Det är svaga människor som väljer att vara otrogna
Förklara tack. Var i ligger svagheten?
Förklara tack. Var i ligger svagheten?
Fattar inte det här forumet! Ville citera och råkade trycka "gilla". Nu kan jag inte ogilla?
Jag är inte svag. Jag hamnade i ett förhållande med vad jag anser vara en "svag" partner. Det ligger en trygghet i det. Jag kanske letade efter det undermedvetet? Det är vad dom talat om för mig i terapi i alla fall.
Min partner uppfyllde i princip inget i min "kravbild" så jag letade efter någon som kanske gjorde det. Jag trodde att jag ville vara där, i tryggheten, men det ville jag inte. Det var en falsk trygghet.
Jag testade runt. I jakt på mitt eget välbefinnande. Utan att vara svag. Men kanske för att hitta någon som gjorde mig ännu starkare. Som utmanade mig intellektuellt och på andra sätt.
Jag har hittat rätt nu känner jag. En mycket bättre partner. På alla sätt.
Mitt svaga ex. har visat alla sina svaga sidor efter det. Försökt störa mitt liv på alla sätt och vis när jag gått vidare. Jag spelade inte helt rent, det medger jag. Men nu är det som det är. Ingen kan göra det ogjort. Att försöka hålla fast vid något som inte klaffade fungerar ju inte. Att försöka få mig att gå tillbaks till något som jag inte ville ha genom att skuldbelägga är såklart kontraproduktivt.
Jag känner mig inte schysst gentemot hen och har bett om ursäkt. Men bägge borde må bättre av att något som inte fungerade avslutades i et relativt tidigt skede och ge oss bägge tid och möjlighet att gå vidare.
Vad de sagt i terapin kanske inte stämmer? Men för mig har det klickat. Jag kan absolut stoppa in mig i det mönstret. Önskar att exet också går i terapi och ser sitt eget mönster och får verktygen att läka. Nu har det gått långt över ett är med sjuka SMS och samtal till vänner och kollegor.
Trams. Man behöver inte vara empatilös för att vara otrogen.
Inte vet jag om siffran stämmer men jag har läst att uppåt 50% är otrogna vid något eller fler tillfällen. Vill du ha det till att halva befolkningen är empatilösa?
För allting annat i samhället testar man annat om det inte passar. Helt rätt enligt alla. Fast med förhållanden blir det tvärtom? Man gör missbedömningar i livet. Ibland med en partner. Det inser man inte förrän efteråt ibland. Inte så att det är superdåligt. Ljummet ungefär. Många letar efter det. Trygghet.
Som med mat, alkohol mm. Ser man en god pizza som man vill ha en smakbit av trots att man har en biff på G hemma, så är man svag?
Om kompisarna tar en öl på krogen och vill smaka fast man har en Nocco i kylen hemma så är man svag?
Om grannen låter en provköra hans Audi fast man jar en Skoda hemma, så är man svag?
Näe man går sina egna vägar och sitter inte fast i samhällsnormer. Där man väger risker mot fördelar. Det är inte att vara svag. Man är ärlig mot sig själv. Och den enda man måste leve med från vaggan till graven är sig själv.
Sen är det en helt annan sak om det är moraliskt, rättvist mot den man lever med, är en helt annan sak.
Igen då. Vad är svagt? Jag tycker att det är svagt att lalla omkring i ett förhållande ingen mår bra av.
Det är ju inte uppenbart att det är dåligt! Bägge är kanske snälla. Eller så är det dysfunktionellt som jag sa. Bägge vet sina roller även om det är fel. Vem bli glad av att fortsätta det? Även om det bägge känner att det är helt fel finns det någon norm om att man inte bryter upp. Speciellt om man har boende och barn ihop.
Jag har läst det här forumet från och till i två år. Det verkar vara en grej att söka sig hit för att få bekräftelse för att den som lämnade förhållandet är skurken. Otrogen eller inte.
För mig är det såna som dig som är svaga. Ursäkta. Jag vill inte bli personlig så men det du skriver får mig at känna så. Jag kanske har fel och vill verkligen inte tala om för dig vem du är.
Är man bara stark i ögon om man bortser från det man vill själv och bara tillfredsställer andra?
