• Anya85

    Ser ingen mening med livet som förälder...

    Nu är det bara två månader kvar tills min unge kommer, och jag känner att jag blir alltmer övertygad om att jag inte är mamma-material. 

    Jag hatar barn till att börja med. Allt som har med barn att göra är tråkigt. Jag vill aldrig umgås med eller ens ta i andras barn. Jag känner inte att jag vill umgås med eller ta hand om mitt eget barn heller. Jag har fått löfte om au-pair, om mycket avlastning från mannen, och tom planerat kejsarsnitt o ingen amning. Men jag känner ändå att allt är skit med det som komma skall... Jag har försatt mig i en rävsax och vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut... 

    Jag gick med på att skaffa ett barn för min partners skull, men nu känner jag bara att det var ett jättestort misstag. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörker framför mig. Är helt övertygad om att jag kommer vantrivas nåt så fruktansvärt och att jag slutligen bara kommer stå inför två val; att lämna mannen och barnet, eller ta livet av mig. Problemet är att jag verkligen älskar min man, och vill inte lämna honom... 

    Jag kan verkligen inte se något roligt alls med det kommande föräldraskapet... när jag tar upp det här med min man blir han bara arg och börjar rada upp grejer som är roliga med barn: att lära dom saker, att gosa etc. Inget av detta är något som jag tycker verkar kul för fem öre... Jag tänker bara ut planer för hur jag ska kunna slippa barnet så mycket som möjligt, med au-pair, jobbresor, dagis etc. 

    Vad hade ni gjort? Finns det något hopp för mig? (Går regelbundet hos psykolog för detta, men känner inte att det hjälper)

  • Svar på tråden Ser ingen mening med livet som förälder...
  • Anonym (mor)
    Anya85 skrev 2019-03-15 19:48:47 följande:

    Nu är det bara två månader kvar tills min unge kommer, och jag känner att jag blir alltmer övertygad om att jag inte är mamma-material. 

    Jag hatar barn till att börja med. Allt som har med barn att göra är tråkigt. Jag vill aldrig umgås med eller ens ta i andras barn. Jag känner inte att jag vill umgås med eller ta hand om mitt eget barn heller. Jag har fått löfte om au-pair, om mycket avlastning från mannen, och tom planerat kejsarsnitt o ingen amning. Men jag känner ändå att allt är skit med det som komma skall... Jag har försatt mig i en rävsax och vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut... 

    Jag gick med på att skaffa ett barn för min partners skull, men nu känner jag bara att det var ett jättestort misstag. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörker framför mig. Är helt övertygad om att jag kommer vantrivas nåt så fruktansvärt och att jag slutligen bara kommer stå inför två val; att lämna mannen och barnet, eller ta livet av mig. Problemet är att jag verkligen älskar min man, och vill inte lämna honom... 

    Jag kan verkligen inte se något roligt alls med det kommande föräldraskapet... när jag tar upp det här med min man blir han bara arg och börjar rada upp grejer som är roliga med barn: att lära dom saker, att gosa etc. Inget av detta är något som jag tycker verkar kul för fem öre... Jag tänker bara ut planer för hur jag ska kunna slippa barnet så mycket som möjligt, med au-pair, jobbresor, dagis etc. 

    Vad hade ni gjort? Finns det något hopp för mig? (Går regelbundet hos psykolog för detta, men känner inte att det hjälper)


    Du kan väl låta au-pairen ha ungen maximal tid? Övrig tid får din man ta hand om hen. Du kan väl försöka att bita ihop korta stunder då och då? Vad skulle jag ha gjort? Hrm... ALDRIG ens snuddat vid tanken på att bli gravid om jag var som du.
  • Anonym (mor)
    Anonym (tänk) skrev 2019-03-16 13:00:55 följande:
    Ytterligare en lögn som folk måste sluta med. Det finns massor av föräldrar som inte alls reagerar så.
    Du menar att folk föder barn de innerst inne inte vill ha? Varför? För att grannarna har barn eller?
  • Anonym (Pia)
    Anonym (mor) skrev 2019-03-16 15:02:26 följande:

    Du menar att folk föder barn de innerst inne inte vill ha? Varför? För att grannarna har barn eller?


    Ja. Men de inser det ofta inte förrän några månader efter att barnet är fött.
  • Anonym (L)
    Anonym (tänk) skrev 2019-03-16 13:00:55 följande:

    Ytterligare en lögn som folk måste sluta med. Det finns massor av föräldrar som inte alls reagerar så.


    De borde söka hjälp för då är det något fel. Inte normalt någonstans.
  • Anonym (S)
    GGN skrev 2019-03-15 20:58:38 följande:

    Är det vanligare? Kanske eftersom män är lättare att övertala än kvinnor, kvinnor måste ju dessutom gå med på att vara gravida.


    Ja. Och det förekommer inte sällan att mannen säger att han inte vill ha barn. Men kvinnan väljer att tro att han visst vill ha barn, annars hade han ju använt kondom.

