Genomgår försts IVF, dåliga besked, hopplöshet och längtan!

Ja eller hur, visst är det en skön känsla nu med alla små symptom man har

Jag hoppas man slipper humörsvängningar, illamående, foglossning och alla de jobbiga bitarna..

Men jag har haft mindre ont i magen idag, så då börjar man bli lite orolig.. Fast har läst någonstans att symptom kan komma och gå från dag till dag.

Ser så mycket fram emot att vara gravid och allt runt om kring och framtiden, då jag har längtat efter detta i så många år!

Jag har samma symtom som du men knappt någon ömhet i brösten. Har också känt mindre värk (sedan igår eftermiddag) och hann bli nojig nog att jag köpte flerpack med tester från testlagret, men nu helt plötsligt så kom värken tillbaka igen

Jag har nog aldrig klämt så här mycket på mina bröst. Idag känns bröstvårtorna knappt av, och brösten känns mer stora än ömma, men jag tror det kommer att variera under dagen. Är lite orolig för hur stor skillnad det blir med symtomen när jag slutar med Lutinus på måndag. Men testet var i alla fall ännu starkare idag. Det blir inskrivningssamtal hos barnmorskan 15:e april (har diabetes, därför tidigt besök) och ultraljud på kliniken 18:e april. Det blir en spännande vecka.

Har ni bokat in tid för ultraljud?

Jag har nog aldrig klämt så här mycket på mina bröst. Idag känns bröstvårtorna knappt av, och brösten känns mer stora än ömma, men jag tror det kommer att variera under dagen. Är lite orolig för hur stor skillnad det blir med symtomen när jag slutar med Lutinus på måndag. Men testet var i alla fall ännu starkare idag. Det blir inskrivningssamtal hos barnmorskan 15:e april (har diabetes, därför tidigt besök) och ultraljud på kliniken 18:e april. Det blir en spännande vecka.

Har ni bokat in tid för ultraljud?

Vad spännande att vi blev gravida så tätt. Jag håller tummarna för oss alla och att det bara blir positiva uppdateringar under påskveckan :).

På min Klinik sa de att jag egentligen kunde sluta med Lutinus när embryot hade fäst, men att det inte var farligt att ta de sista tabletterna och att de flesta valde att göra det för att det kändes bra att kunna göra någonting.

Hej vi ska nu göra vår första behandling. Är rädd och nervös och det känns inte som det kommer funka. Vi ska göra ett kort protokoll. Har fortfarande inte insett (och accepterat) att just vi ska göra ivf. Känns så stort, det ska ju bara funka hemma.

De flesta är så glada och förväntningsfulla som att detta ska lösa allt men jag känner ingen glädje? Är liksom ingen glädje alls i att behöva utsätta sig för nåt sånt här. När man lidit i några år är det svårt att bara bli en lycklig person helt plötsligt, jag släpar på för mycket sorg från innan?

Tyckte ni andra att det var känslomässigt att gå in i IVF eller var det bara kul och bra och hoppfullt?

Hej vi ska nu göra vår första behandling. Är rädd och nervös och det känns inte som det kommer funka. Vi ska göra ett kort protokoll. Har fortfarande inte insett (och accepterat) att just vi ska göra ivf. Känns så stort, det ska ju bara funka hemma.

De flesta är så glada och förväntningsfulla som att detta ska lösa allt men jag känner ingen glädje? Är liksom ingen glädje alls i att behöva utsätta sig för nåt sånt här. När man lidit i några år är det svårt att bara bli en lycklig person helt plötsligt, jag släpar på för mycket sorg från innan?

Tyckte ni andra att det var känslomässigt att gå in i IVF eller var det bara kul och bra och hoppfullt?

Spännande trots allt! Vill inte skrämma dig. Men för mig var det otroligt påfrestande psykiskt. Vi gjorde två försök som inte tog. Har två hela behandlingar kvar. Tyvärr sprack det mellan mig o min kille. Så ett råd är att prata mycket kring det hela. Se till så du inte känner dig ensam om allt. Ni är två som är med om samma sak! Lycka till!