Forum Föräldraskap - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ser ingen mening med livet som förälder...

    Fre 15 mar 19:48 Läst 0 gånger Totalt 70 svar
    Fre 15 mar 19:48

    Nu är det bara två månader kvar tills min unge kommer, och jag känner att jag blir alltmer övertygad om att jag inte är mamma-material. 

    Jag hatar barn till att börja med. Allt som har med barn att göra är tråkigt. Jag vill aldrig umgås med eller ens ta i andras barn. Jag känner inte att jag vill umgås med eller ta hand om mitt eget barn heller. Jag har fått löfte om au-pair, om mycket avlastning från mannen, och tom planerat kejsarsnitt o ingen amning. Men jag känner ändå att allt är skit med det som komma skall... Jag har försatt mig i en rävsax och vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut... 

    Jag gick med på att skaffa ett barn för min partners skull, men nu känner jag bara att det var ett jättestort misstag. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörker framför mig. Är helt övertygad om att jag kommer vantrivas nåt så fruktansvärt och att jag slutligen bara kommer stå inför två val; att lämna mannen och barnet, eller ta livet av mig. Problemet är att jag verkligen älskar min man, och vill inte lämna honom... 

    Jag kan verkligen inte se något roligt alls med det kommande föräldraskapet... när jag tar upp det här med min man blir han bara arg och börjar rada upp grejer som är roliga med barn: att lära dom saker, att gosa etc. Inget av detta är något som jag tycker verkar kul för fem öre... Jag tänker bara ut planer för hur jag ska kunna slippa barnet så mycket som möjligt, med au-pair, jobbresor, dagis etc. 

    Vad hade ni gjort? Finns det något hopp för mig? (Går regelbundet hos psykolog för detta, men känner inte att det hjälper)

DETTA VILL DU INTE MISSA!

  • Anonym (Idiot­)
    Visa endast
    Fre 15 mar 19:51 #1 -3

    Omg du är sjuk. Varför i HELVETE skaffar du barn som du kommer försumma och missköta. Hopps fan soc får nys om detta.

  • Fre 15 mar 19:53 #2 +2

    Din man är ett svin! Dessutom osmart. Vem vill ha barn med någon som inte vill??

  • Fre 15 mar 19:57 #3

    Jag var som du. Gillar inte barn jättemycket generellt sett, har aldrig gullat med andras bebisar, aldrig passat barn osv. Har aldrig drömt om batn. Ser jag barn på stan eller bebisar så blir jag inte ett dugg såld.

    Min man ville ha barn och vi fick 3 st (!?!). Jag har aldrig känt att jag är urtypen för ett mammamaterial, särskilt inte när barnen var bebisar och småbarn. Kände mig instängd och fångad.

    Men nu, när de är tre fantastiska tonårstjejer, skötsamma, starka, med hunor och fina värderingar....nu tycker jag att det är toppen att jag blev deras mamma!

  • Fre 15 mar 19:58 #4
    Plupp73 skrev 2019-03-15 19:57:24 följande:

    Jag var som du. Gillar inte barn jättemycket generellt sett, har aldrig gullat med andras bebisar, aldrig passat barn osv. Har aldrig drömt om batn. Ser jag barn på stan eller bebisar så blir jag inte ett dugg såld.

    Min man ville ha barn och vi fick 3 st (!?!). Jag har aldrig känt att jag är urtypen för ett mammamaterial, särskilt inte när barnen var bebisar och småbarn. Kände mig instängd och fångad.

    Men nu, när de är tre fantastiska tonårstjejer, skötsamma, starka, med hunor och fina värderingar....nu tycker jag att det är toppen att jag blev deras mamma!


    Gud jag hoppas verkligen att jag känner så i framtiden... just nu ser allt bara beckmörkt ut...
  • Anonym (S)
    Visa endast
    Fre 15 mar 20:02 #5 +1
    GGN skrev 2019-03-15 19:53:27 följande:

    Din man är ett svin! Dessutom osmart. Vem vill ha barn med någon som inte vill??


    En hel del. Särskilt tjejer skaffar barn med motvilliga pappor.
  • Fre 15 mar 20:08 #6 +2
    Anya85 skrev 2019-03-15 19:58:52 följande:

    Gud jag hoppas verkligen att jag känner så i framtiden... just nu ser allt bara beckmörkt ut...


    Vi hade ett par i vår föräldragrupp där mamman blev djupt deprimerad av att gå hemma med barn. Pappan fick helt enkelt ta över från det att barnet var ca 2 mån, och hon fick jobba. Blev klart bättre.

