Mamma med förlossningsdepression

Ptsd och förlossningsdepression är verkligen inte samma sak. På din beskrivning låter det som förlossningsdepression. Det är viktigt med återhämtning efter förlossning. Men en depression vilar man inte sig ur. Ofta ingår ett beteendeaktiveringsprogram (KBT). Jag tycker er situation låter ohållbar och jag föreslår att du ber om ett möte med psykologen där ni tillsammans, alla tre, kan diskutera igenom situationen.

Även om hon skulle ha PTSD så är inte heller det något man vilar sig ur. Det finns evidensbaserade behandlingar för det.

Jag har ingen erfarenhet av förlossningsdepression, men nog måste det hantera på bättre sätt än att bara äta varierat? Det låter konstigt.

Men angående din situation: finns det människor runt dig som kan hjälpa och stötta,tex en mormor som kan ta stora barnet någon eftermiddag? Ta hjälp av alla du kan som kan tänkas ställa upp (och använd tiden till att sova under bebisens sovstunder). Storasyskonet pappa,var är han?

Jag hade satt städning på lägsta prioritet om jag var du. Röj det värsta, men resten får vara. Och maten får bli omelett eller fiskpinnar, enkelt helt enkelt (mamman kanske kan hacka en sallad själv till om hon behöver mer varierad mat?)

Sist men inte minst kanske det kan vara en tröst att du inte är ensam. Det finns mammor som blir ensamstående hela tiden, som jonglerar hem och flera barn. Sök stöd i tanken att de överlever, och att man klarar mer än man tror.

Tack för era svar.

Pyret013: Att PTSD och förlossningsdepression inte var samma låg utanför min vetskap, därav mitt felaktiga påstående.

Något KBT har jag inte hörts nämnas, enbart det jag berättade om tidigare. Har själv tyckt att psykologens rekommendationer är konstiga för att komma ur detta. Kan jag begära att få vara med vid en av deras träffar?

Mitt förtroende för denna tydligen unga psykolog är inte stort men har förlitat mej på att hon kan sitt jobb.

Annanellelee: I dagens samhälle är alla så otroligt upptagna med sina egna liv att någon tid för andra är obefintlig. Barnets farmor är här och stöttar så mycket hon kan och orkar, mammans familj frågar bara hur hon mår och sen är det bra så.

Storasyskonets pappa bor 10 mil bort med sin nya familj. Utan att gå in i detalj så kan jag i stora drag säga att även om jag har svårt att få tid till storasyskonet så blir han bättre omhändertagen och sedd här än hos pappa.

För att förkorta beskrivningen av situationen så utelämnade jag mycket. Vad gäller mat, städ tvätt etc så ligger jag redan på en låg accepterad nivå. Får ibland höra ?F*n så skitigt det är här hemma, vi måste städa.? Vi i den meningen är jag. För att slippa höra sådant så försöker jag hålla allt på en jämn låg nivå, men jag förstår din tanke och den var bra.

Tänker ofta på alla ensamstående och att de klarar av det. Däremot behöver de aldrig ta hand om ett vuxet barn som jag måste. Att veta att vi kunde/borde vara två som hjälps åt knäcker psyket och allt praktiskt knäcker orken.

Jag är nog inte ensam om att stå vid skötbordet vissa nätter, gråtandes och fundera på hur f*n jag ska orka.

Åter igen, tack Pyret013 och Annanellelee för era svar i tråden. All hjälp just nu är värt mer än guld.

Ni borde boka ett möte på Bvc och se till att verkligen diskutera behandlingen och hur ni ska komma framåt. Är psykologen via Bvc?

PTSD är en svår diagnos för de som varit utsatta för svåra trauma. Förlossningsdepression bör vara lättare att behandla. Men hon borde ju kunna medicinera, antidepressiva och eller sömnmedel av något slag. 

Har kontakten med psykologen skett via BVC? För det rekommenderar jag annars, de psykologerna är ju specialiserade på just sånt här. Det skulle nog vara bra om både du och mamman kunde samtala med psykologen ihop just för att det kan vara lättare att ha ett samtal om hur man ska ta sig igenom denna tuffa period ihop om man har en tredje part med. 

Tar mamman hand om bebis någonting eller ligger hon i sängen hela tiden? Vet hon vad det är som får henne att må dåligt? Vad gör hon på dagarna för att försöka må bättre? 

