Drygt 15% av Sveriges elever i grundskolan blir inte behöriga till gymnasiet. En väldigt hög siffra.
Med tanke på det hårda arbetsklimatet så undrar jag hur dessa själar ska klara sig?
Har du barn som inte klarade grundskolan? Hur har det gått för dem? Antar det går att komplettera och skaffa sig behörighet i efterhand?
Eller är du själv under 40 och inte klarade nian? Hur har din resa i vuxenvärlden att ut?
Snart 30, kkarade inte 9an men har läst några enstaka gymnasiekurser. Klarar varken av skola och har inte fått något jobb. Utan utbildning får man låg självkänsla så jag vågar väl inte riktigt söka jobb heller. Och nu har jag gått utan jobb så länge att det bara blir svårare och svårare. Arg på alla som lät mig hoppa av skolan och att inget gjordes.
Närmar mej 40 och hoppade av i 8'an.
Ungdomen bestod mest av droger och kriminalitet, satt ett par kortare vändor. Lade ner det mesta runt 26-27.
Det var inte lätt att komma in på arbetsmarknaden men det gick. Jobbar idag som personansvarig/arbetsledare inom ett hantverksyrke, fortfarande outbildad förutom lite korta kurser för licensers skull.
Jag hoppade av i 9an och började jobba direkt. Jag klarade verkligen inte av skolan och det blev bara värre av att mamma försökte tvinga mig. Jag hade en period mellan 6an-9an där jag var hemsk .. Jag har turen på min sida att det finns några familjeföretag på min pappas sida. Samt att min pappa har lantbruk. Så min pappa klev in (dom skiljdes när jag va liten) och gav ett ultimatum om jag nu tyckte att jag va vuxen nog att inte gå i skolan, va jag också vuxen nog att klara mig själv. Om jag inte kunde pallra mitt arsle till skolan så skulle jag minnsan inte tro att jag kunde ligga i sängen hela dagarna och få allt betalt. Så jag började jobba åt min farbror inom maskiner. Samt att jag som vanligt hjälpte till hemma på gården.
Jag fick även betala 3500:- för att bo hemma hos pappa varje månad och att jag skulle få en pinal betalt var bara att glömma. Nu var ändå min pappa guld värd och istället sparade dessa pengar på ett konto som jag fick senare när jag skulle köpa bil.
Även om jag har haft en strulig uppväxt så anser jag mig själv haft väldigt tur ändå. Om jag hade bott i någon storstad eller liknande hade det ju förmodligen inte alls sätt ut så.
Så hur ser mitt liv ut idag.
Jag kan det mesta inom maskiner och lantbruk, vilket är guld värt just där jag bor. Så jag har alltid den grunden att falla tillbaka på.
Jag flyttade till kärleken vilket gjorde att jag stod utan jobb. Jag hade hört att vården alltid sökte folk så satte mig ner och ringde runt till alla hemtjänster. Fick napp och visade framfötterna så mycket jag kunde. Idag har jag en fast tjänst sen 6 år tillbaka. 4st barn. Hus. osv.
Visst jag har ingen utbildning och jag bor inte i någon storstad, men jag skulle inte vilja byta hur jag lever mitt liv på något sätt. Allt går bara man vill.
Jag tycker däremot att dagens samhälle är tragiskt. Det finns i stortsätt ingen back up du kan leva på bidrag hur länge som helst. Jag vet inte hur många vikarier jag skolat in på mitt jobb som har sagt rakt ut efter några dagar att dom får för lite i lön och hellre väljer att fortsätta leva på soc. Dagens ungdomar är så fruktansvärt lata och det här om att det inte finns några jobb. Det finns visst jobb man måste däremot kämpa lite och man kan inte tro att man ska få något välbetalt jobb när man inte gått i skolan! Samt att i skolan måste det göras drastiska åtgärder. När jag själv gick i grundskolan så förekom droger,rökning,alkohol osv i en liten skala. Men nu är det snarare extremt ovanligt att det finns någon liten skala som inte gör det. Och alla dessa blinda föräldrar.
