Min mamma kväver mig

Men herregud, sätt ner foten människa! Det är en vuxen kvinna vi talar om, hon behöver höra dig markera dina gränser. Hon kommer inte att dö av det. Du och din mamma lär ju få en mycket bättre relation på sikt om du klarar av att markera gränser mot henne. Försök att se det på det sättet.

Jag känner igen mig för jag har en mycket snäll, ensamstående, gränslös mamma som vill så väl och så mycket. Det är svårt att säga ifrån till henne för då drar hon på sig offer-koftan och blir så ledsen. Dessutom är hon ju som sagt ensamstående och älskar barnbarnen över allt annat. MEN med det sagt så sätter jag tydliga gränser mot henne, för vad JAG tycker är ok och inte. För det gör VÅR relation bättre, och i förlängningen gör det hennes relation med våra barn bättre. Det kommer att kännas ovant och svårt för dig att markera gränser i början, och din mamma kommer garanterat att bli upprörd, men efter ett tag blir det en vana. Och du kommer att tycka så mycket mer om din mamma.

Så var jag också mot min mamma. Kontrollerande och elak och bara jag och min bebis räknades. Hon fick inte komma på 1-2 veckor. Sen nu efteråt är hon dödligt sjuk och jag ångrar att jag var så egoistisk och tog ifrån henne barnbarnslyckan. Hade gjort allt för att hon skulle orka komma samma dag nästa barn föds. Men då kommer hon nog inte leva. Livet är kort. Var snäll mot dina nära, för de kan tas ifrån oss på ett ögonblick.

Det är väl just det där med offerkoftan som så snabbt åker på som jag tycker är jobbig. Att jag vill ha lugn och ro efter förlossningen spelar liksom ingen roll då, för helt plötsligt handlar allt om hur dåligt min mamma mår och hur sämst hon känner sig när jag väl sätter ner foten. Hon är verkligen en jättesnäll person och vårt första barn verkligen älskar henne, men just detta vill jag så gärna bara att hon accepterar. Hur hård måste jag vara om det inte räcker med att säga att vi vill vara själva när vi kommer hem från bb? Det är ju också väldigt svårt att hindra henne från att stå där i dörren när vi väl kommit hem och att be henne åka hem direkt känns så kallt.

Oj! Är man elak för att man vill få landa i lugn och ro när man precis har kommit hem med en nyfödd? Denna gången blir det mycket större eftersom vi ju också har en 1,5-åring som ska få möjlighet att landa i hela syskonrollen. Vi ber inte om speciellt mycket, bara att få några dagar för oss själva som familj innan det dyker upp en massa besök. Det är inte bara hon som kommer att komma. Hon kommer ta med sig halva släkten, som hon ska skicka runt bebisen till, oavsett virusrisker, för det var minsann så man gjorde när jag föddes.

Jag förstår att du har sjukt dåligt samvete för er situation, men min ser annorlunda ut. Min mor är inte döende, bara krävande.

Du behöver nog vara så hård som det krävs för att hon ska respektera gränsen. Med vissa människor krävs glasklar tydlighet. ?Jag ska vara själv med mitt barn tre dagar efter att vi kommit hem från BB. Respektera det. Sedan är du välkommen den fjärde dagen kl.14.00 på fika. Är det förstått?? Säg inga anledningar eller ursäkter. Upprepa bara ?Är det förstått?? Om hon vill inleda diskussion. Sen kan du ge henne en kram och bekräfta henne på något sätt, säga att du verkligen uppskattar henne som mamma eller som mormor, så att hon förstår att det inte är personligt. Ringer hon på dörren efter BB så öppna inte, bara ignorera henne tills hon går. Och så behöver du vara konsekvent. Gränsa henne varje gång du känner att hennes beteende ger dig magont. Tänk på att det är både för hennes och din egen skull som du markerar - det är för att ni ska få en mer vuxen och sund relation. Nu kanske jag låter onödigt hård och jag förstår att din mamma är snäll och vill väl. Men det verkar tyvärr gå ut över er relation.

Det var intemin heller och jo, det är elakt.

Jag håller med om att man ska vara snäll mot sina nära. Speciellt mot sin mamma som har burit en och fött en och gett en livet! Men att tillåta en gränslös relation är ju inte speciellt snällt. Det driver bara en mor och dotter ifrån varandra. Då blir det dolt förakt från dotterns sida, undvikande, skuldkänslor parat med passiv aggressivitet. Det är också att vara elak! Nej, ta diskussionen tycker jag. Det kommer att föra dig och din mamma närmre varandra. Om jag tar min egen mamma som exempel: vi hörs varje dag, ses 1-2 i veckan. Firar alla högtider ihop, i höstas var vi på en resa bara hon och jag. Jag tar vara på tiden med henne innan hon blir för sjuk och gammal. Hade vi haft den här relationen om jag låtit henne fara över mina gränser gång på gång? Nej. Att sätta gränser är att värna om sig själv och andra.

Håller med. Sätt gränser.

Men tolkar det som du inte vågar det, eftersom det "tar typ död" på henne. 

Sedan säger du i ett inlägg senare att du stör dig på hennes offerkofta.

Det låter som den enda framkomliga vägen är att markera. Förstår hon inte ord får du låsa dörren/undvika att öppna om honom kommer. Hon beter sig respektlöst och du får tala om det för henne.

Snacka om att läsa in sig själv i en helt annan situation.