    Och så står de där förvånade och förvirrade när de blivit gravida och mannen inte vill ha barnet.

    Och så finns det de kvinnor som ljuger om att de skyddar sig.

    Så det är nog vanligare att kvinnor väljer att skaffa barn med en man som inte vill, än tvärtom.
  • Anonym (A)
    Snöpula skrev 2019-03-16 10:58:41 följande:
    Tråkig inställning, men kan trösta dig med att du kommer bara behöva en blick ifrån barnet för att inse vad äkta kärlek är!
    Så sant, det är verkligen en speciell känsla i det ögonblicket.
  • Anonym (Kattis)

    Vet inte om ngn annan redan har upplyst dig om ngt liknande men det finns en grej på engelska man säger: "Children are like farts. You only like your own" !

    O enligt min egen erfarenhet kan det väl vara så :)

    Är inte heller förtjust i barn generellt, tänker mest på alla baciller de sprider o varför det konstant rinner äckligt gulgrönt snor ur deras näsor och varför folk inte kan uppfostra sina barn ordentligt osv MEN mina egna barn älskar jag så fruuuuktansvärt mycket! (Och med tiden faktiskt också några andra barn av kompisarna o syskonen tex hehe)

    Du måste förstå att ditt barn faktiskt kan bli väldigt mycket som du, jag har tex hur kul som helst med min dotter på 2 år hon har redan samma humor som jag ;D

    Det måste inte bli kärlek på första ögonkastet heller, när de precis kommit ut ser de ju verkligen inte ut som bebisen i blöjreklamen liksom. Och man har ju inte fått lära känna varandra ännu. Och det är helt okej att det tar lite tid till den där stora kärleken har kommit. Lyssna inte till de som säger annorlunda.

    Men ge det lite tid efter förlossningen, det enda jag skulle kräva från dig är att behålla ett öppet sinne och att ge det hela, ditt barn, din mammaroll, er familj, en chans! Visst, det kan gå åt helvete, men det kan även gå helt-suveränt-sjuktoväntat-fantasiskt bra, så ge det en chans!!!!

    Tror verkligen du skulle kunna bli förvånad över HUR bra det kan bli :)

  • Anonym (Kattis)

    Vet inte om ngn annan redan har upplyst dig om ngt liknande men det finns en grej på engelska man säger: "Children are like farts. You only like your own" !

    O enligt min egen erfarenhet kan det väl vara så :)

    Är inte heller förtjust i barn generellt, tänker mest på alla baciller de sprider o varför det konstant rinner äckligt gulgrönt snor ur deras näsor och varför folk inte kan uppfostra sina barn ordentligt osv MEN mina egna barn älskar jag så fruuuuktansvärt mycket! (Och med tiden faktiskt också några andra barn av kompisarna o syskonen tex hehe)

    Du måste förstå att ditt barn faktiskt kan bli väldigt mycket som du, jag har tex hur kul som helst med min dotter på 2 år hon har redan samma humor som jag ;D

    Det måste inte bli kärlek på första ögonkastet heller, när de precis kommit ut ser de ju verkligen inte ut som bebisen i blöjreklamen liksom. Och man har ju inte fått lära känna varandra ännu. Och det är helt okej att det tar lite tid till den där stora kärleken har kommit. Lyssna inte till de som säger annorlunda.

    Men ge det lite tid efter förlossningen, det enda jag skulle kräva från dig är att behålla ett öppet sinne och att ge det hela, ditt barn, din mammaroll, er familj, en chans! Visst, det kan gå åt helvete, men det kan även gå helt-suveränt-sjuktoväntat-fantasiskt bra, så ge det en chans!!!!

    Tror verkligen du skulle kunna bli förvånad över HUR bra det kan bli :)

  • LaFontaine
    Anonym (L) skrev 2019-03-16 15:59:50 följande:

    De borde söka hjälp för då är det något fel. Inte normalt någonstans.


    Jo, det är alldeles fullt normalt att inte känna kärlek på en gång. Jag var så itutad i att det skulle vara så att jag till slut sökte hjälp och träffade en underbar psykolog som bekräftade att det är lika normalt att det dröjer som att det kommer på en gång.

    Normalt är däremot inte att shamea andra föräldrar. Sök hjälp för det behovet!
  • Anonym (tänk)
    Anonym (L) skrev 2019-03-16 15:59:50 följande:
    De borde söka hjälp för då är det något fel. Inte normalt någonstans.
    Ja, det är fullt normalt och inte det minsta konstigt att inte bli alldeles uppslukad i ett kärleksrus samma ögonblick som bebisen kommer ut. Det är däremot sådana som du som skuldbelägger (primärt) kvinnor och skapar en skam och ett tabu runt dessa känslor att det inte pratas om eller ens accepteras.

    Skäms på dig som väljer att korsfästa alla som inte går igenom samma
    upplevelser som du!

Svar på tråden Ser ingen mening med livet som förälder...