Genomgår försts IVF, dåliga besked, hopplöshet och längtan!
Vet att det finns liknande trådar och har läst massor, men många är äldre och all forskning och allt går framåt så startar en ny!
Jag genomgår just nu min och sambons första ivf(icis?) behandling
Gobal-f i 9 dagar och den andra sprutan 5 dagar och ovitrelle sista
Fick ut 18 ägg, 11 befruktade med hjälp
Insättning av ett fint ägg på dag 3, ruvardag 5 nu
Inga ägg klarade sig till dag 5 och frysning...
Vi har den manliga faktorn, därav hjälp vid befruktning.
Men kändes så sjukt tungt att få veta av inga av de 10 fina äggen vi hade kvar klarade sig till frysen, vet att miljön i min livmoder är bättre. Men det känns som hur stor är chansen när de andra inte klarade sig... Hittade även att det oftast beror på dåliga ägg/spermier, men då kommer vi kanske aldrig ens kunna få ett gemensamt barn...
Jag vet att man inte ska räkna med att bli gravid på första, men man levde på hoppet och någon dag kändes det som om man kunde drömma om framtiden. Nu känns allt så mycket jobbigare ibland. Jag ska egentligen inte klaga, märkte inte direkt av sprutorna eller lutinus just nu. Men nog fan känns det skit om man skulle behöva gå igenom allt fler gånger..
Någon mer som går igenom ivf just nu? Vi har valt att inte prata om det ännu då jag känner mig sjukt misslyckad och vill inte ha folk som ska fråga mig en massa om det heller.
Men det är svårt, speciellt när man känner sig nere, men det vardagliga jobbet ska fortsätta som vanligt med jobb och alla människor runt en..
På något sätt vill jag ha symptom nu med när jag ruvar, lite ont i äggstockarna ibland kanske, beror väl på lutinus? Annars inget... därför känns det väl än mer som vi kommer få ett negativt svar på testdagen..
Vi är tacksamma att vi i alla fall har chansen att genomgå behandling för att ha en chans att bli gravid, men glädjen i att skaffa barn på så vis försvann. Att inte detta ämne lyfts mer i dagens samhälle om hur vanligt det är och om hur dåligt man mår... Hur jobbigt det är att få en fråga om när det är dags för oss att skaffa barn, varför vi inte skaffar barn snart, vi måste skynda oss innan vi blir för gamla...
Någon mer som känner samma?
Vill inte ha sympati, men få skriva av mig och kanske hitta någon i liknande situation.