Min bild av en stark person är att den gör det den vill/tror är rätt. Tror man att det är rätt att utplåna sig själv och egna önskningar för att göra någon annan glad.. Ja visst är det ok att tycka så. Men jag tycker man är svag när man inte är trogen sig själv och hellre låter andra styra hur man agerar.
Ledsen men det har jag aldrig påstått.
Alla har existensberättigande. Att du inte tror det är ju svaghet.
Att ditt missbruk inte har med din personlighet att göra är jag inte med på. Du är en beroendeperson. Det är din personlighet. Beroendet har varit din personlighet.
Att du själv tycker att du bemästrat det efter 3 år betyder inte att omgivningen tror det.
Jag vet inte vad du har missbrukat eller hur länge. Jag vill inte tala om för dig vad du har gjort eller inte. Jag har växt upp i den miljön. Jag har varit en "möjliggörare". Jag har tagit ansvar från 6 års ålder. Jag har varit den vuxna under min uppväxt. Min förälder med beroende har lovat mig saker 1000 gånger. Hen har svikit mig 998 gånger.
Exakt det. Jag hamnade i ett förhållande med en beroendeperson. För att jag kände mig trygg i miljön. Jag visste vad som förväntades av mig. Hur jag skulle förhålla mig till saker och ting. Täcka upp, vakta, trösta, bära hen från puben och allt annat.
Nu sitter folk på ett forum och dömer mig för att jag bröt mitt mönster. Jag VISSTE inte att jag hade det mönstret. Är jag svag för att jag bryter det? Nej. Stark. Stark som fan.
Jo. Väldigt konstigt. Det betyder att man inte reflekterar över varför någon lämnar. Att man lägger all skuld på den personen. Det är där svagheten ligger.
Det är därför det här forumet är snedvridet. Att man vill lägga skulden på någon annan. Ingen eller väldigt få i alla fall är otrogna om de lever med en partner som uppfyller deras ideal.
Problemet, som jag ser det, är att folk inte väljer vad dom vill. Dom följer ett mönster. Och kastar sig in i förhållande allt för tidigt. Det här känns ok. Det kan utvecklas. Oj, det knakar lite. Vi skaffar barn och får något gemensamt. Är jag fel ute? Försöker jag trycka på andra min världsbild?
Really honey.
Jag har gått hos mer än en handfull psykiatriker, psykologer och kuratorer. Jag har gått på anhöriggrupper på olika beroendemottagningar.
Varenda jävel säger att jag är stark och att jag gjorde rätt.
Ett anonymt nick på ett forum som det här kan inte komma och ställa en diagnos efter ett par inlägg som får mig att tro annat.
Jag har lämnat den skiten bakom mig. Till skillnad från de allra flesta som varit i min situation. Har du inte upplevt det kommer du aldrig att fatta.
TS är däremot en beroendeperson själv. Hon fattar allt. Men hen tror fortfarande att alla ska glömma beteende och svek efter att hen varit nykter/drogfri ett tag. Glöm det.
Och stort grattis till tre år!! Starkt. Heja!
Men regeln är att det tar minst lika lång tid att få folk att lita på dig som du svek dom. Du får räkna själv. Och inse varför din partner drog. Inte för att hen var svag i alla fall!
Jag är 34. Min missbrukande förälder har varit ren 3 år. Kommer dröja 31 år innan hen får hänga med sina barnbarn utan övervakning :) Ok. Inte så illa. Mina barn väljer själv när dom har åldern inne. I nuläget finns det inte en chans att dom får umgås ensamma med hen.
Du verkar ha fastnat i att missuppfatta vad jag skriver. Precis noll av det du skriver har något av det jag skrivit att göra.
Lycka till. Blicka inåt tror jag är melodin. Tror jag alltså. Det har funkat för mig och det betyder inte att det funkar för alla.
Att man väljer att misstolka andra för att det passa sig själv bättre är ju inget bra tecken på tillfrisknande tänker jag?
Ok. Jag har inte kallat dig TS. Jag skrev att TS i egenskap av beroendeperson fattade vad jag menade.
Du envisas med att ställa "diagnosen" svag på mig.
Min otrohet var inte svaghet. Jag är inte och har aldrig varit svag. Vill du ha mental armbrytning lägger jag ned dig direkt skulle jag tro.
