Det är svaga människor som väljer att vara otrogna

Förklara tack. Var i ligger svagheten?

Fattar inte det här forumet! Ville citera och råkade trycka "gilla". Nu kan jag inte ogilla?

Jag är inte svag. Jag hamnade i ett förhållande med vad jag anser vara en "svag" partner. Det ligger en trygghet i det. Jag kanske letade efter det undermedvetet? Det är vad dom talat om för mig i terapi i alla fall. 

Min partner uppfyllde i princip inget i min "kravbild" så jag letade efter någon som kanske gjorde det. Jag trodde att jag ville vara där, i tryggheten, men det ville jag inte. Det var en falsk trygghet. 

Jag testade runt. I jakt på mitt eget välbefinnande. Utan att vara svag. Men kanske för att hitta någon som gjorde mig ännu starkare. Som utmanade mig intellektuellt och på andra sätt. 

Jag har hittat rätt nu känner jag. En mycket bättre partner. På alla sätt. 
Mitt svaga ex. har visat alla sina svaga sidor efter det. Försökt störa mitt liv på alla sätt och vis när jag gått vidare. Jag spelade inte helt rent, det medger jag. Men nu är det som det är. Ingen kan göra det ogjort. Att försöka hålla fast vid något som inte klaffade fungerar ju inte. Att försöka få mig att gå tillbaks till något som jag inte ville ha genom att skuldbelägga är såklart kontraproduktivt. 
Jag känner mig inte schysst gentemot hen och har bett om ursäkt. Men bägge borde må bättre av att något som inte fungerade avslutades i et relativt tidigt skede och ge oss bägge tid och möjlighet att gå vidare. 

Vad de sagt i terapin kanske inte stämmer? Men för mig har det klickat. Jag kan absolut stoppa in mig i det mönstret. Önskar att exet också går i terapi och ser sitt eget mönster och får verktygen att läka. Nu har det gått långt över ett är med sjuka SMS och samtal till vänner och kollegor.

Fattar inte det här forumet! Ville citera och råkade trycka "gilla". Nu kan jag inte ogilla?

Jag är inte svag. Jag hamnade i ett förhållande med vad jag anser vara en "svag" partner. Det ligger en trygghet i det. Jag kanske letade efter det undermedvetet? Det är vad dom talat om för mig i terapi i alla fall. 

Min partner uppfyllde i princip inget i min "kravbild" så jag letade efter någon som kanske gjorde det. Jag trodde att jag ville vara där, i tryggheten, men det ville jag inte. Det var en falsk trygghet. 

Jag testade runt. I jakt på mitt eget välbefinnande. Utan att vara svag. Men kanske för att hitta någon som gjorde mig ännu starkare. Som utmanade mig intellektuellt och på andra sätt. 

Jag har hittat rätt nu känner jag. En mycket bättre partner. På alla sätt. 
Mitt svaga ex. har visat alla sina svaga sidor efter det. Försökt störa mitt liv på alla sätt och vis när jag gått vidare. Jag spelade inte helt rent, det medger jag. Men nu är det som det är. Ingen kan göra det ogjort. Att försöka hålla fast vid något som inte klaffade fungerar ju inte. Att försöka få mig att gå tillbaks till något som jag inte ville ha genom att skuldbelägga är såklart kontraproduktivt. 
Jag känner mig inte schysst gentemot hen och har bett om ursäkt. Men bägge borde må bättre av att något som inte fungerade avslutades i et relativt tidigt skede och ge oss bägge tid och möjlighet att gå vidare. 

Vad de sagt i terapin kanske inte stämmer? Men för mig har det klickat. Jag kan absolut stoppa in mig i det mönstret. Önskar att exet också går i terapi och ser sitt eget mönster och får verktygen att läka. Nu har det gått långt över ett är med sjuka SMS och samtal till vänner och kollegor.

Ok. Tack för att du så vältaligt talar om för mig vem jag är. 
Jag har trygghet. Det hade jag även i mitt dåliga förhållande. Det var därför mitt svaga ex sökte sig till mig. Nu har jag trygghet och någon som utmanar mig. Inte behöver bli omhändertagen. Varför tycker du att jag ska stanna med någon som fastnat i undre tonåren? Varför ska jag förminska mig själv? Låta mig själv bli just svag?
Tycker du att jag ska stanna där och förstöra min självkänsla för att otrohet är värre? Är det mitt ansvar livet ut att ta hand om en trasig person?

Man tror att man är i ett "bra" förhållande. Man inser inte att det inte är det förrän ett alternativ dyker upp. 
Det fanns inga tankar på att det var uselt när jag väl var där. Att jag hamnade där var resultatet av min uppväxt. Enligt ett flertal terapeuter. Att fatta det kräver insikt.
Hade jag insett att det var dåligt för mig och min partner hade jag klivit ur. Eller med vetskapen att det var en dålig ide inte ens gått in i det.
Livet går inte enligt någon mall. Det undermedvetna spelar en större roll än vad man tror. Tänker jag. Funkar för mig. Vill du vifta bort det är det din grej. 

Nu  har jag vikt ut mig flera gånger. 
Jag kommer från ett hem med missbrukande. Jag sökte mig till en missbrukande partner. Det kändes rätt för att jag visste vad som förväntades av mig. Jag gjorde som jag gjort hela mitt liv. Men det ÄR inte rätt.
Det krävdes en annan person för att jag skulle förstå det. Och därefter en jävla massa terapitimmar för att jag skulle förstå sammanhanget i efterhand. 
Där och då fattade jag inte det. Därför ville jag inte göra slut. Jag insåg inte. Är det tydligt nog?? Jag var INTE svag innan och definitivt inte svag när jag insåg mitt misstag och väldigt jävla stark när jag gick vidare.