Att du själv upplever att du är svag och varit otrogen betyder inte att alla som är otrogna är svaga. Du vänder på resonemanget och utgår från dig själv.
Jag är absolut inte svag och jag har varit otrogen.
Nä bara ett annat synsätt, eller ja. Vill man vara trogen och är otrogen ändå är det svagt.
Nä bara ett annat synsätt, eller ja. Vill man vara trogen och är otrogen ändå är det svagt.
Fattar inte det här forumet! Ville citera och råkade trycka "gilla". Nu kan jag inte ogilla?
Jag är inte svag. Jag hamnade i ett förhållande med vad jag anser vara en "svag" partner. Det ligger en trygghet i det. Jag kanske letade efter det undermedvetet? Det är vad dom talat om för mig i terapi i alla fall.
Min partner uppfyllde i princip inget i min "kravbild" så jag letade efter någon som kanske gjorde det. Jag trodde att jag ville vara där, i tryggheten, men det ville jag inte. Det var en falsk trygghet.
Jag testade runt. I jakt på mitt eget välbefinnande. Utan att vara svag. Men kanske för att hitta någon som gjorde mig ännu starkare. Som utmanade mig intellektuellt och på andra sätt.
Jag har hittat rätt nu känner jag. En mycket bättre partner. På alla sätt.
Mitt svaga ex. har visat alla sina svaga sidor efter det. Försökt störa mitt liv på alla sätt och vis när jag gått vidare. Jag spelade inte helt rent, det medger jag. Men nu är det som det är. Ingen kan göra det ogjort. Att försöka hålla fast vid något som inte klaffade fungerar ju inte. Att försöka få mig att gå tillbaks till något som jag inte ville ha genom att skuldbelägga är såklart kontraproduktivt.
Jag känner mig inte schysst gentemot hen och har bett om ursäkt. Men bägge borde må bättre av att något som inte fungerade avslutades i et relativt tidigt skede och ge oss bägge tid och möjlighet att gå vidare.
Vad de sagt i terapin kanske inte stämmer? Men för mig har det klickat. Jag kan absolut stoppa in mig i det mönstret. Önskar att exet också går i terapi och ser sitt eget mönster och får verktygen att läka. Nu har det gått långt över ett är med sjuka SMS och samtal till vänner och kollegor.
Trams. Man behöver inte vara empatilös för att vara otrogen.
Inte vet jag om siffran stämmer men jag har läst att uppåt 50% är otrogna vid något eller fler tillfällen. Vill du ha det till att halva befolkningen är empatilösa?
För allting annat i samhället testar man annat om det inte passar. Helt rätt enligt alla. Fast med förhållanden blir det tvärtom? Man gör missbedömningar i livet. Ibland med en partner. Det inser man inte förrän efteråt ibland. Inte så att det är superdåligt. Ljummet ungefär. Många letar efter det. Trygghet.
Vem är du att tala om för mig hur vem jag är och vad som hände? Efter ETT inlägg?
Är du helt dum? Tror du att jag trodde att hen var svag när jag inledde förhållandet? Jag utnyttjade inte hen! Möjligtvis tvärtom!
Alla människor letar efter ett mönster, Ett mönster vi vet hur vi ska bete oss i. Därför söker barn till alkisar alkisar. Inte för att dom tyckte att uppväxten med en eller två alkisar till föräldrar var perfekt utan för att de vet hur de ska bete sig och tackla situationen. Samma med psykisk/fysisk misshandel Varför går människor dit? Varför stannar dom?
Inte något är uppenbart. Vem är du att tala om för folk vad som är rätt och fel i en situation du inte vet något om?
Jag har tyvärr inga sympatier för människor som dömmer andra baserat på knappt något. Det är vad en stor del av det här forumet verkar leva för?
Fattar att du blev bedragen och att du är exakt den personlighetstypen TS letar efter. Du passade inte med din partner. Hen drog. That's it. Stanna i det eller gå vidare. Sug på det i åratal. Inget förändras. Försök krossa ditt ex liv. Var leder det dig? Djupare in i smärtan, avundsjukan och småaktigheten. Gå i terapi. Hitta dig själv. Se ditt förflutna men drunkna i det. Vem hjälper det?
