Träning efter sorg

Tränar du mindre nu än förr? Kan ju bero på att du inte är lika vältränad och att din kropp inte orkar mer helt enkelt och att istället för att få en kick av att ta ut dig helt kanske du bara blir utmattad av det? Hur ser kosten ut? Vet själv att det kan vara extremt svårt att äta när man går igenom något jobbigt och du kanske inte får i dig tillräckligt med näring?

Nja, jag tränar i princip lika mycket som innan men ligger klart på en lägre nivå. Har också funderat som du men det är inte själva träningsintensitetet som är problemet, utan mer det mentala att utstå själva smärtan. Maten har nog aldrig skötts bättre än den gör nu, äter superbra .

Det andra alternativet är att jag nu närmar mig 45 år, och att detta kanske är en anledning till att jag inte lyckas motivera mig till att pressa mig hårt. Men mina vänner i samma ålder gillar fortfarande den smärta som mycket hård ansträngning innebär.

Hmm okej, tror inte det har med din ålder att göra om du alltid varit aktiv. Kan ju bero på stress, när man går igenom en sorg aktiverar kroppen samma system som stress gör. Det kan göra att immunförsvaret försämras och du får en infektion. Du kanske har någon infektion i kroppen som gör att smärtan blir jobbig? Hur mår du i övrigt rent fysiskt när du inte tränar?

Immunförsvaret är på topp, ingen infektion. Mitt problem är inte tillfälligt utan det har känts så här en längre period. Träningen flyter på, jag utvecklas och blir både snabbare och starkare. Det enda som skiljer är egentligen det där sista, dvs när man pressar sig till max och njuter av det. Nu väljer jag istället att sänka tempot då jag mentalt inte kan övertala mig själv att det ska kännas så.

Stress kan iofs vara en faktor. Tufft att vara ensamstående förälder till tre barn. Träningen blir en frizon.

Åldern kan ju ha en viss inverkan ändå. Jag känner mer att rent mentalt så var jag mer motiverad som yngre när man hade mer av livet framför sig, än nu som man faktiskt har mer bakom sig. Men sedan så är man ju bättre på att lyssna och känna av i kroppen nu som äldre, än när man var yngre.
Vad det gäller att känna av träningen, så vänjer man sig vid det, men återhämtningen blir också en aning längre med åren. 
Det är i vilket fall bra att du kommit igång med tränandet. Det är ju viktigt både för dig fysiskt och psykiskt, speciellt med tanke på vad du varit med om.

Kroppen minns sorgen mer än vad hjärnan gör. Genom att komma ner djupare i träningen kommer du åt det du känt i samband med dödsolyckan. Kroppen kan låsa sig, för att inte komma åt vissa inkapslad delar. Du kan använda det i ditt sorgearbete. Testa att pressa dig och vara fullt närvarande emotionellt. Observera vad som händer och låt dig själv reagera precis som det kommer, vad som än kommer.

Jag tror säkert att sorgen kan påverka träningen. Det är ändå positivt att du har kommit tillbaka till en någorlunda regelbunden träning. Med tiden kommer du säkert orka mer och hitta tillbaka till din styrka. 

Jag beklagar verkligen det som hände dig. 

Med tiden så orkar du mer, låt det ta sin tid.

Beklagar din förlust 

Intressanta tankar! Ska testa detta.

Tack!

Min pojke gick bort, bara 18 år gammal i Mars 2018. Jag har i princip inte tränat sedan dess. Jag är 53 och tränade en hel del, bl a thaiboxning. Jag tror att sorgen tar väldigt mycket energi. Jag är ofta väldigt trött fysiskt och mentalt. Rätt ofta har jag ont i muskler och leder utan att veta varför. Väldigt svårt att komma igång.

Det jag upplever positivt är dock de testosteron sprutor jag tar var 10e vecka. Nebido är långsamverkande testo jag fått utskrivna av läkare. Tydligen hade jag väldigt låga värden på kring 5nMol/L vilket har en he del negativ inverkan.

Du måste orka mentalt för att orka ta ut dig.

Nu vill jag på inget sätt jämföra nedanstående med sorgen efter en partner men jag har reflekterat över följande gällande mig själv.

Om jag är pigg, utvilad och ostressad älskar jag att ta ut mig själv. 

Om jag är stressad, mår dåligt eller är allmänt mentalt trött så blir det jättejobbigt. Dock kan jag fixa intervaller på löpband eftersom det inte kräver farthållningen av mig utan jag behöver bara bestämma en fart, knappa in den en gång och sen hålla mig kvar. 

När jag har PMS har jag otroligt svårt att ta ut mig. Inte för att kroppen är något fel på utan för att det är helt djävla omöjligt att gå runt och vara gråtmild över allt och samtidigt hitta någon form av djäkla anama att vilja plåga sig själv.

Jag tror att du fortfarande är så pass påverkad av din sorg att din hjärna inte riktigt orkar med.