• Anonym (Deppa­d)
    Äldre 25 Mar 19:19
    350 visningar
    47 svar
    47
    350

    Synd om min son?

    Jag har en son på 8 mån. Jag blev mamma rätt sent, är 37 år och pappan är 45.

    Min egen pappa är död, mamma är 75 och sjuk, dement och rullstolsbunden.

    Min sambo (sonens pappa) har också gamla föräldrar som kräver omvårdnad.

    Min sambo har ett barn sedan tidigare på 15 år som bor varannan vecka.

    Allt funkar bra i vår familj och vi lägger mycket tid och engagemang i barnen och min son var för speciellt mig mycket efterlängtad.

    Vi bor på landet med djur.

    Min son kommer inte få något syskon förutom den 15 år äldre halvbrodern. Min sambo vill inte ha fler barn nu och jag känner mig nöjd med vår fina son och tror att jag pga problem med stress och ångest skulle ha svårt att få ihop livet med fler barn. Vill inte riskera det fina liv vi lever nu.

    Min son har några kusiner men dessa är mycket äldre och bor en bit bort så vi träffas mycket sällan.

    Jag är lycklig och glad för den fina familj jag har.

    Dock var jag på öppna förskolan och några andra mammor frågade mycket om min livssituation.

    Jag blev smått chockad när dessa sa att jag absolut måste skaffa syskon till sonen.

    Jag gav nämligen mitt barn en hemsk uppväxt utan syskon eller mor- och farföräldrar som kan leka.

    Jag blev så chockad att jag inte kunde komma på något svar.

    Fattar att dessa mammor betedde sig dumt mot mig och jag bestämde mig för att inte bry mig

    Men nu har tankarna börjat snurra och jag inser att det ju är jättesynd om min son som inte har syskon i jämn ålder och inga släktingar. Känns som jag fött honom till ett liv av ensamhet och saknad. Känner mig så jävla egoistisk!

    Detta maler i mig något fruktansvärt.

    Vad ska jag göra?

  • Svar på tråden Synd om min son?
  • Äldre 25 Mar 19:22
    #1

    Jag förstår tanken... Äldre föräldrar, snart är mor- och farföräldrarna inte längre vid liv, syskonet är så pass mycket äldre än honom... Bor på landet = Kanske inte helt enkelt att leka med grannungar?

    Ni får nog se till att engagera er mycket i vänner och bjuda med.

  • Äldre 25 Mar 19:26
    #2
    +1

    Vad du ska göra?

    Älska din son och njut av den fina familj du har! Sonen kommer absolut inte bli lyckligare med ett jämnårigt syskon om det skulle innebära att du inte orkar!

    Massor av kramar!

  • Anonym (L)
    Äldre 25 Mar 19:31
    #3
    +1

    Ett syskon är heller ingen garanti för en vän. Kanske skulle dom inte komma överens över huvud taget och tappa kontakten (eller bråkar om arv mm) som vuxna? Så att skaffa ett syskon enbart av den anledningen tycker jag inte är helt rätt tänkt av de andra mammorna.
    Jag känner flera ensambarn som är lyckliga som vuxna och inte alls saknar ett syskon, men det är nog inte dumt att försöka hitta aktiviteter och liknande där barnet får umgås med andra i samma ålder.
    Jag tycker ni ska känna efter vad som är mest rätt för er och strunta i vad alla andra säger.

  • Anonym (Nina)
    Äldre 25 Mar 19:38
    #4
    -1

    På sätt och vis har dom ju en poäng, utan att säga att dom har rätt eller att det var okej av dem att säga. Din son kommer säkert ha en underbar barndom och lekkamrater kan man ju hitta i skolan. Tror inte att det kommer gå någon nöd på honom.

    Men han kommer ju inte ha en ?stor? familj. Snart är mor- och farföräldrar kanske inte vid liv längre, och när ni själva är äldre och sedan också går bort har han bara sin storebror. Det finns ju en anledning till att man säger att ens syskon är den längsta relationen man troligtvis kommer ha i livet.

    Visst, brorsan är mycket äldre, men inget säger ju att deras relation kommer vara dålig pga ålderskillnaden. På samma sätt är det ju inget som säger att din son kommer få en bra relation med ett ev. yngre syskon.

  • Anonym (Jill)
    Äldre 25 Mar 19:43
    #5
    +1

    Vilka äckel! Skit i dom!

  • Anonym (Jag)
    Äldre 25 Mar 19:55
    #6
    +1

    Jag har visserligen fyra äldre syskon, men de var mellan 8-16 när jag föddes. Har en jättebra relation trots åldersskillnaden.

  • Anonym (Minns­)
    Äldre 25 Mar 20:09
    #7
    +1

    Nej ts, det är absolut inte synd om din son men jag upptäckte själv när jag blev mamma hur elaka andra kvinnor, inte minst andra mammor kan vara. Och då har jag varit hemma med varje barn i tre år (jobbat deltid på kvällar och helger), lagat nyttig mat, varit kärleksfull, närvarande och bekräftande, gått på mycket öppen förskola, varit ute och lekt varje dag, roliga utflykter mm.

