mannen man älskar och vill ha som pappa till sitt/sina barn inte vill samma sak. Man (eller jag känner så åtminstone) känner sig nästan fångad. Man tvingas leva med en enorm sorg hur man än gör. Medans mannen är nöjd för han slipper ju fler barn samtidigt som han får behålla sin familj. Med andra ord så får han sin vilja igenom och lever sitt drömliv. Men kvinnan då....

Som sagt.. inte helt smarta som inte kan förstå hur påverkad man kan bli av barnlängtan. Ts har ETT enda barn, inte speciellt konstigt om hennes kropp värker av längtan efter fler. Men det är väl svårt för dig att förstå.

Ja det är ju tur att mannen blir nöjd i alla fall. Han kan ju dumpa ts om 10 år och skaffa barn med någon ny, om han skulle ångra sig.

Men det är väl inte att nedvärdera - att konstatera fakta? Det är ett faktum att det är KVINNNANS kropp som påverkas på gott och ont. Min svägerska var en hårsmån ifrån att dö under sin förlossning.

Men självklart ska man helst vara överens.

Ok. Jag såg inte att det inlägg jag först citerade som du skrivit hade med själva språkbruket att göra. J skrev inte att folk inte får tycka saker. Bara att de inte verkar förstå hur stark en barnlängtan kan vara. Dock med andra ord. J har också rätt till sin åsikt. Det där med språkbruk slängde du in som svar till mig senare. Jag sket i J?s språkbruk men höll med om att det är konstigt att många inte verkar förstå hur stark en barnlängtan kan vara.

Men men. Vi släpper det

Det beror nog på typen av man. Min man levde definitivt inte sitt drömliv under de år som vi levde i detta limbo.
Han såg ju hur olycklig jag var, eller ok, det tog ett par år innan han förstod att det var DET som gjorde mig olycklig och kunde lägga ihop ett och två. Innan kunde han slänga ur sig saker som att "var inte så tjurig" och "vi har ju i alla fall ett barn, var glad för honom". Men efter att vi gått i samtal så förstod han hur djupt detta satt och blev mer ödmjuk. 
Samtidigt levde han med sina känslor och sin rädsla för att bli pappa igen.
Han "ville vilja" ha fler barn för att han förstod att jag ville det. Men han kände inte innerst inne att han ville själv. Inte jätteskön känsla att leva med heller kan jag tänka, och samtidigt då med risken att kunna bli lämnad när som helst (hans upplevelse).

Ja, och vad är problemet? Vill han inte nu så vill han inte. Han ska inte behöva göra våld på sig och skaffa barn mot sin vilja. Det gagnar knappast barnet att vara oönskat av ena föräldern.

Har man väldigt olika uppfattningar i viktiga frågor kanske man inte ska leva ihop, oavsett om det gäller barnskaffande eller annat som t.ex. sexuella behov.

Det handlar inte om att förstå eller inte förstå barnalängtan, det handlar om att ha rätt att hålla med eller inte hålla med om åsikten.

Men om då mannen gör våld på sig själv och skaffar ett barn han inte förmår att ta till sig. Då blir inte bara mannen lidande, utan även det ofödda barnet. Och resten av familjen, eftersom den konstallationen förmodligen kommer slita sönder familjen fortare än kvickt.

Vilket är den minst dåliga utgången tycker du?
a) Att stanna på ett barn där en person är missnöjd och ev i förlängningen bryter upp familjen vilket berör tre personer.
b) Att framtvinga ett till barn där en person är missnöjd, det ofödda barnet drabbas, och ev i förlängningen bryter upp familjen vilket berör fyra personer.

