• Anonym235

    Ett svårt men troligtvis väldigt vanligt livsval

    Det här är kanske inte optimala platsen, men jag tror ändå det finns en stor chans att andra har varit i samma sits. Har varit tillsammans med min sambo nu i 4 år, vi är strax under 30 även om jag är några år äldre än henne. Som väntat i den här åldern och fasen, börjar frågan med familj dyka upp, hur framtiden om 4-6 år ska se ut, och jag har så svårt att veta vad som är rätt. Hoppades att några andra har tidigare varit med om det och kan berätta hur det gick?
    Jag har ingen stark önskan om familj nu åtminstone, jag vill ha ett stabilt förhållande men har inte någon direkt önskan om barn. Är dock inte starkt emot det heller, i nuläget är jag dock inte mogen för det. Men familj kan väl till stor del ses som en väldigt naturlig del av livet.
    Vi kommer bra överens, tycker mycket om varandra, bott ihop i ett par år, delar de flesta värderingarna, bråkar sällan, mindre intimitet än jag hade önskat, båda har välbetalda jobb och är högutbildade. Hon vill absolut ha barn och hon har också sagt att hon vill spendera resten av livet med mig.
    Grejen är ju den, att jag är väldigt rädd för framtiden, och hur det ska gå för dessa barn i så fall? Kommer de bli friska? Kommer de växa upp till att bli bra och lyckliga individer? Är det moraliskt rätt att tillföra fler barn till vårt samhälle med tanke på klimathot, minskad välfärd m.m? Kommer jag älska dem? Kommer jag bli en bra förälder? Kommer jag konstant gå runt och ha ångest över dem etc etc ad infinitum...
    Men alternativet är minst lika skrämmande, att göra slut och försöka på ny kula. Jag har inga naturliga platser att träffa partners i mitt liv genom t.ex vänskapskrets, hobbies eller jobb, så det är nätdejting som gäller. Jag ser bra ut och är vältränad, men det betyder ju inte att det kommer lyckas för det. Det är en tuff värld. I bakhuvudet gnager det lite att jag inte "testade mig fram" via t.ex Tinder.
    Men jag riskerar att ångra mig senare ändå, och på kuppen tappa en stor del av vår gemensamma umgängeskrets. Är det värt att ta upp det spåret ändå för att inte riskera att sen stå med barn man inte vill ha, med en partner som inte är 100% perfekt?
    Men att det här drabbar väl i stort sett alla par, och jag hoppas några av er om har varit här och tagit sig till "den andra sidan" kan berätta hur ni tänker och hur det gick?
  • Svar på tråden Ett svårt men troligtvis väldigt vanligt livsval
  • Chattisen

    Ja ett urartat problem, vi tror att gräset är grönare på andra sidan. Om du har en partner du är nöjd med och kan tänka dig tillbringa en framtid tillsammans med, familj etc, då ska du vara rädd om det. Jag tror att vi i dagens samhälle har svårt att nöja oss med det som faktiskt är tillräckligt bra för oss, inte perfekt men det duger. Vi kommer alltid tro att det finns ngt som passar oss bättre. Men med en stor risk för ett evigt sökande och lång ensamhet såklart. Att våga sätta barn till världen är inga problem, då man i regel lever i en egen bubbla med den lilla familjen. Världen är lite ond men inte fullt så ond att barn inte kan växa upp tryggt i den. Lycka till

  • BurningDiamond

    Om du älskar din sambo och känner att du vill leva ditt liv med henne:

    Jag tänker att steg ett är att besluta om du alls vill ha barn. På riktigt, på djupet, inte bara "jag antar det, så gör ju alla andra".

    Sedan fundera över när du vill ha barn. Nu, om några år, när jag och mamman är färdiga med utbildningar., skaffat fasta jobb, köpt hus eller vilka kriterier du nu vill sätta. Helt utifrån dig själv.

    Därefter tar du diskussionen på alllvar till din partner. Är ni överens? Finns det punkter ni är redo att kompromissa om?

    Först i detta skede är det läge att fundera över om gräset är grönare någon annanstans.

  • Anonym235
    Chattisen skrev 2019-04-08 08:28:08 följande:

    Ja ett urartat problem, vi tror att gräset är grönare på andra sidan. Om du har en partner du är nöjd med och kan tänka dig tillbringa en framtid tillsammans med, familj etc, då ska du vara rädd om det. Jag tror att vi i dagens samhälle har svårt att nöja oss med det som faktiskt är tillräckligt bra för oss, inte perfekt men det duger. Vi kommer alltid tro att det finns ngt som passar oss bättre. Men med en stor risk för ett evigt sökande och lång ensamhet såklart. Att våga sätta barn till världen är inga problem, då man i regel lever i en egen bubbla med den lilla familjen. Världen är lite ond men inte fullt så ond att barn inte kan växa upp tryggt i den. Lycka till


