Känna tacksamhet eller inte?

Vad tycker ni om det när två skaffar barn tillsammans är det en naturlig känsla att känna tacksamhet för varandra eller inte?

I min värld ( även om man skiljer sig senare eller oavsett hur relationen blir framöver) känner man tacksamhet åt den andra : skulle den andra inte varit en del av mitt liv skulle mina barn inte existera idag.

Hur tänker ni om det?

Jag och min sambo är fortfarande ihop, älskar varandra o har en fin relation. Men hn känner inte tacksamhet, tvärtom hn skuldbelägger mig för att livet blev så här ...? Det svider i min hjärta :(

Vad tycker ni om det när två skaffar barn tillsammans är det en naturlig känsla att känna tacksamhet för varandra eller inte?

I min värld ( även om man skiljer sig senare eller oavsett hur relationen blir framöver) känner man tacksamhet åt den andra : skulle den andra inte varit en del av mitt liv skulle mina barn inte existera idag.

Hur tänker ni om det?

Jag och min sambo är fortfarande ihop, älskar varandra o har en fin relation. Men hn känner inte tacksamhet, tvärtom hn skuldbelägger mig för att livet blev så här ...? Det svider i min hjärta :(

Oavsett vem som har orsakat den här (vi har ju gjort den här tillsammans hn och jag) känns så tråkigt att hn uppfattar det så

För mig blev livet bättre , våra barn är bästa som har hänt mig ( även om det är kämpigt i perioder )

Jag vill inte att den som jag älskar ska ha det dåligt , men nu verkar det som att hn uppfattar det så att livet blev värre

Hur kan man lösa det här? Hur kan jag hjälpa ? Hn är människa nog för att inte lämna oss, kanske för att hn älskar mig eller för att hn är ansvarsfull och vet att hn har ett ansvar mot barnen .. men det känns hemsk att veta att hn lider (istället för att känna sig lycklig) :(

Oavsett vem som har orsakat den här (vi har ju gjort den här tillsammans hn och jag) känns så tråkigt att hn uppfattar det så

För mig blev livet bättre , våra barn är bästa som har hänt mig ( även om det är kämpigt i perioder )

Jag vill inte att den som jag älskar ska ha det dåligt , men nu verkar det som att hn uppfattar det så att livet blev värre

Hur kan man lösa det här? Hur kan jag hjälpa ? Hn är människa nog för att inte lämna oss, kanske för att hn älskar mig eller för att hn är ansvarsfull och vet att hn har ett ansvar mot barnen .. men det känns hemsk att veta att hn lider (istället för att känna sig lycklig) :(

Får inte ihop det. Ni älskar varandra och har en fin relation. Men han skuldbelägger dig för att livet blev så. Hur blev livet?

Det handlar nog mer om vad han hade för drömmar när han var yngre. Om han tycker att familjen gör att han inte kan göra karriär fullt ut. Att han kanske känner att nu är det kört. Kanske är han i en medelålderskris - han tänker att "blir det inte mer än så här?". Typisk tanke när man hamnar runt 40. Tror inte det handlar om dig eller barnen som människor - utan mer som den fålla han styrts in i och fastnat i.

Säg till honom att när barnen blir stora så kommer man in i en ny fas där ni kan fokusera mer på er själva återigen. Karriären kan tas upp på ett annat vis, ni blir friare osv osv.

För mig låter det helt fel att känna tacksamhet för den andre parten.

Det låter som problemet handlar om att partnern inte är nöjd med livet som familjefar.

Var det en planerad graviditet?

Visade han tecken på att "ångra sig" eller ha ett sämre mående under graviditeten?

Om inte, när dök dessa känslor upp?

Hur delaktig är han i barnen och det praktiska runt hemmet?

Hur gammalt är barnet/barnen?

Har han pratat med något proffs om sina känslor?

Har ni varit på par/familjeterapi?

Hur mår du i det hela?

Att man måste ta ansvar för barn, man skulle definitiv leva annorlunda utan barn . Mindre hushållsgrejor, mindre kostnader , mer fritid osv (vi skulle till ex inte äta lagad mat varje dag , man skulle kunna slå på tv strax efter jobbet och titta en icke-barnvänlig-film, semester är inte samma när man måste passa några småttingar osv)

Och det förstod han inte innan?

Och då bestämmer ni er för att skaffa 3 barn, hur tänkte han där?