Jag har också genomgått IVF och fick tvillingar på första försöket. Jag känner att jag hade tur, för om jag fått ett barn så vet jag inte hur jag skulle ställa mig till att göra om IVF igen och försöka få ett syskon. Jag tror att jag inte skulle orkat det dock, hela processen var så draining. Om man dessutom haft flera misslyckade försök också så har det varit väldigt mycket upp och ner känslomässigt under årens gång. Jag förstår att din man inte orkar gå igenom hela processen igen, speciellt inte nu när ni har ett litet barn. Det tar ju massa tid och ork. Jag skulle nog vara glad för att jag fått ett barn, som ju absolut inte var självklart heller. Det är ju bara ett år också, och du pratar redan om ett till? Jag förstår att du känner tidspress men jag hoppas också att du ändå kan stanna upp och tänka efter vilken gåva du faktiskt har fått. Nu har du familjen som du ville. Lägg din fokus på barnet. Jag tycker det är synd att splittra familjen. Din man har ju också investerat sig själv under denna IVF färd, och det har han ju gjort för att han vill leva med just dig och ha en familj med dig. Om jag var du skulle jag slappna av lite, glädjas åt barnet och sen är du ju bara 36, det är ju inte som att du måste bli med barn i år (om inte läkarna sagt det förstås, jag vet ju inte var ert problem ligger). Du skulle kunna släppa detta nu men kanske checka in om nåt år igen, då kanske saker lugnat ner sig med ettåringen också och din man har större lust och har nya krafter. När jag precis fått tvillingarna och folk frågade om jag ville ha ett barn till ville jag typ döda dem. Nu känner jag inte så längre, men vill fortfarande inte ha fler barn

Jag har också genomgått IVF och fick tvillingar på första försöket. Jag känner att jag hade tur, för om jag fått ett barn så vet jag inte hur jag skulle ställa mig till att göra om IVF igen och försöka få ett syskon. Jag tror att jag inte skulle orkat det dock, hela processen var så draining. Om man dessutom haft flera misslyckade försök också så har det varit väldigt mycket upp och ner känslomässigt under årens gång. Jag förstår att din man inte orkar gå igenom hela processen igen, speciellt inte nu när ni har ett litet barn. Det tar ju massa tid och ork. Jag skulle nog vara glad för att jag fått ett barn, som ju absolut inte var självklart heller. Det är ju bara ett år också, och du pratar redan om ett till? Jag förstår att du känner tidspress men jag hoppas också att du ändå kan stanna upp och tänka efter vilken gåva du faktiskt har fått. Nu har du familjen som du ville. Lägg din fokus på barnet. Jag tycker det är synd att splittra familjen. Din man har ju också investerat sig själv under denna IVF färd, och det har han ju gjort för att han vill leva med just dig och ha en familj med dig. Om jag var du skulle jag slappna av lite, glädjas åt barnet och sen är du ju bara 36, det är ju inte som att du måste bli med barn i år (om inte läkarna sagt det förstås, jag vet ju inte var ert problem ligger). Du skulle kunna släppa detta nu men kanske checka in om nåt år igen, då kanske saker lugnat ner sig med ettåringen också och din man har större lust och har nya krafter. När jag precis fått tvillingarna och folk frågade om jag ville ha ett barn till ville jag typ döda dem. Nu känner jag inte så längre, men vill fortfarande inte ha fler barn

Klassiskt dilemma, dvs utgången är inte optimal hur man än väljer.
Men såklart är det bättre att inte dra in en ännu ofödd person i ekvationen, vilket vad var jag landade i också. Sedan ändrade sig min man efter drygt fyra år så vi har idag två barn.

Mannen gör våld på sig själv genom att bli pappa till ett barn han själv inte önskar. Kvinnan kan behöva år av bearbetning för att inse att hon inte kommer att få bli mamma igen, en längtan som kan verka trivial men som känns i hela kroppen, tro mig.

Jag hade valt alternativ a. Möjligt att jag blivit så bitter på min man så småningom och inte orkat leva kvar i relationen. Eller att han inte kunnat stå ut med mina perioder av sorg och lämnat mig. Nu hoppas jag inte att något av de två sker då vi till slut blev överens. Men jag var inte beredd att bryta upp en fungerande familj, det fick landa i det. Då fick jag ta sorgen själv eftersom längtan var min.

Annars är jag helt med er som jämför detta med andra saker man kan möta i livet och i sin relation. Ena parten kan vilja bo utomlands en tid- den andra vill inte. Ena parten kan vilja leva ute på landet - andra vill leva i stan. Och samma sak med barn, någon kan vilja ha ett barn - en annan önskar fler.
Och detta är ju saker som ändras över tid. Bara för att man bodde i stan när man träffades betyder inte att inte ena parten kan nära en längtan om att bo mer lantligt längre fram. Och saker som sker kan göra att man totalt ändrar perspektiv.

Nu är det inte så för jag och min man diskuterade aldrig den frågan när vi blev tillsammans  (vi var så unga då så det var liksom inte ett diskussionsämne oss emellan). Men även om så vore, att han mer eller mindre "lovat" mig att vi skulle ha minst två barn tillsammans, så kan jag ju aldrig hålla det emot honom. För det måste var och en ha rätt att ändra under sitt liv.