    Jag gillade inte alls mammaledighet. Med sista var pappan föräldraledig från dag 1. Jag var inte ledig alls. Sedsn var jag ledig 1 dag/v istället
  • Anonym (Det går)
    Visa endast
    Fre 15 mar 20:30 #7 +2

    Skippa amning, seriöst. Det kommer göra så du mår så mkt sämre när du känner som du gör. Du har lånat ut din kropp 9 mån och det räcker.

    Låt pappan göra grovjobbet, matning, blöjbyten, sövning, vaknätter. Självklart tar han all föräldraledighet (ni behöver ingen au pair för han kan vara hemma). Du tar bara gos, lek typ 5 min. Inte så länge att du känner dig kvävd.

    Det blir bättre med tiden. I värsta fall flytta isär och ha särborelation.

  • Anonym (mamma­)
    Visa endast
    Fre 15 mar 20:30 #8

    Kände exakt som du. Mina två ungar är runt 10 nu och de är faktiskt riktigt roliga att ha att göra med. Ju äldre de blir desto lättare har jag tyckt att det blivit. Nu ser jag fram emot framtida utveckling och börjar känna mig hemma i rollen som förälder. 

  • Fre 15 mar 20:58 #9
    Anonym (S) skrev 2019-03-15 20:02:41 följande:

    En hel del. Särskilt tjejer skaffar barn med motvilliga pappor.


    Är det vanligare? Kanske eftersom män är lättare att övertala än kvinnor, kvinnor måste ju dessutom gå med på att vara gravida.
  • Fre 15 mar 21:08 #10
    Anya85 skrev 2019-03-15 19:48:47 följande:

    Nu är det bara två månader kvar tills min unge kommer, och jag känner att jag blir alltmer övertygad om att jag inte är mamma-material. 

    Jag hatar barn till att börja med. Allt som har med barn att göra är tråkigt. Jag vill aldrig umgås med eller ens ta i andras barn. Jag känner inte att jag vill umgås med eller ta hand om mitt eget barn heller. Jag har fått löfte om au-pair, om mycket avlastning från mannen, och tom planerat kejsarsnitt o ingen amning. Men jag känner ändå att allt är skit med det som komma skall... Jag har försatt mig i en rävsax och vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut... 

    Jag gick med på att skaffa ett barn för min partners skull, men nu känner jag bara att det var ett jättestort misstag. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörker framför mig. Är helt övertygad om att jag kommer vantrivas nåt så fruktansvärt och att jag slutligen bara kommer stå inför två val; att lämna mannen och barnet, eller ta livet av mig. Problemet är att jag verkligen älskar min man, och vill inte lämna honom... 

    Jag kan verkligen inte se något roligt alls med det kommande föräldraskapet... när jag tar upp det här med min man blir han bara arg och börjar rada upp grejer som är roliga med barn: att lära dom saker, att gosa etc. Inget av detta är något som jag tycker verkar kul för fem öre... Jag tänker bara ut planer för hur jag ska kunna slippa barnet så mycket som möjligt, med au-pair, jobbresor, dagis etc. 

    Vad hade ni gjort? Finns det något hopp för mig? (Går regelbundet hos psykolog för detta, men känner inte att det hjälper)


    Du har rätt i att det är mycket arbete och stort ansvar med ett barn. Men barnet som du kommer att få är inte ett barn vilket som helst, det är ju en egen individ. Den här individen kan du välja att börja älska. Om du gör det kommer allt slit kännas som att det är värt det. Det kanske t.o.m. kommer kännas roligt att göra de "jobbiga" sakerna just för att du gör det för och med en person som du älskar.

    Innan barnet har kommit kanske man ogillar barn i allmänhet, och därtill inte tycker att det är kul att ta hand om ett barn. Men det betyder inte nödvändigtvis att man kommer ogilla den här unika individen som dyker upp, och inte heller nödvändigtvis att omhändertagandet av den unika individen blir tråkigt.

    Barnet är inte ditt, det är sitt eget. Försök ändra din inställning till att du ska träffa en ganska skön ny individ. Är inte den grejen ganska spännande? Och du kan försöka hitta sätt att umgås med barnet som passar dig, du behöver inte följa mallen eller andras förväntningar så länge som du håller dig inom ramen för en bra omsorg för barnet.

SE VÅRA MEST POPULÄRA KLIPP JUST NU

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll