Det är svaga människor som väljer att vara otrogna

Som med mat, alkohol mm. Ser man en god pizza som man vill ha en smakbit av trots att man har en biff på G hemma, så är man svag?

Om kompisarna tar en öl på krogen och vill smaka fast man har en Nocco i kylen hemma så är man svag?

Om grannen låter en provköra hans Audi fast man jar en Skoda hemma, så är man svag?

Näe man går sina egna vägar och sitter inte fast i samhällsnormer. Där man väger risker mot fördelar. Det är inte att vara svag. Man är ärlig mot sig själv. Och den enda man måste leve med från vaggan till graven är sig själv.

Sen är det en helt annan sak om det är moraliskt, rättvist mot den man lever med, är en helt annan sak.

Igen då. Vad är svagt? Jag tycker att det är svagt att lalla omkring i ett förhållande ingen mår bra av. 

Det är ju inte uppenbart att det är dåligt! Bägge är kanske snälla. Eller så är det dysfunktionellt som jag sa. Bägge vet sina roller även om det är fel. Vem bli glad av att fortsätta det? Även om det bägge känner att det är helt fel finns det någon norm om att man inte bryter upp. Speciellt om man har boende och barn ihop. 

Jag har läst det här forumet från och till i två år. Det verkar vara en grej att söka sig hit för att få bekräftelse för att den som lämnade förhållandet är skurken. Otrogen eller inte. 

För mig är det såna som dig som är svaga. Ursäkta. Jag vill inte bli personlig så men det du skriver får mig at känna så. Jag kanske har fel och vill verkligen inte tala om för dig vem du är.

Nu visste jag inte att biffar, öl ochbilar hade känslor men där ser man...

Skämt åsido så är allt det du beskriver (bortsett från Audin då möjligtvis) tecken på impulsivitet och enligt mig är impulsivitet ett tecken på att något inte står rätt till - alltså en svaghet. Så jag förstår inte din poäng?Yes, jag har mina stunder då jag är svag. Jag var väldigt skör när mitt ex gjorde slut

Man tror att man är i ett "bra" förhållande. Man inser inte att det inte är det förrän ett alternativ dyker upp. 
Det fanns inga tankar på att det var uselt när jag väl var där. Att jag hamnade där var resultatet av min uppväxt. Enligt ett flertal terapeuter. Att fatta det kräver insikt.
Hade jag insett att det var dåligt för mig och min partner hade jag klivit ur. Eller med vetskapen att det var en dålig ide inte ens gått in i det.
Livet går inte enligt någon mall. Det undermedvetna spelar en större roll än vad man tror. Tänker jag. Funkar för mig. Vill du vifta bort det är det din grej. 

Är man bara stark i ögon om man bortser från det man vill själv och bara tillfredsställer andra?

Min bild av en stark person är att den gör det den vill/tror är rätt. Tror man att det är rätt att utplåna sig själv och egna önskningar för att göra någon annan glad.. Ja visst är det ok att tycka så. Men jag tycker man är svag när man inte är trogen sig själv och hellre låter andra styra hur man agerar.

Ledsen men det har jag aldrig påstått.

Alla har existensberättigande. Att du inte tror det är ju svaghet.

Att ditt missbruk inte har med din personlighet att göra är jag inte med på. Du är en beroendeperson. Det är din personlighet. Beroendet har varit din personlighet.

Att du själv tycker att du bemästrat det efter 3 år betyder inte att omgivningen tror det.

Jag vet inte vad du har missbrukat eller hur länge. Jag vill inte tala om för dig vad du har gjort eller inte. Jag har växt upp i den miljön. Jag har varit en "möjliggörare". Jag har tagit ansvar från 6 års ålder. Jag har varit den vuxna under min uppväxt. Min förälder med beroende har lovat mig saker 1000 gånger. Hen har svikit mig 998 gånger. 

Exakt det. Jag hamnade i ett förhållande med en beroendeperson. För att jag kände mig trygg i miljön. Jag visste vad som förväntades av mig. Hur jag skulle förhålla mig till saker och ting. Täcka upp, vakta, trösta, bära hen från puben och allt annat.

Nu sitter folk på ett forum och dömer mig för att jag bröt mitt mönster. Jag VISSTE inte att jag hade det mönstret. Är jag svag för att jag bryter det? Nej. Stark. Stark som fan.