Hur blir ni när ni blir förälskade/tokiga i någon?

Jag blir nog mer uppmärksam på personens behov.

Mer tillgänglig , skapar tid, ägnar tid och är extra trevlig.

Vad det lite så du undrade?

Finns inga fel svar här, alla har sina unika personligheter och deras unika beteende hur de agerar efter den människan de blivit ''tokiga'' i.

I mitt fall är det katastrof. Visserligen kan jag bli precis som dig och jag blir galen. jag vill bara sitta och lyssna och prata med människan hela dagarna.

Ibland kan jag bli osäker om personen känner samma sak och då dyker en rädsla upp om jag kanske skulle bli små dryg. Och då kan jag försöka ''behärska'' mig och försöka låtsas åtminstone att jag är bara uppmärksam åt en sak även om man tittar åt personen då och då.

Vid intresse är det inga som helst problem. Då går samtalet flytande precis som vanligt.

Vid förälskelse som sagt, blir det att jag bara vill visa hur duktig jag är inom det sociala. Så jag gillar att ha kompisar runt omkring mig så personen ser mig hur jag agerar i övrigt och att jag har vänner. Låter lite larvigt, men det blir lite av en osäkerhet hos mig i olika punkter.

Allt ifrån hur jag är kläd till i princip vad som. Jag blir ''sjuk'' på något vis. I övriga sammanhang är jag inte särskilt osäker av mig.

Tack för ditt inlägg. Konstig nog blir jag små förvånad att någon faktiskt är modig som dig. Det kanske är ovanligt att man blir som mig snarare.

Kan även tillägga att när jag får känslan att personen inte känner samma sak. Kan jag vicka lite hastigt åt personen som hälsning, eller säga ett snabbt ''Hej''. Istället för att visa mig glad och ge ett stort hej. Något larvigt egentligen kanske. .

Så här känns det för mig just nu..

En blick från personen blir så intensiv att jag tappat andan, tiden står still när vi tittar på varandra, det känns som att personen tittar in direkt i ens själ, det känns så rätt men ändå så fel, vill bara vara nära, blir glad när jag är kring personen, känns som att personen förstår allt man säger, DJUUP förståelse, jag blir lugn och harmonisk, hjärtat exploderar av alla fantastiska känslor, jag blir alldeles tagen av alla känslorna.

Jag blir inte fnitttig, jag blir mer allvarlig och förstelnad eftersom jag aldrig upplevt sådana starka känslor. Förstår heller inte hur en person kan påverka en så mycket. Känner inte personen men det känns ändå på något vis som att vi redan känner varandra. Bryr mig genuint om personen och är mån om dess känslor.

En vanlig förälskelse där beter jag mig så här, framåt, visar vad jag vill ha, tar för mig osv.

Är ofta väldigt trevlig.

Denna förälskelse, är jag aktsam, respektfull, tillmötesgående, vänlig, snäll, förstående... Jag bara är... kan man säga. Och rätt så nervös till en början ..

Man märker ju ganska snabbt om den andre är intresserad eller inte.

Modig och modig, kör mer raka puckar.

Är du intresserad av någon idag?

Oj då! Gör man verkligen det! Vad genant för jag känner att jag är lite duktig av mig som kan dölja mina känslor men jag kanske har fullkomligt fel och människan har redan förstått att jag är intresserad. Oh, nej! :p

Utåt sett blir jag mycket uppmärksam på vad personen berättar om sig själv, och identifierar personens behov. Jag umgås mycket och intensivt med personen.

Inifrån sett blir jag i det närmaste besatt, hjärta och huvud fylls av personen upp över smärtgränsen och alla tankar kretsar där. Världen vänder sig upp och ner när personen kommer emot mig, dagdrömmer konstant. Ett ständigt sug efter sällskapet . Det är som om personen är en drog - är fullt tillfreds och hypad med drogen närvarande, men abstinent och ångestladdad utan min drog.

När relationen antingen övergått i kärlek eller ointresse så innebär det vila....

Det är som om resten av världen är svartvit, men för mig är den personen i färg....

Åh, vad jag känner igen mig mycket av det du skriver. Jag kan bli väldigt glad och bara vill umgås med människan. Men så fort jag känner att jag är dryg eller att människan inte är intresserad så kan jag falla tillbaka och då kan jag låtsas som om jag inte känner något för personen. Jag blir osäker och kan övergå till bara hastiga hälsningar när jag ser personen och försöker låtsas som om jag är fokuserad på andra saker.

Smärta är inte alls ovanligt och jag känner att jag aldrig komma komma över människan.. Jag vill bara vara hos människan hela tiden och gör väldigt ont om vi skulle gå skilda vägar på grund av jobb byte eller någon form av flytt.

Jag blir som galen. Inte heller känns det bra om någon pratar med personen. Ibland känns det som om alla jagar efter människan, precis som jag gör. Men de där sakerna kommer oftast när jag får en känsla att personen tycker jag är dryg och/eller är fullkomligt ointresserad. Då kommer sådana tankar i samband med sorg och nedstämdhet.

Ingen annan människa betyder någonting förutom just den människan.

Är nog som dig TS. Förr va jag modigare men nu nej.

Kan också agera dryg när jag får för mig att jag misstolkat allting och känner jag kanske gjort bort mig.

Har själv en kille som beter sig så här i min närhet. Hot and cold typ. Ena stunden är jag säker att såklart är han intresserad men sen kan jag bli osäker för jag tycker han beter sig kall ungefär så där dryg, verkar inte alls lyssna som han alltid gör annars. Men jag tror han gör så för att hålla masken själv. Eller har jag somsagt missuppfattat allt och då är det nästan pinsamt.

Det känns så härligt att få bekräftelse att jag inte är ensam. Jag blir väldigt fundersam varför personen förändrar sig. Man blir ju bara osäker av sig

Jag tänker också att människan själv har hamnat i större känslor inom förälskelse och då blir känslorna starka och då kanske man bara vill låtsas och ''ta det lugnt'' för att inte verka alltför på eller någonting. Fast jag vet inte xD

Jag gav ju lite hastiga hälsningar bara för att personen vart lite iskall av sig. Annars skulle det aldrig falla in det hos mig. Man vill ju inte verka som en dåre liksom och samtidigt inte vara dryg.