Hjälp, vad vill jag?
(Detta kommer att bli långt, men jag försöker skriva så lättläst jag kan)
Jag och min man har varit tillsammans sedan 2011 och det har så klart varit upp och ner som för alla. Vi är ungefär i mitten mellan 40-50 år, så inga duvungar precis. Inga småbarn finns i familjen, det är äldre tonåringar, inga gemensamma.
Nu är det mest ner i vårt förhållande tycker jag, han är mer nöjd som det är. 
Jag upplever att vi inte har något gemensamt, han har liksom stannat och utvecklas inte, han tycker fortfarande höjden av underhållning är att sitta på krogen och ta ett par öl.
Vi har varsin hobby som tar lite tid men när vi är hemma sitter vi vid varsin dator, vi har inget att prata om direkt. Pratar vi gnäller han om invandringen, idioter på hans jobb, idioter i trafiken, på sitt jobb...
Inte sällan läser han upp nåt om invandrare som han inte har granskat källkritisk och det är så vansinnigt avtändande.
Så klart är jag inte heller perfekt, men han säger inget om vad han är missnöjd med, även om jag vet att han är det, även om jag är mer missnöjd med vårt förhållande än vad han är.
Sex har vi ibland, jag som är i klimakteriet är kåt för jämnan så jag ställer så klart inte kravet att han ska tillfredsställa mig var och varannan dag, men någon gång i månaden vore trevligt.
Vi är dock helt osynkade där, jag vill gärna på mornarna, han på kvällarna. Det blir sällan spontant, visar jag att jag vill, eller tom frågar rakt ut, så är han oftast motsträvig, han är trött, han måste duscha (alltså, inte gå och duscha då, utan dagen efter) eller så säger han inget men visar att han inte är sugen.
Han har alltid haft låg sexdrift, men iaf någon gång i v har det varit förut. Han har dessutom svårt att behålla ståndet av och till vilket får mig att känna mig sjukt osexig även fast jag vet att han tänder på mig.
Jag har börjat fundera på sexlivet också, jag har insett att jag glömt av lite vad jag gillar. Jag blir gärna påsatt, lätt fasthållen etc, men som läget är nu inger han inte den typen av respekt, eller intryck eller vad jag ska säga, för han är som en tonåring hemma. (Nej, jag är inte intresserad av kik eller skype eller sex med någon annan, jag sysslar inte med otrohet)
Det är ytterligare en aspekt på det hela. Han har inte många krav på att göra nåt hemma, men de två sakerna (tre om man räknar med bilarnas omvårdnad) som han ska göra, de görs inte eller görs med mycket långt mellanrum vilket gör att jag måste göra dem. Antingen för att jag inte står ut, eller för att vi helt enkelt inte har någon ren tallrik eller rena bestick, samt att jag inte kan laga mat för det är överfullt.
Han jobbar, äter, sover och skiter. Ungefär så. Han har alltid varit lat och jag har alltid fått påpeka och säga till, men jag orkar inte mer nu. Inte när sexet också är på upphällningen. Det som intresserar honom eller som är till nytta för honom tar han tag i, men är det nåt annat så skjuter han upp det till döddagar! Som min bil, den har krånglat med att starta i ca 4-5 månader, två ggr har den vägrat totalt. Jag kan inget om bilar, det kan han. I helgen nu så la den av för andra gången och jag fick gå hem, ingen fara med gåendet, men jag blev så less på bilen. Han bytte då en grej, som han länge misstänkt vara felet och det tog TIO minuter! TIO jävla minuter han inte kunnat ta tag i tidigare för min skull. Jag känner mig oälskad när han inte underlättar för mig, så som jag försöker underlätta för honom.
Han har inte något annorlunda på jobbet som gör att han blivit så här, han har alltid vart sån, men i mindre skala, eller så har jag helt enkelt ledsnat nu bara.
Annat som har blivit en issue nu är att han inte kysser. Han pussas för han har som fobi att ha nåt i munnen, så han vill inte kyssas. Han gör det, för min skull, men det var länge sen jag försökte, det känns inte bra när jag vet att han eg inte vill. (Känner flertalet av hans ex, de säger samma sak så det är inte bara mig han inte vill kyssa)
Jag har kunnat acceptera det hittills, men nu när allt annat är jobbigt så stör det mig och jag saknar det, jag drämmer om att hånglas upp mot en vägg och är frustrerad mesta delen av tiden.
Till råga på allt finns det en man som har samma hobby som jag, som påverkar mig enormt. Han är gift, vi flirtar lite men ingen av oss tänker ta det vidare, det har vi båda varit tydliga med. Han för att han är en flirtis (tror jag, har bara sett honom flirta med mig) och för att jag uppfattar det som att han och hans fru har det bra.
Den andra är singel, men bor 60 mil härifrån. Jag är inte flyttbar och även om han är det så har vi inte helt samma sexuella preferenser, så det är inget att satsa på ändå. (Han gillar att vara flera i sängen, det gör inte jag)
Vi delar dock hobby och har en del annat gemensamt.
När jag pratar med någon av ovanstående vill jag ha dem, när jag är med min man och han är på gott humör så vill jag vara med honom....
Vi ska prata igenom detta nästa helg, då vi kommer att vara ensamma, men jag behöver få klarhet i vad fan jag vill!
Jag har hittat en ny hobby, en sport jag aldrig tidigare testat på eller ens tänkt på. men pga skador kan jag inte utföra det jag tycker är roligt och sysslade med innan barnen kom. 
Jag har hittat en ny hobby, en sport jag aldrig tidigare testat på eller ens tänkt på. men pga skador kan jag inte utföra det jag tycker är roligt och sysslade med innan barnen kom. 
