Avskyr mitt ex SÅ mycket, men vet inte varför jag ännu tänker på det

Mitt ex och jag var gifta i 18 år. Större delen av äktenskapet var "sådär", jag var inte lycklig. Vi passade inte ihop personlighetsmässigt, han blev aldrig riktigt glad eller riktigt arg - allt var bara mittemellan. Han ville sällan hitta på något, var knepig och skum. Ville aldrig bjuda till eller anpassa sig, kallade sig själv "mellanmjölk".  Vi samarbetade bra om barnen dock, det gjorde vi.

Så ville jag skilja mig och numera bor vi isär. Det har gått över ett år och vi har båda hittat nya förhållanden. Jag har haft enorm tur med min nya karl, han är otroligt snäll, omtänksam, rolig, snygg, bra i sängen - allt jag vill ha. Jag är väldigt kär i honom och saknar honom så fort han inte är nära. Mina barn tycker mycket om honom.

Mitt ex har också hittat en kvinna, och av någon anledning så gör det mig så förbannad. Hon är av utländsk härkomst - och nu plötsligt är det heeeelt ok för honom att anpassa sig till hennes seder, hennes kultur osv. Nu är han helyllemannen, uppvaktar henne och håller på - medan jag knappt fick en blomma under våra årtionden. Mitt ena barn avskyr henne, vilket gör allt komplicerat. Men ALLT är toppen för aset jag varit gift med, hon har bland annat lovat att

han aldrig ska behöva vara med på de stora middagar/tillställningar som hennes kultur medför

de "bara kan ligga" om han vill, det är heeeeelt ok för henne

de kan ha ett förhållande varannan vecka i massor med år, om det passar honom bäst

osv, osv. Han får INGA krav på sig alls, nej då. Och hon är ju då den mest perfekta kvinnan i mannaminne, ALLT går i rosenrött för honom.

Jag är jättekär i min nya karl, men jag vare sig inbillar mig eller vill låtsas att han är perfekt. Hans "fel" fungerar för mig dock. Men mitt ex har ju hittat den ultimata kvinnan för honom, enligt honom. Och jag antar att det gör mig bitter, för han var fan inte lätt att leva med dessa årtionden.

Jag fick kämpa hårt, och nu menar han att det är tack vare att han var så sketen mot mig som han nu fått en uppenbarelse (genom skilsmässan) och vill vara den här "nya, perfekta" mannen... Jag uppskattar inte att jag spenderat flera årtionden som någon slags försökskanin åt honom, för att han ska bli perfekt för någon annan. Det tycker jag är förbaskat dåligt sagt. Tack för det liksom; jag spenderade eoner av tid på att försöka leva med någon som var totalt ego - men NU har han sett ljuset..! 

Med det sagt så tycker jag det är lite bondfångeri över alla hennes löften till honom också... Nej då, INGET trist (för honom) ska han behöva utstå - han ska bara behöva ligga med henne och umgås när han känner för det. Han ska inte behöva bli sambo (trots att hon har kass ekonomi), de ska enligt henne leva på varannan vecka i åratal... Och om den saken tror jag vad jag vill, tror hon använder lite psykologi där och kommer börja trycka på så småningom. Så sitter han där och är sambo en dag utan att fatta vad som hände, med hela hennes släkt i samma hus

Men jag vet inte varför jag blir så förbannad på honom, Jag vill inte vara ihop med honom, JAG längtade efter att skilja mig. Jag är lycklig med min nya - men ändå stör mitt ex mig så förbannat.

Någon som kan ge råd eller åsikter, varför blir det såhär?!