Igen då. Vad är svagt? Jag tycker att det är svagt att lalla omkring i ett förhållande ingen mår bra av.
Det är ju inte uppenbart att det är dåligt! Bägge är kanske snälla. Eller så är det dysfunktionellt som jag sa. Bägge vet sina roller även om det är fel. Vem bli glad av att fortsätta det? Även om det bägge känner att det är helt fel finns det någon norm om att man inte bryter upp. Speciellt om man har boende och barn ihop.
Jag har läst det här forumet från och till i två år. Det verkar vara en grej att söka sig hit för att få bekräftelse för att den som lämnade förhållandet är skurken. Otrogen eller inte.
För mig är det såna som dig som är svaga. Ursäkta. Jag vill inte bli personlig så men det du skriver får mig at känna så. Jag kanske har fel och vill verkligen inte tala om för dig vem du är.
Man tror att man är i ett "bra" förhållande. Man inser inte att det inte är det förrän ett alternativ dyker upp.
Det fanns inga tankar på att det var uselt när jag väl var där. Att jag hamnade där var resultatet av min uppväxt. Enligt ett flertal terapeuter. Att fatta det kräver insikt.
Hade jag insett att det var dåligt för mig och min partner hade jag klivit ur. Eller med vetskapen att det var en dålig ide inte ens gått in i det.
Livet går inte enligt någon mall. Det undermedvetna spelar en större roll än vad man tror. Tänker jag. Funkar för mig. Vill du vifta bort det är det din grej.
Igen då. Vad är svagt? Jag tycker att det är svagt att lalla omkring i ett förhållande ingen mår bra av.
Det är ju inte uppenbart att det är dåligt! Bägge är kanske snälla. Eller så är det dysfunktionellt som jag sa. Bägge vet sina roller även om det är fel. Vem bli glad av att fortsätta det? Även om det bägge känner att det är helt fel finns det någon norm om att man inte bryter upp. Speciellt om man har boende och barn ihop.
Jag har läst det här forumet från och till i två år. Det verkar vara en grej att söka sig hit för att få bekräftelse för att den som lämnade förhållandet är skurken. Otrogen eller inte.
För mig är det såna som dig som är svaga. Ursäkta. Jag vill inte bli personlig så men det du skriver får mig at känna så. Jag kanske har fel och vill verkligen inte tala om för dig vem du är.
Ledsen men det har jag aldrig påstått.
Alla har existensberättigande. Att du inte tror det är ju svaghet.
Att ditt missbruk inte har med din personlighet att göra är jag inte med på. Du är en beroendeperson. Det är din personlighet. Beroendet har varit din personlighet.
Att du själv tycker att du bemästrat det efter 3 år betyder inte att omgivningen tror det.
Jag vet inte vad du har missbrukat eller hur länge. Jag vill inte tala om för dig vad du har gjort eller inte. Jag har växt upp i den miljön. Jag har varit en "möjliggörare". Jag har tagit ansvar från 6 års ålder. Jag har varit den vuxna under min uppväxt. Min förälder med beroende har lovat mig saker 1000 gånger. Hen har svikit mig 998 gånger.
Exakt det. Jag hamnade i ett förhållande med en beroendeperson. För att jag kände mig trygg i miljön. Jag visste vad som förväntades av mig. Hur jag skulle förhålla mig till saker och ting. Täcka upp, vakta, trösta, bära hen från puben och allt annat.
Nu sitter folk på ett forum och dömer mig för att jag bröt mitt mönster. Jag VISSTE inte att jag hade det mönstret. Är jag svag för att jag bryter det? Nej. Stark. Stark som fan.
Igen då. Vad är svagt? Jag tycker att det är svagt att lalla omkring i ett förhållande ingen mår bra av.
Det är ju inte uppenbart att det är dåligt! Bägge är kanske snälla. Eller så är det dysfunktionellt som jag sa. Bägge vet sina roller även om det är fel. Vem bli glad av att fortsätta det? Även om det bägge känner att det är helt fel finns det någon norm om att man inte bryter upp. Speciellt om man har boende och barn ihop.
Jag har läst det här forumet från och till i två år. Det verkar vara en grej att söka sig hit för att få bekräftelse för att den som lämnade förhållandet är skurken. Otrogen eller inte.
