Får inte kalla mig mamma?!

Det är svårt det där, mitt barn kallar sin bonusmamma för hennes namn men har råkat säga mamma om henne till mig, det var som en kniv rakt i hjärtat.

Visst är jag glad att de har bra kontakt men hon är inte mamma. Jag tror att det kan vara så att man omedvetet känner skuld för att ha brutit "kärnfamiljen" (även om det var bäst beslut för framtiden) och om barnet sen även kallar någon annan för mamma så känner man sig misslyckad och otillräcklig.

Det är svårt att förklara för någon som inte har egna barn då detta är känslor som man inte kan förstå sig på om man inte är förälder. Jag menar verkligen inte att bonusföräldrar är sämre föräldrar men känslorna går inte att styra, man vill vara mest älskad helt enkelt

Jag hade absolut inte velat att mina barn kallade någon annan för mamma... Och skulle jag och min man gå isär hade jag inte velat att de kallade min eventuella nya för "pappa". Barnen har ju en pappa, och det skulle ju inte vara den nya personen. Vi hade smidigt förklarat att pappa är pappa, och Kalle är Kalle eller bonuspappa.

Min yngsta kan kalla min man för pappa. Barnets pappa har inget emot det. Pojken vet skillnaden på pappa och pappa, det har han visat tydligt. Mitt ex känner samma som jag, att benämningen mamma och pappa är ett sätt att beskriva någon som betyder mycket för barnet. Eftersom barnen bor heltid hos mig är det inte konstigt. Skulle han vilja säga mamma till mitt ex sambo får han göra det, så länge det inte är påtvingat. För mig är det positivt, att han kan få ha en mammafigur och ek pappafigur i båda sina hem.

Men du är ju inte mamma så varför blir du upprörd över det? 

Jag skulle tycka det var bra att min son gillar nya plastmamman MEN jag hade blivit jätte ledsen om han kallade henne mamma. Hade känts i "Mamma hjärtat". Du får se till att hon kallar dig vid namn. För hennes riktiga mamma finns ju fortfarande!

Nej det absolut inte ok att du låter bonusbarn kalla dig för mamma.
Barnet har en mamma och så ska det vara, det är förstås jättebra att du har en bra relation till barnet och blir en viktigt person i barnets liv. Det tycker säkert mamman också men DU är inte barnets mamma och ska inte agera som det heller. Du får inte ta mammans plats, barnet har en mamma och pappa sen kan barnet gärna har fler viktigt personer i sitt liv.
Du får säga till barnet att du inte är mamma och att barnet säger ditt namn eller något smeknamn.

Skulle barnet inte ha någon mamma då skulle du kunna ta platsen som mamma men när det finns en måste du ta en position.

Min brors pappa dog när min bror var liten och då blev min pappa hans pappa också, även min kompis fick barn med en man som flyttade utomlands och biologiska pappan bröt kontakten då blev min kompis nya man sonens pappa men vid skilsmässor mm när det finns en mamma och en pappa ska ingen ta deras plats. Du får vara en bra bonusmamma men inte försöka ta hennes plats.
Att barnet säger fel någon gång händer ju förstås men börjar man säga mamma eller pappa till någon annan rättar man barnet.
Vid en viss ålder brukar barnet tänka på vad mamma och pappa heter osv.
ganska vanligt att barnet då kallar föräldern vid namn eller t ex pappa Peter osv.
Barnet testar lite.

Du kommer att märka hur känsligt det är om du själv får barn, du kommer inte att gilla att ditt barn kallar någon annan för mamma eller att någon försöker att ta din plats. 
Jag är mamma för mina barn, mina bonusar har sin mamma, sen är jag viktig för dom och dom är viktiga för mig och vi är en familj men jag tar inte deras mammas plats och ingen tar min plats som mamma för mina barn.

Nu lever jag med mina barns pappa men min spontana känsla är att det hade gjort jätteont om mina barn började kalla sin bonusmamma för mamma. Jätteont. Jag hade varit väldigt glad om de tyckte om henne och hade en bra relation till henne men hade inte uppskattat att de kallade henne mamma.

Jag hade antagligen inte sagt till mina barn att inte kalla henne mamma dock. Jag är vuxen och får hantera det själv.

Och jag tror att om du hade haft egna barn så hade du haft en annan förståelse för den biologiska mammans känslor.

Det handlar inte om att jag måste bli kallad mamma för att jag ska må bra. Vill barnet kalla mig för mamma för att barnet känner sig trygg med mig och känner att det ser mig som en av sina mammor så får barnet göra det. Tilläggas även att barnets pappa plus samtliga i familjen omkring säger mitt namn, och inte mamma, när dem pratar med barnet. Så det blir inte ?gå och fråga din mamma om du får det?, utan det är mitt namn som sägs.

Jag har även full förståelse för att det kan kännas för mamman, det har jag. Men att sedan sitta och säga till barnet att det inte får kalla mig för mamma (vilket hon gjort direkt till barnet) istället för mig eller pappan, men ändå tvinga barnet att kalla hennes nya för ?pappa-****? är för mig bara helt fel. Hade det varit annorlunda om barnet sagt ?mamma-******? till mig? Ska vi säga åt barnet att kalla mig det istället om det nu vill kalla mig mamma? Det känns inte naturligt i sådana fall.

Jag struntar egentligen i om barnet kallar mig vid namn, bonusmamma, bonusförälder eller mamma. Så länge det trivs med mig och känner sig trygg är jag glad oavsett, så länge barnet känner själv att det vill kalla mig för vad det nu är.

Men när barnet får rätta sig själv, när mamman inte ens är i närheten, och kallar mig vid namn eller bonusmamma så blir jag upprörd att det ska behöva känna så.

Det handlar inte om att förbjuda barnet nånting, det handlar om att du som vuxen talar om för barnet att du föredrar att bli kallad nånting annat. Om nu barnets mamma inte vill att barnet ska kalla dig mamma borde du respektera det och i möjligaste mån få barnet att kalla dig nånting annat UTAN att förbjuda eller smutskasta mamman. Sånt tillhör föräldraskapet, kunna hantera jobbiga saker på ett bra sätt.

Du har inte skrivit tidigare att mamman tycker att hennes nya ska kallas pappa. Då känns det lite som en annan sak.