• Äldre 27 Mar 08:46
    6630 visningar
    268 svar
    -7
    268
    6630

    Får inte kalla mig mamma?!

    Okej, så en snabb fråga.

    Har ett bonusbarn på 5 år som de senaste månaderna har börjat kalla mig mamma istället för mitt namn eller ?bonusmamma?. Detta är något som kommit helt självmant från barnet och ingenting som blivit ?påtvingat? då jag själv blev tvingad att kalla min mammas nya för pappa som barn.

    Dock har barnets mamma nu fått reda på detta och verkar ha problem med det. Vi har på flera sätt fått veta att hon sagt till barnet att INTE kalla mig för mamma. Hon har även erkänt detta.

    Min tanke är då, kan man inte vara glad för att ens barn har en ny människa i sitt liv som den känner sådan tillit och trygghet och har sån bra relation till att den kan kalla personen mamma? Hur hade ni andra reagerat om ert barn kallade barnets andres förälders nya för mamma/pappa?

    Har inga egna biologiska barn men hade jag varit mamman hade jag blivit superglad om mitt barn kände den tryggheten med den nya partnern.

  • Svar på tråden Får inte kalla mig mamma?!
  • Anonym (Gigi)
    Äldre 28 Mar 03:00
    #51
    Canadasvensk skrev 2019-03-27 21:43:53 följande:

    Undrar om ni panik-mammor hade sagt samma sak till ett homosexuellt par som skaffar barn!?

    Alltså en förälder är den biologiska ELLER så har paret adopterat så det inte finns en bio-förälder???

    Vad tycker ni barnet ska kalla dom då? För inte kan väl barnet gå till skolan och säga att den har 2 mammor eller pappor??

    Sug på den så får vi se hur politiskt korrekta ni vågar vara...


    Panikmammor? Säger man så? Nu får du allt skärpa till dig.

    Märkligt hur det återkommer då och då att detta jämförs med adoptivföräldrar och gayföräldrar. Ser du inte skillnaden. Panikmamma? Skärp dig.
  • Anonym (FS)
    Äldre 28 Mar 06:29
    #52
    Canadasvensk skrev 2019-03-27 20:20:36 följande:

    Herregud vad många livrädda mammor det fanns i denna tråden. Precis som att bonus mamman stjäl orders mening! Trams alltihop!

    Hur vore det om vi la ner lite vad bio-mamman tycker och fokuserar på BARNET först och skiter lite i mammans känslor?

    Ja jag har eget barn och bonus barn. Mitt barn kallar min fru för hennes första namn. Ibland blir det fel och ordet "mamma" kommer ut men inte fan går vi i taket för det. 

    Mitt bonus barn kallar mig för Papppa och hör och häpna, hennes bio-pappa bryr sig inte! Han är helt enklet trygg i sin roll som bio-pappa.

    Och skulle mitt barn kalla sin bonus pappa för pappa skulle jag skita i det.

    När jag är hemma med mina barn (oj förlåt, mitt bonus barn, mitt eget barn och vårat gemensamma barn) så agerar jag pappa åt alla barnen. Och om jag har en "pappa-roll" hemma mot barnen så är det väl inte konstigt att dom kallar mig för pappa - om BARNET vill det. 

    (Dock ska man ju naturligtvis inte tvinga ett barn att kalla sin bonus förälder för vare sig mamma eller pappa.)

    Snacka om ett icke-problem...

     


    Canadasvensk skrev 2019-03-27 21:43:53 följande:

    Undrar om ni panik-mammor hade sagt samma sak till ett homosexuellt par som skaffar barn!?

    Alltså en förälder är den biologiska ELLER så har paret adopterat så det inte finns en bio-förälder???

    Vad tycker ni barnet ska kalla dom då? För inte kan väl barnet gå till skolan och säga att den har 2 mammor eller pappor??

    Sug på den så får vi se hur politiskt korrekta ni vågar vara...


    Okej... så för att man som mamma känner att man vill ha en unik plats i sina barns hjärta och inte känna sig utbytbar mot nån som dyker upp som en glad tant i barnens liv varannan helg så är man livrädd och har panik? Är det inte en högst mänsklig känsla att vilja vara speciell för de personer som är de mest speciella för en själv? Visst, det ligger inte bara i ordet, och man behöver inte riva upp himmel och jord om barnet skulle kalla bonusmamman för mamma. Men jag tycker det är jättekonstigt att inte ens reagera och kan inte låta bli att fundera på hur anknytningen varit mellan barn och mamma...
  • Äldre 28 Mar 07:01
    #53
    möjligt skrev 2019-03-27 23:14:44 följande:

    En femåring som träffar sin bonusmamma varannan helg(max 56 h per månad) har sannolikt en djupare relation med sina pedagoger som han troligtvis träffar kontinuerligt varje dag minst 120 h per månad


