Varför har människor så svårt att inte lägga sig i andras liv?

För att vi är sociala varelser. Hade du velat vara eremit så hade du behövt välja att födas som tiger. Eller kräfta, kanske....

Men varför kan man inte vara social och samtidigt bara lägga sig i andras liv om de faktiskt vill det. Ibland vill man ju faktiskt ha någons åsikt eller så, men varför är det så svårt att respektera när man inte vill det?

Man kan, men vi är inte det. Vi har helt enkelt evolverat till att lägga oss i andras liv för att det varit fördelaktigt för arten. Vad din granne gör spelar roll om ni lever i samma samhälle.

Generellt anser jag att "sköt ditt och skit i andra" är en riktigt dålig inställning och orsaken till att mycket skit fortfarande händer. För att folk tittar på utan att göra något åt det.

Okej, ja det kanske låter lite hårt, men jag tycker att folk borde sköta sig själv om det finns ett önskemål om att att inte lägga sig i. Om någon råkar illa ut så vill man ju antagligen att andra ska lägga sig i.

Genrellt förstår jag inte varför andra tror att deras åsikt skulle spela någon roll när jag vill göra på mitt sätt, förutsatt att jag inte skadar någon annan, då ska folk givetvis få lägga sig i.

Håller med dig ts. Tror det beror på någon sorts allmänt utbredd gränslöshet och megalomani hos människor. Det räcker inte att man får bestämma över sig själv utan man skulle gärna även bestämma över andra

Definitivt mer konfliktskapande att betrakta någon annan som mindre vetande och att inte respektera andras personliga integritet.

Jag tror att du har för stort umgänge ts, kanske att du även har personer i din omgivning som tycker att man ska vara på ett visst sätt? Bor du i nån typ av villa/radhusområde med ängsliga grannar som ska tycka till om varje steg du tar?

Jag är lite utav en eremit, lever inget familjeliv men umgås gärna med föräldrar, syster och hennes man, kusiner. Det är människor som accepterar mig precis för den jag är och med dem kan jag vara mig själv i alla lägen, visst anser väl vissa av dem att jag är "lite speciell" men de har kärlek nog för mig iaf och jag är definitivt inte ensam om att sticka ut lite om jag ser till vissa kusiner, faster, mormor. De kväver mig inte på något sätt. Vi ses inte varje vecka direkt. kanske att jag träffar någon av dem varje månad om ens det. Vi bor på olika platser så stunderna vi ses blir desto längre.
Jag har en barndomsvän som har familj som jag umgås med. Hon känner mig utan och innan och accepterar allt hos mig.
Har ibland riktigt trevligt med kollegorna under arbetstid, men när vi ska göra organiserade saker utanför jobbet känner jag mig obekväm, där känner jag verkligen att jag inte kan säga/göra vad som faller mig in. Känns oerhört tillknäppt och som att jag blir bevakad av att vara mitt bästa jag, helst inte en riktig människa utan helst en perfekt robot. men det är nog mest hos mig det känns så. Jag är helt enkelt rädd att inte bli accepterad på det ställe där det är viktigast att bli accepterad.

Sen har jag några andra vänner, de kommer inte alls från samma bakgrund som mig. De har en aningens mer "annorlunda bakgrunder och öppna hjärtan", vissa skulle väl säga misfits. Inte kriminella på något sätt, men nog har de haft en del problem båda två. De är totalt ickedömande och jag trivs i de bådas kravlösa sätt att umgås men de känner inte varandra. Den ena har problem med psykisk ohälsa och går inte ofta utanför dörren men jag är alltid välkommen dit och vi har mycket givande, intressanta och djupa samtal om böcker vi läst, dokumentärer vi sett, om livet i olika grupper/olika länder, vad vi innerst inne tror på (andrar eller ufon?) samtal som sträcker sig långt bort från "vilken vårjacka ska man ha i år?" "Hur ska man ha råd till den senaste barnvagnen, man måste ju bara ha den senaste vagnen när man visar sig för så många, jag tar ett microlån istället för att köpa en begagnad i "fel" färg" eller "Herregud, vi måste måla om villan! Denna nyans känns så 2013 och vad ska grannarna tycka? Kanske tycker de att värdet på deras eget hus går ner om inte alla hus på gatan ser lika respektabla ut? För att inte tala om trädgården, vi måste göra något åt det snarast!" 