Sambons lillasyster är 14år och på skolorna så är du i stortsätt utanför om du inte röker på. Det är en helt vanlig sak för dom.
Jag ser bara på mina 2 äldsta barns skola dom är 8år bara i år har det t.ex varit 2 fall där elever försökt tända eld på skolan under skoltid senaste var en grabb som gick i 3an !!! Deras klasser är hemska och lärarna går på knäna. I mina barns klass är dom 26 elever och väldigt ofta (det händer minst 1 gång i veckan) så är någon lärare sjuk i någon annan F-3 klass och då slås dom ihop i samma klass rum med 1 enda lärare vilket innebär en dag med uppemot 50 elever !
Min sambo hoppade av gymnasiet. Han har aldrig haft några problem med att få anställningar. Han har både bra jobb och hög lön idag. Inget fel på hans allmänbildning heller. Ingenting jag skulle rekommendera. Jag vill att våra barn ska läsa gymnasiet och universitet sedan, medan han tycker att det räcker med gymnasie.
Drygt 15% av Sveriges elever i grundskolan blir inte behöriga till gymnasiet. En väldigt hög siffra.
Med tanke på det hårda arbetsklimatet så undrar jag hur dessa själar ska klara sig?
Har du barn som inte klarade grundskolan? Hur har det gått för dem? Antar det går att komplettera och skaffa sig behörighet i efterhand?
Eller är du själv under 40 och inte klarade nian? Hur har din resa i vuxenvärlden att ut?
Jag är kvinna, 25 år.
Gick inget gymnasie, var knappt närvarande i årskurs 8 eller 9. Alla i min omgivning trodde jag skulle bli ett "problem" för samhället.
Har jobbat som maskinoperatör i industri sedan jag var 18. För 6 månader sen blev jag vidarebefordrad till tjänsteman och arbetar nu administrativt.
Jag är rakt under min chef (produktionschef) i "kedjan", och är likvärdig min chef jag hade på golvet. (Dock olika arbetsuppgifter)
Så visst kan det gå bra om man vill och kämpar för det :)
Jag är kvinna, 25 år.
Gick inget gymnasie, var knappt närvarande i årskurs 8 eller 9. Alla i min omgivning trodde jag skulle bli ett "problem" för samhället.
Har jobbat som maskinoperatör i industri sedan jag var 18. För 6 månader sen blev jag vidarebefordrad till tjänsteman och arbetar nu administrativt.
Jag är rakt under min chef (produktionschef) i "kedjan", och är likvärdig min chef jag hade på golvet. (Dock olika arbetsuppgifter)
Så visst kan det gå bra om man vill och kämpar för det :)
Jag är kvinna, 25 år.
Gick inget gymnasie, var knappt närvarande i årskurs 8 eller 9. Alla i min omgivning trodde jag skulle bli ett "problem" för samhället.
Har jobbat som maskinoperatör i industri sedan jag var 18. För 6 månader sen blev jag vidarebefordrad till tjänsteman och arbetar nu administrativt.
Jag är rakt under min chef (produktionschef) i "kedjan", och är likvärdig min chef jag hade på golvet. (Dock olika arbetsuppgifter)
Så visst kan det gå bra om man vill och kämpar för det :)
Jag är kvinna, 25 år.
Gick inget gymnasie, var knappt närvarande i årskurs 8 eller 9. Alla i min omgivning trodde jag skulle bli ett "problem" för samhället.
Har jobbat som maskinoperatör i industri sedan jag var 18. För 6 månader sen blev jag vidarebefordrad till tjänsteman och arbetar nu administrativt.
Jag är rakt under min chef (produktionschef) i "kedjan", och är likvärdig min chef jag hade på golvet. (Dock olika arbetsuppgifter)
Så visst kan det gå bra om man vill och kämpar för det :)
Hade en svår tid i högstadiet och även i gymnasiet, pga yttre ting, kämpade mest med frågor om vem jag egentligen var.