Jag har gått från ett mycket, mycket dysfunktionellt hem till där jag är i dag. Asfaltsblomma.
Du kan mata på. Du har noll tyngd i mitt medvetande. Upprepar att varenda person med kunskap och insikt sagt tvärtom.
Tror nog att det är ett klassiskt fall av projektion som spelas upp inför allas ögon. Lycka till.
Eller också är det väldigt mänskligt? Tänker du på andra i alla saker du gör?
Säger inte att det är rätt, bara att det är mänskligt att göra sånt som kan såra andra ibland för att man sätter sig själv först. Det gör alla. Hela tiden. Till och med när de tänker på andra så gör de det för att de i första hand tänker på dig själva.
Ingenstans din text skrev du om otrohet utan om mänskligt beteende och att man har en psykisk störning om man har en svag stund. Det tycker jag är helt fel. Helt helt helt fel. Du verkar också sakna empati för den som blir svag i vissa stunder, gör det dig till psykisk instabil? Det jag vill säga är att alla kan hamna i svaga stunder där vi tänker på oss själva i första hand och i förlängningen sårar andra, om det så handlar om otrohet eller annat.
Med allt detta sagt så menar jag absolut inte att jag för otrohet på något sätt, tvärtom! Man kan inte utgå ifrån att personer som blir svaga i olika stunder i livet av olika anledningar är psykisk instabila, de är bara mänskliga och man bör känna empati för dem med. De genomgår förmodligen också en enorm kris och agerar därefter.
Vänta själv...jag skrev inte att du skrev att just otrogna har en psykisk störning. Läs igen snälla du. Jag skrev att du skrev i ditt första inlägg att folk som är svaga, inte tänker på andra därmed saknar empati och om man saknar empati är man psykisk instabil. Var det inte det du skrev? Tolkade jag det fel på något sätt? Jag har inte läst allt du skriver här så jag kan inte svara för det andra du har skrivit bara det jag själv har svarat på.
Jag argumentet emot för att jag inte håller med om din människorsyn. Att man är svag och psykiskt instabil för att man i vissa lägen agerar fel. Det är FEL att bedra någon precis som mycket annat kan vara fel men man är väldigt sällan psykiskt instabil för det.
Att du är just man förvånar mig inte. Majoriteten av empatistörda är just män. Sitt inte och försvara otroheten. Du framstår bara som mer verklighetsfrämmande
Jag har antagligen varit otydlig.
Jag har aldrig uttryckt mig på det viset. Resonemanget var tvärtom. Att alla som lämnade en person i tråden var psykopater. Att man har allvarliga personlighetsstörningar för att man är otrogen. Det är ju givetvis inte sant på en fläck.
Jag har aldrig, och kommer aldrig, försvara fysisk eller fysisk misshandel av en partner. Tvärtom om har jag i många trådar sagt att den och andra uttryck för kontrollbehov av partners och omgivningen är det värsta man kan ägna sig åt. Det är inte att uppfylla sin partners behov.
"Jag har aldrig uttryckt mig på det viset. Resonemanget var tvärtom. Att alla som lämnade en person i tråden var psykopater. Att man har allvarliga personlighetsstörningar för att man är otrogen. Det är ju givetvis inte sant på en fläck"
Vad är grejen med att inte läsa innantill, misstolka och försöka göra en poäng? Står det flertalet någonstans?
Nej, på bägge. Otrohet(som har ett flertal definitioner och gränser) är inte nödvändigtvis egoistiskt till att börja med. Och definitivt inte empatilöst. De som är helt empatilösa lider av en allvarlig störning som är en faktor vid diagnosticering av grava personlighetsstörningar. Som psykopat, patologisk narcissist och andra.
Hehe, psykopat eller narcissist brukar det oftast vara. Exet har alltid en diagnos och är helt sjuk i huvudet om man läser i trådarna på det här forumet.
Jag ställde exakt samma fråga, men har hittills inte fått något svar, istället snackar man hellre om alla fördelar som en otrohet kan leda till eller om hur mänskligt det är. Men tydligen vill man inte gärna svara på frågan om man vet att en handling kan leda till väldigt mycket lidande för någon annan eller andra och man väljer att göra det ändå, hur i helvete kan man påstå att det inte alls är empatilöst?