Ser ingen mening med livet som förälder...

Nu är det bara två månader kvar tills min unge kommer, och jag känner att jag blir alltmer övertygad om att jag inte är mamma-material. 

Jag hatar barn till att börja med. Allt som har med barn att göra är tråkigt. Jag vill aldrig umgås med eller ens ta i andras barn. Jag känner inte att jag vill umgås med eller ta hand om mitt eget barn heller. Jag har fått löfte om au-pair, om mycket avlastning från mannen, och tom planerat kejsarsnitt o ingen amning. Men jag känner ändå att allt är skit med det som komma skall... Jag har försatt mig i en rävsax och vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut... 

Jag gick med på att skaffa ett barn för min partners skull, men nu känner jag bara att det var ett jättestort misstag. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörker framför mig. Är helt övertygad om att jag kommer vantrivas nåt så fruktansvärt och att jag slutligen bara kommer stå inför två val; att lämna mannen och barnet, eller ta livet av mig. Problemet är att jag verkligen älskar min man, och vill inte lämna honom... 

Jag kan verkligen inte se något roligt alls med det kommande föräldraskapet... när jag tar upp det här med min man blir han bara arg och börjar rada upp grejer som är roliga med barn: att lära dom saker, att gosa etc. Inget av detta är något som jag tycker verkar kul för fem öre... Jag tänker bara ut planer för hur jag ska kunna slippa barnet så mycket som möjligt, med au-pair, jobbresor, dagis etc. 

Vad hade ni gjort? Finns det något hopp för mig? (Går regelbundet hos psykolog för detta, men känner inte att det hjälper)

Hur fn kan man svara någon så?? Empatistörning? Låter som om du inte borde vistas i närheten av barn själv....

TS! Viktigt att du och din sambo/man pratar om hur ni löser situationen om du känner likadant när barnet kommit.

Saker man kan göra:

- skippa amningen alt köpa bröstpump på Apoteket så att han sköter en stor del av matningen och du blir mindre bunden

- förbered på att han går på tidig pappaledighet och att du tar kort eller ingen helledighet, och istället får vara mamma enstaka dagar

- inse att man kan leva ett mycket aktivt och fritt liv när man har ett enda barn, ett barn kan tas med på hiking, tältning, resor, vandringar osv. Inga problem.

- se till att träffa vänner! Förklara detta för dem, och de kan stötta upp och vara insatta - och hålla bebisen mycket när ni ses

Jag tror att det här kommer att gå bra. Jag kände som du, har tre barn, och blir allt mer förälskad i mina fantastiska döttrar ju äldre de blir! Nu är de 16, 14 och 10 år...

Nu gör vi jättemycket ihop, ser filmer, badar bastu, vandrar, pratar på kvällarna osv. Det är helt underbart. Men jag kommer aldrig att bli en typiskt barnkär person, gillar inte att leka, och inget gulligull.

Har haft lite skuldkänslor genom åren över det, men med åldern lär man att acceptera sig själv som man är, och med mognad slutar man döma andra.

De som dömer dig hårt här har inte själva nått så långt i vidsynthet och mognad, och jag tycker snarare sybd om deras barn. Det är viktigt att man kan se att människor är olika, och att vi alla gör vårt bästa.

Självklart är man inte automatiskt en bra mamma för att man älskar sitt barn men man är automatiskt en dålig mamma om man hatar sitt barn. Det finns alltid förklaringar till att någon misshandlar sitt barn (som ts kommer göra) det går att förstå och känna med men tillskillnad från dig tar jag alltid utan undantag offrets parti. Jag har mycket svårt att förstå att du kan vara för barnmisshandel och anse att någon har en empatistörning om man inte tycker det är positivt att misshandla sitt barn, är du säker på att du är psykiskt frisk?