Får inte kalla mig mamma?!

Som bonusmamma åt två barn, 5 och 7 år (har inga egna barn) och varit med i deras liv sedan den yngsta var 2 år och de bor hos mig och deras pappa varannan vecka så har jag också den senaste tiden kallats mamma av dessa två juveler. Jag och min sambo har aldrig lagt de orden i barnens mun utan det har kommit helt från dom själva. Ibland säger de bara mamma, bara mitt namn, eller mamma "mitt namn". Deras mamma har sagt till dom att dom inte får kalla mig mamma då den yngsta berättat så, men som sagt dom fortsätter kalla mig mamma. Och när dom säger det så kommenterar jag och min sambo inte det. Varför ska vi trycka undan en känsla barnen känner? Jag kan någonstans förstå henne till viss del, jag skulle kanske också tycka det var svinjobbigt att mina barn kallade en annan person mamma (speciellt som denna mamma i det här fallet verkligen hatar mig), men samtidigt om jag såg det ur barnens perspektiv så kanske jag skulle vara glad för deras skull, att de lyckats bygga en trygg relation med någon som bor med dom halva tiden av deras liv. 

Som bonusmamma i deras liv så är deras ordval för mig lite "ett kvitto" på relationen jag och barnen har byggt under dessa år. Att dom är så trygga med mig att dom ser mig som en andra mamma, den äldste säger det ofta- du är vår andra mamma när vi är här (vilket visar att de vet vem som är mamma och hur de ser mig i deras liv, som många här verkar tvivla på att barn vet skillnad på saker) - den yngsta kan komma springande och ropa mamma till mig och kasta sig runt mig, det är för mig inget jag lägger i ordet mamma utan i hur min och barnens relation ser ut. Att dom känner den tilliten och kärleken till mig att dom vet att jag finns där för dom, precis som mamma och pappa gör. Ska jag inte kalla dom för mina hjärtegryn eller ens säga att jag älskar dom (vilket hör och häpna jag faktiskt gör)  av respekt för deras mor? Nej nej hur hon känner det får hon hantera själv och inte lägga någon skuld på barnen. För i slutändan är det barnens välmående och lycka som är viktigast. 

Förstår ärligt talat inte resonemanget om barnets känslor kring det hela. Barnets känslor blir knappast skadade av att man på ett vänligt sätt förklarar att Lisa inte är mamma, Kajsa är din mamma. Precis som man förklarar att mormor inte är farmor, grannen inte är storebror osv. Varför ska man lura barnet att jaaaadå, Lisa är mamma, när det finns en närvarande mamma med i bilden?

Inte ens om Lisa är SOM en mamma finns det nån anledning för barnet att kalla även henne mamma.

Förstår ärligt talat inte resonemanget om barnets känslor kring det hela. Barnets känslor blir knappast skadade av att man på ett vänligt sätt förklarar att Lisa inte är mamma, Kajsa är din mamma. Precis som man förklarar att mormor inte är farmor, grannen inte är storebror osv. Varför ska man lura barnet att jaaaadå, Lisa är mamma, när det finns en närvarande mamma med i bilden?

Inte ens om Lisa är SOM en mamma finns det nån anledning för barnet att kalla även henne mamma.

Nä, du kanske inte tycker det men barnet tycker uppenbarligen att det känns bra. Det är väl ett tillräckligt argument? självfallet vet en femåring vem som är den biologiska mamman. Det handlar knappast om att hjälpa barnet att förstå hur det egentligen ligger till. Undantag skulle kunna vara om barnet har en intellektuell funktionsnedsättning.

Fast bara att barnet tycker det känns bra är inget tillräckligt argument. Det finns mycket barn tycker känns bra, det är inte alltid deras känsla som kan styra.

Fast "mamma" betyder inte bara "den vars vagina du kom från" utan det är också kvinnan i familjen som tar hand om dig. I annat fall borde inte adopterade barn kalla de som uppfostrar dem för mamma och pappa. Men det gör dem, helt enkelt för att betydelsen inte är strikt.

Så länge det inte finns något som helst vettigt motargument så så borde barnets upplevelse få styra. Det handlar om ett barn som varit ned om ett, ofta ofrivilligt, uppbrott men som sedan haft möjlighet att knyta an till en ny partner. I det fallet är det för mig självklart att barnets känsla ska få styra.