    Vad spelar det för roll hur mycket de ses. Att säga till barnet att det inte får säga mamma är sannerligen inte i perspektiv av barnets bästa. ä
  • Äldre 28 Mar 08:13
    #54

    Det du berättar har jag upplevt och tyckt varit naturligt tidigare, och jag själv blir alldeles varm inombords när mina bonusbarn kallar mig för pappa, eller bonuspappa jag ser mig själv som em bättre förälder så varför skulle inte jag få bli kallad pappa om nu barnen vill kalla mig för det? Ena barnet har även sagt att denne önskar att jag är den riktiga föräldern och att den andra pappan är bonus. Men ändå så är det svårt för barnet att hitta rätt rutin för det, för barnets biologiska pappa säger starkt nej. Så det sägs i smyg och jag upplever att det för barnet känns tabubelagt och skäms trots att barnet hemskt gärna vill kalla mig för pappa. Jag brukar därför uppmuntra att mitt namn används vid tilltal men att även de andra alternativen går bra om det känns rätt för barnet.

    Jag tror inte att det är så att det borde förbjudas. Men man bör nog inte heller uppmuntra det med närmare eftertanke. Jag har länge resonerat som du, att det känns tryggt att barnet finner den tilliten till mig som bonusförälder att kalla mig för pappa och att det borde uppmuntras från alla håll och kanter. Men är det verkligen det vi som bonusföräldrar vill?

    Du kommer att vara viktig för dina/ditt bonusbarn men du är inte en ny mamma eller pappa och det ska du nog inte heller se dig som. Det är ett känsligt ämne för en biologisk förälder, att någon annan blir kallad för mamma eller pappa av sitt egna barn och det kan även skapa en viss oreda i barnets tankar. Titeln mamma eller pappa tycker jag är reserverad för en förälder som genomgått den där himlastormande blixtförälskelsen till det nyfödda barnet. Den kärleken är obestridbar och växer sig allt starkare liter efter liter av modersmjölk, eller ersättning för den delen. Genom vaknätter och feberfrossor. Genom ordförråd som utvecklas till haranger och stapplande steg som utvecklas till stödhjulslösa cykelturer. Genom tid och åter tid har kärleken till den egna avkomman rotad sig allt djupare att jämförelsen mellan en bonusförälder och bonusbarn faller i sin egen orimlighet.

    I det gamla bondesamhället växte barn upp med många vuxna omkring sig och det skapade en trygghet. Det fanns fler att vända sig till när det knep. Det betydde också att det inte automatiskt var den biologiska föräldern som var viktigast för barnet, utan den som såg och bekräftade barnet. Många ur den äldre generationen kan till exempel berätta just att det var en moster eller morbror som betydde mest i deras liv.

    Du kan få till den där viktiga relationen med ditt bonusbarn genom att vara deras närmaste vuxna vän. Kanske till och med har du en viktigare roll än mamma eller pappa ju mer barnet växer. Försvara inte användandet av en titel som med bra anledning kan såra barnets riktiga mamma eller pappa oavsett om föräldern är närvarande eller inte. En idiot eller helgon. Och den är absolut inte nödvändig för dig som bonusförälder.

  • Äldre 28 Mar 09:20
    #55
    sandrabeerg skrev 2019-03-28 07:01:22 följande:

    Vad spelar det för roll hur mycket de ses. Att säga till barnet att det inte får säga mamma är sannerligen inte i perspektiv av barnets bästa. ä


    Återigen många många många barn kallar i perioder en massa olika människor för mamma. Både pedagoger på förskolan och random människor på en lekplats eller ICA.

    Mamma betyder då bara vänlig kvinnlig gestalt och barnet testar då ?titeln? det brukar använda.

    Det är ju egentligen högst naturligt ur barnets perspektiv då det ser att andra barn kallar andra kvinnor för mamma. Till ett så litet barn handlar det sällan om mognaden att verkligen medvetet inkludera en andra mamma. Då är det de vuxnas roll att vägleda och informera om vad mammatiteln innebär. Det behöver inte alls skuldbelägga eller vara något jobbigt. Kallar barnet en hund en katt så säger vi till, att tro att barnet nödvändigtvis har en massa starka känslor kring det är att projicera. När man sedan pratat om det och barnet mognat och då medvetet vill dela den titeln till någon annan så är det en annan sak.
  • Äldre 28 Mar 09:32
    #56
    +1
    Anonym (Fyfan) skrev 2019-03-27 17:37:51 följande:

    När man läser sån här skit så känns det så otroligt skönt att veta att mitt barn aldrig kommer ha en "bonusförälder". Helt fantastiskt skönt.

