Varför är alla ungar så jäkla kräsna?

Jag är vuxen och äter inte allt du radar upp. Är hellre hungrig. Var likadan som barn. Sa man "ät inte då, var hungrig" gick jag glatt från bordet utan att smaka ens.
Vårt barn äter många flera saker än vad jag gjorde som barn och det känns bra.

Jag överlevde uppenbarligen men vi brukar skratta åt att det inte är så konstigt att jag inte blev så lång.

Det finns säkert många olika anledningar till att barn inte äter allt. Min son var väldigt kräsen när han var yngre (bättre nu, men inte helt bra). Tyckte han inte om maten drack han lite mjölk och svalt till nästa mål utan protest, han var aldrig hungrig. Så han fick sådant han gillade, en period enbart fisk, ris och gröna bönor. Försökte naturligtvis med smakbitar av allt. En gång när jag verkligen insisterade och han inte ville smaka, kräktes han. Då slutade jag pressa honom, han fick det han gillade och smakade det han kunde. Funkade bra.

När jag var barn åt jag allt, utom gröt och blodpudding. Allt annat gick ner. Oliver och ostar, löjrom och heta såser. Allt. Några år senare föddes min bror som föddes upp på samma mat som jag. Men istället för att äta allt, åt han inte alls på samma sätt, trots att vi alltså uppfostrats på samma sätt, med samma mat av samma föräldrar.

Nu har jag själv ett barn som äter allt utom kokt potatis, lök i större bitar och tunna salladsblad. Allt annat går ner. Jag tror inte att det har överdrivet mycket med varken min eminenta uppfostran eller min fantastiska kokkonst att göra, utan mer med typ av barn.

Undrar samma. När jag var liten fick man äta det som bjöds eller inget alls och alla åt samma. Nu står en del och lagar tre måltider varje middag. Jisses!

Min systerson äter allt, precis som dina barn TS. SIll, blodpudding, smörgåstårta, bruna bönor, spaghetti och köttfärssås, musselsoppa. You name it. Hans föräldrar har regeln att man alltid måste provsmaka något först och inte bara dissa direkt plus att de inte finns nån annan mat som alternativ.

Det finns ungar som utan problem går hungriga hellre än äter vad som erbjuds om det inte passar. Det är inget problem så länge inte barnet har en underviktsproblematik.

Jag skulle säga att folk idag ofta har en skev bild av vad som är undervikt och att många gör anpassningar för normalviktiga barn i onödan.

Men helt klart finns de barnen där det är lämpligt att till stor del ge den kosten som går ner.

Det med provsmaka tror jag inte är bra, för det ger ett negativt intryck. "Ja, men du kan väl stå ut och prova iallafall...." ungefär som gör det, sen är du fri. 

Det bästa är nog att bara ställa fram maten och inte ge mycket värderingar om den eller göra en stor grej. Om barnet uttryckligen inte gillar det "ät eller vänta". 

Jag minns måltider som en plåga, kommer ihåg panikkänslan av berget av mat som man skulle äta upp. Mycket kväljde mig, konsistens, lukt, eftersmak... Från skolåldern blev det sakta bättre och jag är definitivt inte kräsen idag. Det hade inte spelat någon roll hur man gjort, tvånget var det värsta. Upplevde det som en smaköverkänslighet som jag inte kunde göra något åt.

Jag ser inte vitsen med att man måste äta all mat. Men åh andra sidan, både jag och sambon är kräsna och var det redan som barn (födda på 50-talet och 60-talet) och även om man var hårdare då, så gick det inte att få oss äta alla mat. Jag har kräkts, jag suttit timmar hemma, suttit ensam kvar i matsalen i skolan. Han har liknande upplevelser.

Sonen var också kräsen, och inte en chans att jag skulle låtit honom gå hungrig, dels var han underviktig (vilket även BVC konstaterade) och åt som en myra, så för oss var prio ett att han skulle äta någonting. Nu hade vi lite tur, han gillade sådant som broccoli och avocado t.ex  Så här var det inte makaroner och korv (vilket tillhörde bla det han ratade) som serverades hemma. De enda köttbullarna som dög var de hemmagjorda.
Fisk åt han från det han var tre tills han gick i högstadiet, gröt äter vi inte, kalvsylta, vidrigt bullgur, vidrigt, vita sallader (du tänker på kål) existerar inte hemma.

Upplevde det som en smaköverkänslighet som jag inte kunde göra något åt.

Bra beskrivning (Kräset barn).

Känner igen det. Kan lugnt påstå att jag inte har positiva minnen från middagarna hemma