Vad för hjälp och avlastning får du? För utav det du skrivit låter det som att du nästan är på väg in i en depression själv eller håller på att bli utbränd, vilket jag kan förstå, det är en oerhörd stress när man ensam måste ansvara för precis allt med barn och hem plus att ta hand om en vuxen. 

?Unga psykolog?. Suck. 90-talister i arbetslivet... speciellt i människovårdande yrken. Hon har helt fel, bara beklagar. Tyvärr är inte högskoleutbildningar tillräckliga då vem som helst som gör det dom ska klarar av att slutföra dom, man prövar inte intelligens och personlig lämplighet.

Man borde dessutom vara tvungen att göra praktik i flera år innan man får legitimation som psykolog...

Jag fick barn för 3 månader sen och drabbades av förlossningsdepression efter en traumatisk förlossning. Jag träffade aldrig en psykolog utan en samtalsterapeut och läkare, av första läkaren jag träffade fick jag råden att ta dagliga promenader, gå på yoga och ta vitaminer. Blev även tillsagd att ha egen tid och vila mycket, precis som din sambo verkar ha fått. Efter ett tag blev min depression bättre men ångesten var fortfarande brutal så jag gick till en annan läkare och fick medicin.

Då jag mådde som sämst behövde jag någon som sa till mig vad jag skulle göra för att man är så långt nere att man inte riktigt kan ta tag i något, min samtalsterapeut sjukskrev mig fast jag inte ville men jag behövde det. Listor var min livräddare, fick mitt kaos i huvudet att bli lite mindre kaos. Precis som någon annan skriver så hade nog kbt varit bra för henne speciellt om hon inte vet vad som får henne att må dåligt. Kbt handlar ju om att bryta sina gamla tanke och beteendemönster vilket är det man behöver vid en depression även om det är så jäkla jobbigt när man helst vill ligga kvar i sängen men, som jag själv pga egna erfarenhet vet, inte är konstruktivt. Jag behövde ta ansvar för min son, jag hade alltid någon runt mig om jag behövde stöd men det var viktigt att den som var med mig inte tog över allting när det kom till min son. En annan sak som hjälpte mig mycket var att prata med allt och alla, skammen kring förlossningsdepression var för mig det värsta och jag ville bli av med den så jag berättade för alla jag träffade tills jag till slut blev så trött att höra mig själv prata. Det är ingen skam för man har inte gjort något fel och det kan hända vem som helst.

Kanske även är viktigt att du får prata med någon för hjälp och stöd. Min sambo fick fria tyglar och prata med vem han ville om situationen. Det hjälper inte situationen om även du hamnar i en depression. Viktigt att prata öppet med varandra och ta all hjälp som finns att få för ibland krävs det bara att man vågar fråga.

Förstår att hela situationen är jobbig för er men jag håller mina tummar att det blir bättre snart!

Återigen,hur man ska hjälpa mamman är nog andra bättre på, men du måste ta hand om dig själv. Några enkla förslag:

- sov när storasyster är på förskola. Sov tillsammans med bebisen när den sover eller om din sambo tar hand om den (tar hon den alls?)

- vänta inte bara att mammans släkt ska erbjuda hjälp,utan fråga/kräv. Finns ingen mormor/annan släkting som vill ha sambons dotter? När de frågar efter hur mamma mår, svara "Hon mår sisådär, så lilla xx hade uppskattat lite kvalitetstid med sin mormor. Ska vi säga att hon kommer till er på lördag?" Då tar du kommandot utan att bli otrevlig.

Sedan är det ju så att man blir utsliten som förälder till en bebis. Efter 3 månader får bebisen lite mer rutiner och många bebisar får bättre nattsömn. De får lite dygnsrytm och har ofta en sovstund på FM och en på EM.

Hennes psykolog är via BVC och svårt trauma var vi med om förra året då vår nyfödda dog efter tre dagar på grund av sjukvårdens slarv.

Sa till henne idag att hon måste se till att börja sova på nätterna, annars kommer hon aldrig in i vanliga rutiner igen.

Ok rätt relevant information som du kunde ha skrivit i inledningen...

Sök hjälp!! Idag!

Om hon har ptsd är det inte bara att "börja sova". Jag håller med alexi om att detta påverkar situationen ganska mycket, då är hon verkligen traumatiserad. Jag hade legat på sjukvården för att få bättre behandling för mamman om jag var du. Lite varierad kost och egentid låter INTE tillräckligt.