Beklagar din mammas bortgång.

Snacka om att läsa in sig själv i en helt annan situation.

Beklagar din mammas bortgång.

Hej TS!

Usch vilken jobbig sits du tvingas sitta i när din mamma inte kan acceptera en sådan enkel sak.

Med tanke på att det inte verkar gå att få henne att förstå att hon måste respektera er och låta er landa i den nya bebisen och ert första barns nya syskonroll, så skulle jag nog faktiskt välja det alternativet där ni inte berättar om när ni kommer hem från BB eller där ni inte berätta att bebis har kommit innan ni redan kommit hem. 

Allra bäst vore nog kanske det sista alternativet med tanke på att hon säkerligen kan prata sig till när ni kommer hem / eller förmodligen kommer hem, så att hon kan stå där och möta er annars. Vissa kanske tycker det låter hemskt, men enligt min åsikt är det värre att inte kunna acceptera att någon ber om lite lugn och ro de första dagarna.

Hur ni än väljer att göra så hoppas jag att det blir bra tillslut! Lycka till 

Jag läser och tar in det ni skriver. Kanske är det bästa att bara vara extra tydlig och samtidigt vara noga med att poängtera att det inte har med just henne att göra. Vi har ju sagt samma sagt till svärföräldrarna, att vi gärna vill vara ensamma och landa när vi kommer hem och det sa de att de tyckte var självklart. De kommer bara titta på bebisen, säga hej då till vårt första barn och oss, sedan åka hem.

Med offerkofta menar jag att min mamma alltid vänder på saker till att det är synd om henne, eller att ingen tycker om henne för att hon gör fel jämt. Ett exempel (av otaliga) är när jag och sambon hade köpt lägenhet och mamma tjatade om extranyckel. Hon hade extranycklar till samtliga av mina syskons bostäder och åkte dit flera dagar i veckan, när de jobbade. Städade, kollade kyl, frys och post osv. Vi satte där och då stopp direkt och sa att vi redan lämnat nyckeln till en granne, för att vi lätt skulle komma åt nyckeln. Hon blev jätteledsen och arg och fick det till att hon var sämst som mamma och att vi väl inte litade på henne. Samtalet avslutades med att hon kom fram till att hon nog inte skulle besöka oss, för det ville väl ingen göra när vi inte kunde tåla att folk kom på spontanbesök ibland. Tack vare gränssättningen har vi dock ett privatliv, jag och min sambo, och min mamma kommer gärna på besök och har oss gärna på besök också.

Hon är en jättefin mormor åt mitt barn, men har svårt att i stunden acceptera att vi inte vill leva på hennes villkor.

Jo fattade vad du menade med offerkofta. Låter ju som hon kör guilt manipulation så fort du sätter gränser. Hon låter väldigt gränslös, att komma hem och städa hos folk låter helt konstigt. 

Jag tycker det låter som hon manipulerar dig, men stå emot det och sätt gränser. Hota med att hon inte får träffa det nya barnbarnet på fler veckor om hon inte lyssnar. 

Du får stålsätta dig! Vad säger din pappa då? Kan han göra nåt/hjälpa dig?

Härskarteknik genom skam och skuld, det är hennes metod. Inte ok!

Min pappa har inga problem med att säga till när mamma går över gränsen och han har själv försökt backa upp mig när mamma ändå insisterar. Tyvärr vänder oftast mamma på saker mot honom också, men han tar det bättre än vad jag gör och låter henne gnälla tills hon släpper det. Det är många gånger som han sagt till henne att vi säkert hör av oss om vi vill att hon ska besöka oss, komma på besök, ha hjälp med något osv, men det verkar liksom inte sjunka in.

Jag pratade med sambon idag om detta igen och vi kom fram till att vi nog ska vara ärliga och säga som det är. Mest för att vi ju faktiskt vill kunna berätta för henne att när barnbarnet blivit fött.

Ok lycka till!

Och låt inte hennes härskartekniker komma åt dig!

Grattis till barn nr 2!! 

PS. (om du pallar kan du ju nån dag läsa boken "Energitjuvar" av Inga Lill Roos. Säger inte att din mamma är det, men där förekommer många konkreta tips på hur man kan möta denna typ av manipulerande beteende).

Måste verkligen tacka alla här, som kommit med tips! Min mamma har varit helt fantastisk sedan jag var mer tydlig mot henne om vad jag vill. Jag förtydligade också att det inte handlade om henne personligen, utan att jag förväntade mig samma saker av min svärmor. Mamma har bara varit en klippa sedan dess och varit mer avvaktande. Hon har som mest hört av sig och undrat hur allt är och när det är okej att komma och träffa den nya familjemedlemmen och hon trängde sig inte på när vi kom hem från förlossningen.

Vad roligt för dig, grattis!! Bra jobbat.

Intressant läsning, är i en mycket liknande situation med mitt andra barn på väg. Är inte lätt att sätta gränser som sårar till en början, men brukar onekligen löna sig i längden för alla involverade. Glad att det blev bättre för er! Hoppas på liknande genomslag...

Din och min mamma skulle kunna vara syskon. Och vet du vad, hon kommer inte att sluta vara gränslös förrän du sätter en gräns. Stopp! Du måste inte svara i telefon, på sms etc. Låt henne ta ansvar för sin passiva aggressivitet. Öva framför soegekn: NEJ MAMMA JAG VILL INTE ATT DU ... Öva på att säga det högt många gånger!