Orkar inte bo hemma mer

Har du ingen möjlighet till att flytta hemifrån?

Din mamma verkar vara väldigt dysfunktionell och oempatisk, och din pappa osäker som inte vågar stå för sina åsikter eller synpunkter. Ni alla har levt under er mamma, det finns inget du kan säga eller göra för att ändra på din mamma, hon är den hon är och kommer alltid vara om hon inte vill ändra på sig själv. Det kan absolut även handla om diagnoser i grunden som gör att hon beter sig på detta sättet, men det kan endast professionell hjälp komma fram till.

Det bästa för dig skulle helt enkelt bara vara att ta dig därifrån, så hon inte längre kan trycka ner dig.

Blir otroligt ledsen av att höra detta.

Deras ilska mot er barn har ingenting med er att göra.

Det har aldrig varit ert fel! 

Tyvärr är det dina föräldrar som inte kan hantera sina känslor och går överstyr.

Du ska veta att de älskar dig och dina syskon men den stress oro m.m. de upplever i kombination med hur de själva blivit uppfostrade gör tyvärr att de agerar utåt mot dom de älskar mest dvs er barn! Det är med er dom känner sig tryggast.

Men det betyder inte att de har rätt att bete sig illa mot dig och dina syskon.

Jag tycker absolut du ska prata med professionella. Det finns mycket stöd och hjälp att få för hela familjen! Ni alla men speciellt dina föräldrar behöver komma till ett nytt medvetande. kolla med din kommun, vårdcentral, 1177.

Det finns mycket kärlek hos er alla och till varandra men det gäller att väcka det inom er. 

Ett tips jag kan ge är att ge/göra något som din pappa tycker om .

När du har fyllt på honom kommer han lyssna på dig vad du har att säga.

Sedan kan du göra samma sak med din mamma. 

Upprepa detta varje dag inom familjen. 

Det är de som ska vara vuxna men du verkar så smart tjej så får dy tyvärr agera vuxet istället för de. 

Det funkar jag lovar!

Er familj borde fått stöd av Socialtjänsten för länge sen! Du kan ringa dem själv. Ni barn ska inte vara i ett sånt hem. Eftersom du är myndig kan du flytta om du vill men du behöver nog hjälp av soc. 

Tack för att du säger det, det är så lätt att klandra sig själv. Dom säger hela tiden att jag är otrevlig och sur. Mamma minns inte senaste gången jag gjorde något snällt mot henne. Igår sa hon ?hade du själv velat vara kompis med någon som är elak??. Pappa sa för någon månad sen att han ?önskade att jag var som alla andra döttrar?.

Jag känner mig så arg hela tiden. Jag är arg för att pappa var otrogen mot mamma när han hade en hel familj där hemma som väntade. Jag är arg för att mamma skrikit på oss, att hon fått alla mina systrar att må dåligt. Det gör att jag knappt orkar prata med dom längre, men då drabbas jag av dåligt samvete. Men jag kan inte hjälpa att allt kommit upp till ytan hos mig nu. Jag har så dåligt samvete för att jag inte orkar prata med mamma men allt hon gör är att skälla. Vi är så fruktansvärt olika hon och jag. Hon tänker aldrig steget längre i någonting.

Nu sitter jag på mitt rum och gråter igen över saker hon säger. Jag kom ned och sa att jag inte vill vara på det sommarjobbet jag var på i somras (och eftersom jag numera aldrig öppnar upp mig så tänkte jag att hon nu kanske vill lyssna på mig) eftersom att jag får ångest varje dag som jag åker till jobbet, och har tankarna kring att söka annat. Istället för att vara ett stöd säger hon ?det kommer du ha oavsett vart du jobbar?. Hon kan aldrig bara vara en pelare att stötta sig mot. Blir så ledsen när jag kommer hem till mina vänners mammor och ser hur det ser ut för dom till skillnad från mig. Jag hoppas att jag kan bli en annan person än henne när jag i framtiden blir mamma. Jag är så rädd för att jag kommer bli som henne eftersom jag inte vet något annat, om du förstår hur jag menar.

Tack för att du säger det, det är så lätt att klandra sig själv. Dom säger hela tiden att jag är otrevlig och sur. Mamma minns inte senaste gången jag gjorde något snällt mot henne. Igår sa hon ?hade du själv velat vara kompis med någon som är elak??. Pappa sa för någon månad sen att han ?önskade att jag var som alla andra döttrar?.

Jag känner mig så arg hela tiden. Jag är arg för att pappa var otrogen mot mamma när han hade en hel familj där hemma som väntade. Jag är arg för att mamma skrikit på oss, att hon fått alla mina systrar att må dåligt. Det gör att jag knappt orkar prata med dom längre, men då drabbas jag av dåligt samvete. Men jag kan inte hjälpa att allt kommit upp till ytan hos mig nu. Jag har så dåligt samvete för att jag inte orkar prata med mamma men allt hon gör är att skälla. Vi är så fruktansvärt olika hon och jag. Hon tänker aldrig steget längre i någonting.

Nu sitter jag på mitt rum och gråter igen över saker hon säger. Jag kom ned och sa att jag inte vill vara på det sommarjobbet jag var på i somras (och eftersom jag numera aldrig öppnar upp mig så tänkte jag att hon nu kanske vill lyssna på mig) eftersom att jag får ångest varje dag som jag åker till jobbet, och har tankarna kring att söka annat. Istället för att vara ett stöd säger hon ?det kommer du ha oavsett vart du jobbar?. Hon kan aldrig bara vara en pelare att stötta sig mot. Blir så ledsen när jag kommer hem till mina vänners mammor och ser hur det ser ut för dom till skillnad från mig. Jag hoppas att jag kan bli en annan person än henne när jag i framtiden blir mamma. Jag är så rädd för att jag kommer bli som henne eftersom jag inte vet något annat, om du förstår hur jag menar.