Varför är pappa sån?
Jag har lite funderingar om pappa. Vill egentligen inte ens skriva det på ett forum såhär. Känner mig så taskig. Men det är nog inte så bra att inte prata om det med någon heller.
När jag var liten var han mest ute i garaget. Hade massor med olika bilar samtidigt. Ofta folk hemma hos oss. Fester på helgerna ganska ofta där det kunde bli väldigt sent och ibland lite våldsamt där mamma kastade glas grejer och de skrek åt varann. Fick även hålla i pappa en gång när han var för full. För han kunde inte gå rakt.
Han körde fort. Vi hann knappt få på oss bälten om det fanns några, jag och min syster då innan han körde iväg. Svängde fort och gasade en hel del. Han lämnade mig en gång utanför lekis så jag fick gå in själv. Men jag vågade inte det. Jag var för blyg för det. Men till slut kom några andra så då vågade jag med gå in. Han gick inte in med mig för han var försenad till jobbet.
Men han är snäll annars. Han har skämt bort oss med leksaker och så. Men han säger nästan aldrig fina saker. Han har svårt att uttrycka sig. Mamma säger han nästan aldrig sagt några känslogrejer. Men får gissa ibland vad han menar.
Nu för tiden så om jag gör något säger han till mig att jag gör fel. Det kan vara vad som helst. Om en sak ska stå på ett ställe eller ett annat tex. Då skriker han rätt ut att jag ska sluta hålla på och ändra en massa.
Om jag vill hjälpa honom med något skriker han rätt ut med för det kanske inte görs på det viset han vill eller att han är orolig jag ska förstöra något fast jag är försiktig. Efteråt ångrar han sig. Men ett förlåt har jag aldrig hört han säga.
Han pratar inte mycket. Börjar man diskutera nåt går han undan ibland. Vilket gör mig arg och ledsen beroende på vad det handlar om. Även om det är nåt djupt ämne så skiter han i det ändå.
Han kritiserar mamma att hon äter för ofta. Men hon har diabetes och måste det. Även att hon rör sig för lite. Men han gör inte det själv heller. Hon gör det ändå mer än honom. Men hon vill egentligen ha med honom isåfall. Han följer aldeig med i affärer längre heller. Utan sånt får hon sköta sen skäller han och skriker åt henne för hon köpt fel saker eller för mycket.
Han har sagt väldigt dumma saker till mig. Oförlåtliga saker tyvärr som jag knappt ens vill skriva här. Som han sagt han ångrat efteråt. Men pratar jag om det säger han jag ska sluta älta det bara. Vilket gör att jag blir mer ledsen och känner som att han inte bryr sig egebtligen.
Jag har kört på honom var och varannan dag sen jag fick körkort. Annara har jag fått utskällning om jag inte ställt upp varje dag. Då har de tex åkt och handlat 4-5 mil därifrån bara för att komma ut. Mamma vågar inte säga något. Antagligen för hon får utskällning då.
Han är bättre nu. Men ibland är han sån här igen.
Han har fått 2 små stroke och haft blodförgiftning. Jobbig bakgrund med fosterförälder, hans riktiga mamma har han väldigt dålig kontakt med och hon bor 30mil därifrån. Pappan hade han aldrig ens fått träffa. Han säger hans beteende beror delvis på hans uppväxt. Att han känner sig utstött. Men ändå. Tycker inte man ska göra så ändå.
Jag har fått hålla koll på honom med. För en gång fick han en idé att han skulle renovera halva huset. Han slet ner allt i princip. Jag undrade hur han skulle ha pengar till allt men han skällde bara ut mig om jag så nåt. Taket rev han iallafall inte ner. För jag skällde rejält på han då han skulle göra det med. Nu är huset förstört med. Delvis renoverat men han hade inte pengar att fixa klart det och han orkar inte heller.
Hur många gånger som helst har jag kört hem gråtandes därifrån. Allt känns jobbigt äben om det inte är så längre. Det är som stora ärr liksom. Och jag undrar varför det varit så.