Långdistans för kärleken eller njuta av ungdomen?
Jag och min pojkvän träffades när vi båda var 17 år och har varit ihop sedan dess, i 9 år nu. Vi är säkra på att vi älskar varandra, har bott ihop och vet att vi fungerar i vardagen med allt. Visst har vi våra olikheter, exempelvis inte så många gemensamma intressen. Jag är väldigt känslosam och temperamentsfull medan han inte är det. Men det har ändå funkat bra och vi har kunnat göra typiska paraktiviteter och även umgås i kompisgäng tillsammans.
En period bestämde vi oss dock för att öppna upp vårt förhållande och dejta/ligga med andra, för att vi bara dejtat varandra liksom. Det var ömsesidigt när vi både öppnade och sedan stängde förhållandet - det var flera år sedan nu.
I höstas fick han sitt drömjobb i andra änden av Sverige. Vi visste ändå att jag också skulle flytta förr eller senare pga min drömutbildning, och vi vill båda att vi ska kunna följa våra drömmar utan att vi står i vägen för varandra. Dessutom hade vi alltid bott ihop eller i samma stad, och om vi skulle vara ihop resten av livet kändes det nyttigt att vi fick testa på att bo själva åtminstone en period i livet.
Problemet är att jag inte står ut. Första halvåret var okej, men nu ses vi bara en gång i månaden och det tar så på mig. Jag går runt konstant och tänker inte på honom, dumt nog, för jag saknar honom verkligen också - utan på närhet och sex. Det är som att jag går runt på nålar hela dagarna. Det känns som att jag är tonåring igen. Jag träffar kompisar, tränar, pluggar och kan njuta av ensamtid (inkl onani) , så jag klarar ändå att leva självständigt. Men att jag mår som jag mår och enbart har möjlighet till sex en gång i månaden gör att jag känner mig instängd.
Och samtidigt har jag funderat på tankarna att ligga med andra. Min kille vill dock inte öppna upp förhållandet igen, han skulle må dåligt av det säger han. Han saknar mig men lider inte av bristen på närhet som jag gör, vilket gör det svårare såklart.
Hade det varit det här halvåret, eller ett till, så hade det kunnat vara ok. Men vårt slutdatum ligger 2 1/2 år bort, det är ett helt nytt kapitel i mitt liv då jag flyttar och ska studera. Känner jag så här även efter sommaren så vet jag att jag kommer att behöva ändra på något. Jag vet ju att han är killen jag vill flytta ihop med igen, skaffa barn med och ha en vardag och ett liv tillsammans med, men är det värt det om 2 1/2 av mina ungdomsår blir lidande på grund av honom? Eller blev vi ihop för unga för att kunna veta vad vi ville, borde vi kanske testa att vara ifrån varandra helt och hållet?
Så som jag ser det kan jag:
1. Bita ihop och fortsätta att försöka hitta lösningar i vardagen.
2. Komma fram till något med min kille där vi har ett öppet förhållande igen så att jag förhoppningsvis kan må bättre.
3. Göra slut. Men hur blir det då om två år?
4. Hoppas att det går över.
Någon som har erfarenheter eller tips? Är tacksam för råd.