    NEJ det är inte okej att din partners barn sedan innan kallar dig mamma för du är inte barnets mamma utan det är din partners ex som är barnet ifrågas mamma. En mamma som dessutom INTE är ok med att barnet kallar dig det. Fattar inte varför du ens tror att du har något att säga till om, eller tycka till om, när det gäller detta. Det är inte ditt barn, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, och du har absolut NOLL att säga till om när det gäller barnet och dess uppfostran. Se till att backa nu. Vissa gränser går man inte över och du har redan gjort väldigt stora övertramp.


    Sån här attityd förstår jag verkligen inte. Vadå "noll" att säga till om? Ifall barnet bor där ibland så agerar hon mamma den tiden och kommer vara med och uppfostra barnet. Ska hon stå vid sidan av som nån åskådare tänker du? Nej, hon är en del i den familjen och hur uppfostran sker där.
  • Äldre 28 Mar 09:34
    #57

    För mig hade det nog handlat om en omtanke om barnets känslor och välmående. En mamma eller pappas kärlek är ovillkorligen och de har varit med från första början genom vått och torrt och kommer fortsätta med det hela livet (om allt står rätt till). En förälders nya partner kan försvinna om förhållandet tar slut. Därför hade jag varit försiktig med att låta ett barn likställa en ny partner med en förälder. Åtminstone innan de faktiskt har en egen relation som skulle fortsätta även om förhållandet tog slut med föräldern och barnet är gammal nog att förstå innebörden av titeln.


    Korrekturläser som en kratta
  • Äldre 28 Mar 09:53
    #58
    Physalis skrev 2019-03-28 09:34:34 följande:

    För mig hade det nog handlat om en omtanke om barnets känslor och välmående. En mamma eller pappas kärlek är ovillkorligen och de har varit med från första början genom vått och torrt och kommer fortsätta med det hela livet (om allt står rätt till). En förälders nya partner kan försvinna om förhållandet tar slut. Därför hade jag varit försiktig med att låta ett barn likställa en ny partner med en förälder. Åtminstone innan de faktiskt har en egen relation som skulle fortsätta även om förhållandet tog slut med föräldern och barnet är gammal nog att förstå innebörden av titeln.


    Jättebra poäng!
  • Anonym (FS)
    Äldre 28 Mar 10:02
    #59
    möjligt skrev 2019-03-28 09:20:30 följande:

    Återigen många många många barn kallar i perioder en massa olika människor för mamma. Både pedagoger på förskolan och random människor på en lekplats eller ICA.

    Mamma betyder då bara vänlig kvinnlig gestalt och barnet testar då ?titeln? det brukar använda.

    Det är ju egentligen högst naturligt ur barnets perspektiv då det ser att andra barn kallar andra kvinnor för mamma. Till ett så litet barn handlar det sällan om mognaden att verkligen medvetet inkludera en andra mamma. Då är det de vuxnas roll att vägleda och informera om vad mammatiteln innebär. Det behöver inte alls skuldbelägga eller vara något jobbigt. Kallar barnet en hund en katt så säger vi till, att tro att barnet nödvändigtvis har en massa starka känslor kring det är att projicera. När man sedan pratat om det och barnet mognat och då medvetet vill dela den titeln till någon annan så är det en annan sak.


    Ja, om barnet är två år. Nu är barnet fem år och borde ha full koll på skillnaden mellan mamma och annan kvinna i barnets närhet. Om inte barnet har nån allvarlig problematik, men det har ju inte framgått av tråden.
  • Anonym (Eva)
    Äldre 28 Mar 10:45
    #60
    +2
    Physalis skrev 2019-03-28 09:34:34 följande:

    För mig hade det nog handlat om en omtanke om barnets känslor och välmående. En mamma eller pappas kärlek är ovillkorligen och de har varit med från första början genom vått och torrt och kommer fortsätta med det hela livet (om allt står rätt till). En förälders nya partner kan försvinna om förhållandet tar slut. Därför hade jag varit försiktig med att låta ett barn likställa en ny partner med en förälder. Åtminstone innan de faktiskt har en egen relation som skulle fortsätta även om förhållandet tog slut med föräldern och barnet är gammal nog att förstå innebörden av titeln.


    Så att förbjuda barnet att säga mamma/pappa är ett sätt att skydda barnet vid ett eventuellt uppbrott? Det håller jag inte med om. Barnet har redan varit med om ett uppbrott, då är det väl snarare posotivt om barnet knyter än till den nya partnern? Ska barnet behöva ha ett avstånd för att relationen skulle kunna ta slut?

    Barnet har inte valt föräldrarnas skilsmässa, det har inte valt att det ska komma in en ny partner. Nu har det blivit så ändå men gud förbjude att barnet skulle knyta an till en nya som till en förälder. För mig är det uppenbart att det är barnet som är förloraren i ett sådant resonemang.
Svar på tråden Får inte kalla mig mamma?!