Lider du av ångest?

Ja, det gör jag. Har gjort så länge jag kan minnas. Jag tror det är medfött hos mig. Vad får jag ångest av? Krav, förväntningar och ansvar, skulle jag säga. Dvs. väldigt många situationer man ställs inför som vuxen. Hur hanterar jag min ångest? Jag försöker distrahera mig. Tyvärr leder det ofta till att jag skjuter upp andra, viktigare saker. Har inga husmorstips. Som du ser har jag inga konstruktiva sätt att hantera min ångest på. Jag skulle behöva komma till en läkare och bli utredd. Men det ger mig också ångest.

Själv då?

Låter ungefär som jag.

Är jag ledig så sitter jag bara hemma och har ångest för att jag inte gör något. Jag får ångest av att gå till jobb och sjukar mig väldigt ofta för att jag helt enkelt inte förmår mig att vara social och flitig. Men väl på jobb brukar ångesten släppa och jag får energi. Ändå kan jag inte få in det i skallen.

Jag går inte heller till läkaren för jag tror ändå inte att jag kan få hjälp. Är så bra på att sätta upp en fasad. Kan inte heller ta mediciner för jag har sabbat min kropp med droger i yngre dagar.

Nu vet jag att jag borde ringa några viktiga samtal och betala räkningarna men jag har liksom ingen ork och ångesten inför det förlamar mig.

Känner igen mig väldigt mycket. Får också ångest inför att t.ex. gå till jobbet, men väl där känns det bättre. Får också ångest av att göra viktiga saker, som att ringa samtal, och får sedan ännu mer ångest för att jag skjuter upp de sakerna. Tycker dessutom att det är väldigt obehagligt att just ringa samtal. Har nog lite social fobi. Det där att ångesten är förlamande stämmer så väl. Man tar sig liksom inte för någonting. Och sedan blir det som sagt värre för att man inte har gjort det man ska. Har något väldigt viktigt jag borde gjort under flera veckor, men som jag bara skjuter upp :(

Hur har du det med familj och vänner? Förstår de hur du känner?

Mina familj är verkligen fantastiskt men de är inte alls som jag. De är alla extroverta och sociala som vill att det händer saker flera gånger i veckan. De förstår inte varför jag bara suttit hemma hela helgen eller inte kör iväg med de där skräpet som ska till återvinningsstationen. De kommer hela tiden med förslag på hobbys och min mamma vill engarera sig och komma hit o städa och pappa vill rensa mitt förråd, sambon lämnar all tvätt, städ och inköp till mig för att jag ändå är hemma från jobb.

Min bror förstår inte varför jag inte bara rycker upp mig och blir ?normal?.

Jag avskyr släktkalas för jag tvingas sitta där i timmar Går jag hem för tidigt så blir det sura miner om att jag är otacksam som inte ens kan vara lite social när någon bjuder på middag, efterrätt, tårta, godis, ja hela faderullan varenda gång (jag hade gärna betalat middan själv och gått när jag ville).

Jag avskyr när mina föräldrar tjatar om att min sambo ska göra en massa som han inte har med att göra, som tex slänga mitt skit på återvinningen eller ringa mina samtal. Det känns som att de försöker få min sambo att verka dålig bara för att mitt ex var psykopat.

Det är sjukt mycket ångest för allt!

Jag har åtminstone ringt ett av alla samtal nu! Hatar för övrigt oxå att prata i telefon.

Nja, mina vänner vet inte hur jag känner. Inte ens min partner vet. Men funderar på att berätta för honom snart. Problemet är bara att jag skäms så oerhört. Känner mig som ett litet barn :( Min familj vet nog inte riktigt heller hur jag mår, men mina föräldrar vet ju hur rädd jag var för allt som barn. Det har inte gått över, jag är bara rädd för andra saker nu. Men de vet nog inte att det fortfarande är rätt illa.

Vi har inte så många släktkalas i min familj, som tur är. Men jag ogillar alla sorters tillställningar med mycket folk, oavsett om de är min släkt eller inte. Har jättesvårt att vara social med mer än en person i taget, om jag inte känner personerna väldigt väl.

Skulle inte heller gilla om någon annan förväntades göra det jag inte vill. Skulle känna mig ännu mer som ett barn då. Samtidigt skulle det vara en lättnad. Det är dubbla känslor.

Heja! Bara resten av samtalen kvar ;)

Skönt att prata med någon med samma problem iaf :)

Vad ger dig ångest? Vad gör du för att minska den?

Vilka är dina husmorstips för att ta itu med ångest?

Ja sånt här är bättre än terapi! Vilket jag inte heller klarar av att ta mig till. Har provat terapi så många gånger men tröttnar fort när jag inte får något konkret att jobba med. De flesta är överenergiska och berömmer en för skitsaker, som om jag är en tonåring med bekräftelsebehov istället för att lyssna och komma med användbara tips som gäller för mig, inte generellt.

Smicker biter inte på mig. Jag tar komplimanger som förolämpningar och dumförklaringar. Har mycket med min dåliga självkänsla att göra. Jag vet att det de säger ändå inte stämmer.

Det stämmer som du skriver, man känner sig som ett barn många gånger samtidigt som att det är skönt att slippa vissa saker. Kanske är lite skuldkänsla? Jag vill inte stå i skuld till någon så därför ber jag heller aldrig om hjälp. Jag är bara en bitter tråkig person som kommer med samma tråkiga bortförklaringar varje gång. För folk klarar inte sanningen, de vill hellre höra en vit lögn, en bortförklaring. Du känner kanske samma? Annars borde dina nära redan vetat om din ångest?

Vad säger du till din partner när saker inte blir gjorda? Tjatar han? Bor ni ihop?