Forum Missfall - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • MA v.12

    Lör 23 mar 23:12 Läst 0 gånger Totalt 5 svar
    Lör 23 mar 23:12

    Hej. Känner mig rätt trasig. Känns som att jag har varit med om ett trauma. Förlorade mitt jobb, som jag trivdes på, det tog knäcken på mig. Jag var tvungen att flytta 40 mil från min pojkvän till min hemkommun, men vi fortsatte att träffas på helger.

    3 månader senare blev jag oplanerat gravid. Killen ville att jag skulle göra abort. I hela 10 veckor så slogs jag känslomässigt och verbalt för att jag ändå skulle få behålla den lille i min mage.

    I v.6 fick jag se hjärtat slå efter en blödning.

    Jag blev sjukskriven i v.12 för utmattning, och dagen efter fick jag bruna flytningar som höll i sig hela helgen och så började det göra ont i magen. In på kk och fick beskedet. Hjärtat hade slutat slå. Fick en tablett mifopristone på plats för att hjälpa kroppen att stöta ut det. 1-4v hade jag gått med mitt döda barn. Började blöda några timmar senare.

    Morgonen jag ska läggas in på sjukhuset för att driva ut det med cytotec så kommer det en klump när jag sitter på toa hemma. Panik. Skrivs in på sjukhuset och får cytotec och smärtstillande.

    Detta var igår. Nu ligger jag här. Känner mig tom. Kommer fortfarande klumpar ibland. Och ibland med något som ser ut och känns som benflisor. Jag har fortfarande sammandragningar i magen så allt är inte ute. Kanske fostret med säcken ligger kvar. Jag mår jättedåligt och tycker att det är traumatiskt att blöda ut något som jag har längtat så mycket efter, men som killen inte ville ha.

    Känner mig så konstig som känner att jag har förlorat ett älskat barn i vecka 8+. Det är ju inget emot dom som förlorat i ex v.12 och äldre. Förlåt för mina känslor.

  • Lör 23 mar 23:45 #1

    Du ska inte behöva be om ursäkt för dina känslor i sånt här sammanhang. Om du känner dig deppig så finns det hjälp att få efter missfall. Har själv varit med om 2. Det är inte lätt att hantera speciellt inte efter den stress du har haft sen innan. Låt saker ta tid så du hinner bearbeta allt som skett. Hitta saker som du tycker om att göra just nu. Det är värt att få lite distrahering. Kram.

  • Lör 23 mar 23:49 #2

    Jag har varit med om tio. Det är ok! Be aldrig om ursäkt!! Älskade du, det är inte ditt fel!

  • Sön 24 mar 02:14 #3

    Det är så jobbigt då jag tänkte att om mitt barn kom till världen så skulle alla andra motgångar vara mindre jobbiga då jag skulle ha alla mina tankar och känslor åt mitt barn. Mitt älskade älskade barn. Jag hade till och med tänkt ut namn för respektive kön.

    Inte är det lättare att nästan alla på mitt jobb vet om graviditeten då jag var tvungen att berätta nyheten på en gång.

    Jag har drömt om barn länge. Nu fick jag chansen. Och jag vet att jag inte kommer att få chansen igen på några år. Det gör så ont.

    Jag får bra stöd av killen, han var med mig på sjukhuset hela tiden, han har hjälpt mig mycket. Men jag har svårt att förklara mina känslor då det bara är jag som är ledsen över missfallet, han är nog mest lättad att han slapp bli pappa. Han åker imorgon och då blir jag ensam igen. Med ärtan i magen så kändes det som att jag alltid hade någon med mig.

  • Lör 6 jul 18:49 #4
    solbränd skrev 2019-03-23 23:12:11 följande:

    Hej. Känner mig rätt trasig. Känns som att jag har varit med om ett trauma. Förlorade mitt jobb, som jag trivdes på, det tog knäcken på mig. Jag var tvungen att flytta 40 mil från min pojkvän till min hemkommun, men vi fortsatte att träffas på helger.

    3 månader senare blev jag oplanerat gravid. Killen ville att jag skulle göra abort. I hela 10 veckor så slogs jag känslomässigt och verbalt för att jag ändå skulle få behålla den lille i min mage.

    I v.6 fick jag se hjärtat slå efter en blödning.

    Jag blev sjukskriven i v.12 för utmattning, och dagen efter fick jag bruna flytningar som höll i sig hela helgen och så började det göra ont i magen. In på kk och fick beskedet. Hjärtat hade slutat slå. Fick en tablett mifopristone på plats för att hjälpa kroppen att stöta ut det. 1-4v hade jag gått med mitt döda barn. Började blöda några timmar senare.

    Morgonen jag ska läggas in på sjukhuset för att driva ut det med cytotec så kommer det en klump när jag sitter på toa hemma. Panik. Skrivs in på sjukhuset och får cytotec och smärtstillande.

    Detta var igår. Nu ligger jag här. Känner mig tom. Kommer fortfarande klumpar ibland. Och ibland med något som ser ut och känns som benflisor. Jag har fortfarande sammandragningar i magen så allt är inte ute. Kanske fostret med säcken ligger kvar. Jag mår jättedåligt och tycker att det är traumatiskt att blöda ut något som jag har längtat så mycket efter, men som killen inte ville ha.

    Känner mig så konstig som känner att jag har förlorat ett älskat barn i vecka 8+. Det är ju inget emot dom som förlorat i ex v.12 och äldre. Förlåt för mina känslor.


    Jag beklagar ditt missfall, jag vet hur jobbigt det är, jag har haft 6st. Hur mår du nu? Jag hoppas du mår bättre nu. Som barnlängtande kvinna finns ju möjligheten att skaffa barn som ensamstående via donation i tex Danmark, om du känner att det skulle kunna vara ett alternativ som skulle funka för dig.

    Ta hand om dig !
  • Lör 6 jul 19:08 #5

    Älskade du! Vilken smärta du måste genomlida. Det spelar ingen roll vilken vecka du var i. Det är en stor förlust oavsett. Minns när jag blödde i vecka 6, kände panik och blev rädd och började sörja bönan. Det gick visserligen bra, men jag kommer aldrig glömma smärtan när jag trodde att bönan gett upp. Vill bara krama dig!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll