Behöver råd o tröst
Behöver råd kring hur jag ska agera, gärna lite tröstande ord, kring min relation till min sambo.
Vi har en 1.5 åring hemma, jag är gravid med andra barnet bf 29 aug. Min sambo har alltid haft svårt för att prata om vårt förhållande, och liksom de flesta förhållanden går det ju upp o ner. Just nu nere på botten skulle jag vilja säga. Han är på konferens i några veckor och var hemma i helgen. Jag har mått jättedåligt hela denna graviditet än så länge med kräkningar flera ggr per dag o nu har jag lyckats få dubbelsidig bihåleinflammation och lunginflammation. Mådde i helgen med andra ord inte så bra. Min sambo tog trots detta inte vår dotter på natten mer än de sista timmarna efter att jag bett honom ena natten, dock inte andra (trots att jag uttryckligen bett om avlastning). Han lagade mat en gång på lördagen och fixade hämtmat på kvällen. Dock lyfter han inte ett finger när det kommer till dottern, jag får borsta tänderna, klä henne, byta blöjor, natta, mata osv. Utöver det har jag tvättat, vikt ren tvätt och fixat större delen av allt diskande. Han har inte gjort någon typ av hushållsarbete även om jag bad om att få hjälp med att dammsuga. När han skulle åka o handla mat på söndagen väljer han i vanlig ordning att åka när det är dags för lunch så att jag blir ensam med att fixa mat, diska o somna dottern till sin lunchlur (är nöstan alltid den tiden han ska träna eller iväg på annat). Jag blir lite irriterad och säger att han kanske kan åka senare för jag orkar inte ta hand om allt det andra just nu. Han blir helt enkelt skitförbannad, säger att jag bara gnäller, att han är trött på det här och att han ska tänka över nu när han är på konferens om han verkligen vill fortsätta vår relation. Jag frågade senare på kvällen om han kunde berätta vad han tycker är så fel i vårt förhållande så jag kan förstå, vilket han absolut inte ville.
Svårt att förklara kort men såhär ser vårt förhållande ut i stort. Jag drar det absolut tyngsta lasset hemma och på jobbet. Inte en enda gång sedan vi fick veta att jag var gravid med nr två har han hållt om magen, eller hållt om mig/kramat mig trots att jag bett honom om det flera flera gånger. Nu de senaste dagarna är han svinsur varje gång vi pratar, känns som att han hatar mig. Samtidigt är jag så jvla rädd för att han ska lämna mig för hur ska jag rent praktiskt klara av en nyfödd och vår dotter själv? Blääää mår så dåligt och blir så stressad över detta.