För mig är det såna som dig som är svaga. Ursäkta. Jag vill inte bli personlig så men det du skriver får mig at känna så. Jag kanske har fel och vill verkligen inte tala om för dig vem du är.
Jo. Väldigt konstigt. Det betyder att man inte reflekterar över varför någon lämnar. Att man lägger all skuld på den personen. Det är där svagheten ligger.
Det är därför det här forumet är snedvridet. Att man vill lägga skulden på någon annan. Ingen eller väldigt få i alla fall är otrogna om de lever med en partner som uppfyller deras ideal.
Problemet, som jag ser det, är att folk inte väljer vad dom vill. Dom följer ett mönster. Och kastar sig in i förhållande allt för tidigt. Det här känns ok. Det kan utvecklas. Oj, det knakar lite. Vi skaffar barn och får något gemensamt. Är jag fel ute? Försöker jag trycka på andra min världsbild?
Really honey.
Jag har gått hos mer än en handfull psykiatriker, psykologer och kuratorer. Jag har gått på anhöriggrupper på olika beroendemottagningar.
Varenda jävel säger att jag är stark och att jag gjorde rätt.
Ett anonymt nick på ett forum som det här kan inte komma och ställa en diagnos efter ett par inlägg som får mig att tro annat.
Jag har lämnat den skiten bakom mig. Till skillnad från de allra flesta som varit i min situation. Har du inte upplevt det kommer du aldrig att fatta.
TS är däremot en beroendeperson själv. Hon fattar allt. Men hen tror fortfarande att alla ska glömma beteende och svek efter att hen varit nykter/drogfri ett tag. Glöm det.
Och stort grattis till tre år!! Starkt. Heja!
Men regeln är att det tar minst lika lång tid att få folk att lita på dig som du svek dom. Du får räkna själv. Och inse varför din partner drog. Inte för att hen var svag i alla fall!
Jag är 34. Min missbrukande förälder har varit ren 3 år. Kommer dröja 31 år innan hen får hänga med sina barnbarn utan övervakning :) Ok. Inte så illa. Mina barn väljer själv när dom har åldern inne. I nuläget finns det inte en chans att dom får umgås ensamma med hen.
Ledsen men det har jag aldrig påstått.
Alla har existensberättigande. Att du inte tror det är ju svaghet.
Att ditt missbruk inte har med din personlighet att göra är jag inte med på. Du är en beroendeperson. Det är din personlighet. Beroendet har varit din personlighet.
Att du själv tycker att du bemästrat det efter 3 år betyder inte att omgivningen tror det.
Jag vet inte vad du har missbrukat eller hur länge. Jag vill inte tala om för dig vad du har gjort eller inte. Jag har växt upp i den miljön. Jag har varit en "möjliggörare". Jag har tagit ansvar från 6 års ålder. Jag har varit den vuxna under min uppväxt. Min förälder med beroende har lovat mig saker 1000 gånger. Hen har svikit mig 998 gånger.
Exakt det. Jag hamnade i ett förhållande med en beroendeperson. För att jag kände mig trygg i miljön. Jag visste vad som förväntades av mig. Hur jag skulle förhålla mig till saker och ting. Täcka upp, vakta, trösta, bära hen från puben och allt annat.
Nu sitter folk på ett forum och dömer mig för att jag bröt mitt mönster. Jag VISSTE inte att jag hade det mönstret. Är jag svag för att jag bryter det? Nej. Stark. Stark som fan.
Ok. Jag har inte kallat dig TS. Jag skrev att TS i egenskap av beroendeperson fattade vad jag menade.
Du envisas med att ställa "diagnosen" svag på mig.
Min otrohet var inte svaghet. Jag är inte och har aldrig varit svag. Vill du ha mental armbrytning lägger jag ned dig direkt skulle jag tro.
Jag har gått från ett mycket, mycket dysfunktionellt hem till där jag är i dag. Asfaltsblomma.
Du kan mata på. Du har noll tyngd i mitt medvetande. Upprepar att varenda person med kunskap och insikt sagt tvärtom.
Tror nog att det är ett klassiskt fall av projektion som spelas upp inför allas ögon. Lycka till.