Att vara kär i någon som man samtidigt ogillar?

Jag har ganska nyligen träffat en tjej som är supersexig, het, rolig, får mig att skratta och är fantastisk i sängen. Jag tänker på henne hela tiden och har verkligen "fallit pladask" för henne.

Men hon är samtidigt någon jag inte tycker om. På sätt och vis. Innan det blev vi  var det någon jag verkligen störde mig på och som inte alls är min typ egentligen. Hon säger rätt ut vad hon tycker och tänker, extremt opassande saker och väldigt elak humor. Utan något som helst filter på vad som är ok eller ej. Det är så otroligt låg nivå att hon kan skratta åt handikappade, "fula människor", "dumma människor". och sådana grejer. Hon är inte så värst smart själv alltid, men tror att hon är det.

Hon kan inte sköta sig i sociala sammanhang utan hamnar alltid i konflikter, skall alltid provocera och ställa till med skit. Hon vet vilka knappar hon skall trycka på hos andra människor för att jävlas med dem. Låtsas tycka saker jag inte tror att hon egentligen tycker bara för att få fram en reaktion. På det sättet är hon väldigt smart. Hon vet på något sätt vad hon skall säga när hon träffar någon för att jävlas utan att det är för uppenbart, utan bara är provokativt. Sådant tycker hon är jätteroligt.

Hon håller inte på så framför mitt barn utan är då supergullig vilket är fint. Så någonstans förstår hon ju att beteendet inte alltid passar sig.

Ändå är jag helt galen i henne. Det var som att efter att vi hade haft sex första gången så bytte jag helt åsikt om henne. Från "Men vad är det här för jobbig jävla brud?" "Det här är en sån där ytlig idiot som hade passat i paradise Hotel" till "jag älskar henne".

Har ni någon gång känt så dubbelt inför en person? Är det en bra idé att fortsätta ses? (Jag kommer inte att sluta se henne ändå, för jag är helt såld, men jag vill ändå höra).