Men det gick bra för mig ändå, jag har ett bra arbete idag och ser inte att jag haft mer svårigheter än andra i livet, jag blev aldrig vaggad i en bädd av bomull om man säger så. Fick nog möta problem med få redskap ganska tidigt och med nästintill obefintligt av stöd, lärde mig handskas med mig själv. Såg det som nyckeln till frid, inser att vi aldrig blir fullärda.
Men jag ser det som att jag klarat mig bra på egen hand och bättre kan det bara bli, sinnets outforskade vägar är oändliga och inställningen till svårigheter är allt.
Hade en svår tid i högstadiet och även i gymnasiet, pga yttre ting, kämpade mest med frågor om vem jag egentligen var.
Men det gick bra för mig ändå, jag har ett bra arbete idag och ser inte att jag haft mer svårigheter än andra i livet, jag blev aldrig vaggad i en bädd av bomull om man säger så. Fick nog möta problem med få redskap ganska tidigt och med nästintill obefintligt av stöd, lärde mig handskas med mig själv. Såg det som nyckeln till frid, inser att vi aldrig blir fullärda.
Men jag ser det som att jag klarat mig bra på egen hand och bättre kan det bara bli, sinnets outforskade vägar är oändliga och inställningen till svårigheter är allt.
Jag skolkade mig igenom hela gymnasiet och gick ut med streck i alla ämnen utom två. Gick på komvux direkt efter för att ta igen men lyckades inte med det heller. Gjorde ingenting (levde på soc) i något år efter det. Fick trots det jobb som uthyrd receptionist som 23 åring - vilket jag misskötte genom att vara ofta borta eller komma för sent. Chefen ?såg? något i mig och kämpade för att det skulle gå bra för mig. Det tog några år innan jag hittade viljan att göra något alls... nu ca 20 år senare har jag gjort mycket inom företaget och har en hög position med mycket ansvar. En tjänst som egentligen ställer krav på högskoleutbildning.
Ångrar givetvis mina struliga år ung men är lycklig över att jag lyckats ta mig långt genom att vara extremt arbetsam och den som alltid gör det där extra. :)
Siffran 15 % måste tas med en nypa salt.
I den ingår nyanlända som kanske kom till sverige när dom var 10-12 år och har
haft svårt att hänga med på dom få åren dom haft i svensk skola.
Av dom som gått i svensk skola från 1-9 och gymnasiet klarar dom allra flesta
att få examen.
Hoppade av gymnasiet efter åk 2 gick naturvetenskaplig linje. Festade partajade och levde allmänt fan. Värnplikten var nog det som fick ordning på mig. Inte läst in kompetensen, har aldrig känt behovet då jag fått jobb ändå. Har idag en bra position i ett stort företag med ok betalt, över 45k.
Min kille gick gymnasiet och fick IG i alla ämnen utom ett, jag vet inte ens hur han lyckades med den bedriften. Han har haft en del olika jobb under vårt förhållande, bl.a. som försäljare, jobbat på restaurang m.m. Det märks dock att han inte är så klipsk, och det är något jag saknar i vårt förhållande. Han kan liksom inget av det man lärde sig som barn/ungdom och verkar inte ha nåt intresse av det heller så alla mina intressen (litteratur, musik, historia, medicin, religion, psykologi osv) får jag ha för mig själv medan hans enda intresse är typ bilar. Han har vad jag vet inte läst en enda bok i sitt liv och trots att han är snäll och omtänksam och allt så är förhållandet rätt fattigt då vi inte har några gemensamma intressen och inte riktigt är på samma intellektuella nivå 
Jag hoppade av gymnasiet efter första terminen. Reste istället, och har bott på massa olika platser. Läste sedan ett år på komvux och flyttade efter det till USA. Efter ett tag så ville jag gå på college i USA och ansökte med mina få ämnen jag hade från komvux och dom antog dom som gymnasieutbildning. Jag har nu en masterexamen i utbildningsvetenskap utan att ens ha gått gymnasiet:)
Min sambo gick ut nian men började aldrig gymnasiet. Han är född 88, så är 31 år. Han har aldrig haft problem med jobb och idag jobbar han på det tryggaste och bäst betalda företaget i vår stad. Han tjänar mer än mig som gått ur gymnasiet.