    Likväl är det andra mammor som varit ett stressmoment. Bvc-sköterskor är heller inte alltid så roliga, även om dom inte har nåt att anmärka på utan tycker att allt är bra.

    Dom trevliga har faktiskt varit pappor, har helt omvärderat feminism och systerskap sen jag fick barn...

  • Äldre 25 Mar 20:11
    #8
    +3

    Jag är enda barn med föräldrar som fick mig kring din ålder. Mina far- och morföräldrar är döda men de enda jag hade en relation till var farföräldrarna. Jag växte upp med att fira jul osv med pappas släkt men det betydde inte att jag i längden har en nära relation med dem. Med åren tappade min familj kontakt med många i släkten. Jag har själv noll kontakt med dem. Mammas sida av släkten känner jag mig närmare rent emotionellt trots de bor på andra sidan jordklotet, men det är väl inte direkt så att jag har någon kontakt med dem heller. Jag lekte inte alls med far- och morföräldrar utan mer med kusinerna som jag inte heller träffat sedan kanske högstadiet.

    Jag har vänner som jag fått genom skolan och alla möjliga andra ställen. Jag har aldrig saknat att ha syskon. Det finns ändå inga garantier för att man kommer stå varandra nära som syskon. Saker händer i livet. Älska ditt barn, ge honom möjlighet att träffa vänner genom fritidsaktiviteter, skolan och på andra sätt. Uppmuntra honom till att träffa folk och forma relationer med både män och kvinnor samt inom olika åldersspann samt olika socioekonomiska cirklar. Han kommer klara sig.

    Och kom ihåg att det är stor skillnad mellan att vara ensam och känna sig ensam. Man kan känna sig ensam och övergiven i ett rum med tusen människor eller ha massor med vänner men ändå känna så. Medan man kanske har en handfull men extremt nära vänner och aldrig känner sig ensam. Fokusera på att lära ditt barn den skillnaden.

  • Anonym (Minns­)
    Äldre 25 Mar 20:14
    #9
    +1
    LP79 skrev 2019-03-25 20:11:40 följande:

    Jag är enda barn med föräldrar som fick mig kring din ålder. Mina far- och morföräldrar är döda men de enda jag hade en relation till var farföräldrarna. Jag växte upp med att fira jul osv med pappas släkt men det betydde inte att jag i längden har en nära relation med dem. Med åren tappade min familj kontakt med många i släkten. Jag har själv noll kontakt med dem. Mammas sida av släkten känner jag mig närmare rent emotionellt trots de bor på andra sidan jordklotet, men det är väl inte direkt så att jag har någon kontakt med dem heller. Jag lekte inte alls med far- och morföräldrar utan mer med kusinerna som jag inte heller träffat sedan kanske högstadiet.

    Jag har vänner som jag fått genom skolan och alla möjliga andra ställen. Jag har aldrig saknat att ha syskon. Det finns ändå inga garantier för att man kommer stå varandra nära som syskon. Saker händer i livet. Älska ditt barn, ge honom möjlighet att träffa vänner genom fritidsaktiviteter, skolan och på andra sätt. Uppmuntra honom till att träffa folk och forma relationer med både män och kvinnor samt inom olika åldersspann samt olika socioekonomiska cirklar. Han kommer klara sig.

    Och kom ihåg att det är stor skillnad mellan att vara ensam och känna sig ensam. Man kan känna sig ensam och övergiven i ett rum med tusen människor eller ha massor med vänner men ändå känna så. Medan man kanske har en handfull men extremt nära vänner och aldrig känner sig ensam. Fokusera på att lära ditt barn den skillnaden.


    Nej, det är faktiskt en stress för barn rent psykologiskt att få syskon. Jag är mellannamn själv med två år mellan varje syskon men inte hade vi varandra som kompisar?! Meningen är ju att man ska ha kompisar, inte umgås med sina syskon. Jag har haft bästisar som varit ensambarn och dom har varit väldigt sociala och haft många vänner, dessutom väldigt stark självkänsla!
  • Äldre 25 Mar 20:17
    #10
    +1

    Strunta in vad de säger...när din son börjar förskolan kommer ha få gott om kompisar och få lära sig att dela med sig etc, ja han kommer kanske inte ha jättemycket utbyte av sin äldre bror under uppväxten på så sätt att de kommer leka men det är ingen garanti att syskon gör heller.. Det ni kommer behöva göra lite mer än de som har flera barn är att se till att er son dels får leka med kompisar på fritiden ,lite viktigare med aktiviteter ( i lagom mängd..en i veckan räcker gott o väl ) och viktigare att få gå på förskola, och då menar jag Inte 40+h i veckan utan mellan 15-40h Jag har under årens lopp haft många " ensambarn" i grupperna och alla har mått bra och klarat sig alldeles utmärkt utan syskon ..deras föräldrar har kanske lite oftare bjudit med en kompis till badhus/stranden/lekland etc men annars är det INGEN skillnad Stort grattis till din/ er lille son och NJUT av den här tiden den går alldelse för fort förbi

Svar på tråden Synd om min son?