Vissa kanske skulle kalla mig lite ensam, men jag är så GLAD att jag inte är en del av denna löjliga hets som finns i samhället, där man ska vara, tycka, tänka som alla andra inom sitt bostadsområde/sin subkultur (och motsatsen till subkultur som inte är underground, casualkultur? Hatar ordet socioekonomisk grupp-som om man skulle leva på samma sätt bara för att lönen eller utbildningsnivån är densamma?!).
Nu tänker jag lite absurt på "Solsidan" som en typ av extrem, men visst finns det spår av dessa ängsliga människors vilja att vara som alla andra och inte visa sina egna innersta tankar och stå för dem av rädsla att bli utfryst hos många olika grupper av människor? 

Jag är så glad att jag kan klä mig hur jag vill, tycka vad jag vill, göra vad jag vill (där finns givetvis begränsningar som lag och ekonomi), men jag känner mig väldigt fri att göra som jag känner utan att få kommentarer om det. Känner jag en dag för att raka av mig håret så gör jag det, vill jag gå ut och springa mitt i natten så gör jag det, jag har redan skitit i familjelivet och mina föräldrar förebrår mig inte för det, vill jag gå på gayklubb och skaffa ett samkönat ragg så gör jag det, skulle jag tycka att tatueringar över hela kroppen vore snyggt så skulle jag boka tid hos en tatuerare. 

Visst blir man mer ensam av att inte "passa in", men också friare. Inom varje grupp av människor finns mer eller mindre regler hur du ska vara, bete dig, tycka, se ut. Det är skönt att slippa det men blir samtidigt ensamt.

Hur menar du ts, att människor runtomkring dig inkräktar på din sanna person?
Intressant att du börjar ditt inlägg med att du är "medellyckad" i livet. Enligt vems mall då? Varför var det något du inledde med? Det är inget du behöver svara mig, men tänk över det själv i några sekunder.

Jag vet inte om jag totalt missuppfattat dig ts, eller om jag iaf något sånär uppfattat vad du menar?

Jag hade just en längre diskussion med min familj om att man aldrig får vara sig själv riktigt här i kära lilla Sverige. Är själv svensk men med finskt påbrå.

Jag har ett gott liv och precis allt jag behöver, men nej då:

Det ska vridas, vändas, klagas och läggas näsan i blöt - vem jag är, vad jag gör och med vem.

Detta har lett till att jag många gånger genom åren har känt mig alltigenom deprimerad och känt allt svårare att vara mig själv.

Man ska inte ha för starka åsikter, men samtidigt ?måste du ju ?tycka något?

Hela tiden detta strövande efter en ?norm? och konsensus..

Med finnarna är jag van vid att man säger vad man tycker, vågar att ställa krav och hävda sin rätt.

Här i Sverige utsätts man instöllet för repressalier, mobbning och jante - ofta enbart genom att vara dig själv och det liv du nyss var så nöjd med och tillfreds med - plötsligt är allt det fel. Hela du är fel..

Så nuförtiden skiter jag i folk här och inom 10 år lämnar vi lilla landet lagom.

Som vän är man inte någon som ska "bestämma" hur andra lever sitt liv.

Det finns överallt. De typiska standard svaren kommer även här. "Vi är sociala varelser".  Nej, alla är faktiskt inte det. Människor är olika. Och har olika behov. Bara samhället som "matar" oss med om hur det ska de ut. Vad man ska ha osv.  Oftast är det människor som är missnöjda med sina egna liv och andra tror jag har för lite göra. Jag tror starkt på sköt dig själv, och ditt. Ingen främling har med mitt liv att göra. Jag lägger mig inte i och är inte intresserad av andras liv heller. 

Jag klarar mig helt själv, behöver ingen eller något. Med så mycket skit och svåra saker som jag tagit igenom mig. På egen hand.  Så vet jag, att jag klarar mig själv. Jag har inget behov av andra människor. Jag vill heller inte ha en familj eller barn. Inte intresserad av män på ett romantiskt sätt.  Har ett fåtal manliga bekanta. Det räcker bra.Mer än att jag kan gå in i en "social" roll när jag är på mitt arbete. Klarar det med bravur. Du behöver inte umgås privat med människor. Vissa av det andra sakerna får du nog leva med. Men det finns ju sätt även där.  Jag känner igen mig, i det du skriver. Jag umgås med nära familj.