    Jag tänker att oro och ångest som kommer med barn skulle vara tillräckligt för att bli fullständigt förstörd. Och om barnet växer upp och blir mobbat, sjukt, utstött, olyckligt etc. Ur mitt perspektiv hade jag en emotionellt ganska svår barndom som än idag har sina spår kvar. Det är det sista jag vill ska hända mitt potentiella barn. Men hur väger man fördelarna mot nackdelarna?
  • Anonym235
    BurningDiamond skrev 2019-04-08 13:43:37 följande:

    Om du älskar din sambo och känner att du vill leva ditt liv med henne:

    Jag tänker att steg ett är att besluta om du alls vill ha barn. På riktigt, på djupet, inte bara "jag antar det, så gör ju alla andra".

    Sedan fundera över när du vill ha barn. Nu, om några år, när jag och mamman är färdiga med utbildningar., skaffat fasta jobb, köpt hus eller vilka kriterier du nu vill sätta. Helt utifrån dig själv.

    Därefter tar du diskussionen på alllvar till din partner. Är ni överens? Finns det punkter ni är redo att kompromissa om?

    Först i detta skede är det läge att fundera över om gräset är grönare någon annanstans.


    Jag vet ärligt talat ingenting, kan inte föreställa mig hela mitt liv. Tror inte någon kan det.

    Just barn har jag märkligt nog ingen riktig uppfattning om, aldrig umgåtts med dem utom när jag själv var barn. Så det är lite som en lucka jag fyller i med sådant man ser på stan eller via media. Men jag kan inte känna någon djup längtan efter barn om det är det du menar. Jag har en rätt emotionellt jobbig uppväxt som jag troligtvis projicerar också vilket inte gör saken bättre.

    Jag tror jag och min sambo gör ett bra team, men det är så mycket som händer i och med barn. Och jag vet ju inte hur något av våra psyken kommer att påverkas av det...
  • Chattisen
    Anonym235 skrev 2019-04-08 17:31:03 följande:

    Jag tänker att oro och ångest som kommer med barn skulle vara tillräckligt för att bli fullständigt förstörd. Och om barnet växer upp och blir mobbat, sjukt, utstött, olyckligt etc. Ur mitt perspektiv hade jag en emotionellt ganska svår barndom som än idag har sina spår kvar. Det är det sista jag vill ska hända mitt potentiella barn. Men hur väger man fördelarna mot nackdelarna?


    Att vara vuxen är ju också att ta ansvar för ett barns absolut bästa, om ditt barn blir mobbat, då kommer du att göra allt i din makt för att hjälpa ditt barn. Jag förstår att man tänker i de banor man själv upplevt, men det finns inget som talar för att det ska hända. Arv och miljö, arv kan man kompensera genom sociala färdigheter och lyhörda vuxna, miljön är absolut påverkbar.

    Men kanske viktigast av allt du kan påverka dina tankar så dina känslor och rädslor inte projiceras över på barnet.

    Föräldrar kompenserar varandras färdigheter och svagheter i sina barn, så kanske din partner har en annan mer positiv erfarenhet och inte blev tex bortstött av barnen. Att du är lyhörd är bra, men bli inte överbeskyddande, då kan det såklart slå över åt det hållet och barnet tappar tron på att denna kan själv.

    Du behöver inte känna oro och säg att det skulle hända att ditt barn stöter på motgångar, ja då är ju du ett bevis på att det går att överleva även det.

    Hur vi hanterar motgångar är ju det som egentligen spelar roll och där går ju att stötta och ge en god tro på sig själv, det andra är livets resa det tar man när man står inför det.
  • GGN

    Skaffa inte barn om du inte till 110% vill. Det är helt okej att vara barnfri.

  • BurningDiamond
    Anonym235 skrev 2019-04-08 17:35:05 följande:
    Jag vet ärligt talat ingenting, kan inte föreställa mig hela mitt liv. Tror inte någon kan det.

    Just barn har jag märkligt nog ingen riktig uppfattning om, aldrig umgåtts med dem utom när jag själv var barn. Så det är lite som en lucka jag fyller i med sådant man ser på stan eller via media. Men jag kan inte känna någon djup längtan efter barn om det är det du menar. Jag har en rätt emotionellt jobbig uppväxt som jag troligtvis projicerar också vilket inte gör saken bättre.

    Jag tror jag och min sambo gör ett bra team, men det är så mycket som händer i och med barn. Och jag vet ju inte hur något av våra psyken kommer att påverkas av det...
    Just barn är inget du ska skaffa o du inte är helt övertygad om. Det är ett livstids-åtagande (ja, även om barnet är 18 så bör en förälder älska och stötta) som du inte ska ge dig på för att "alla andra gör det".
Svar på tråden Ett svårt men troligtvis väldigt vanligt livsval